The one that got away

Andrew fick nästan ångest då han tänkte på det, att ta bort namnen, speciellt efter hans familj....Men han rycktes ur allt det då Saphira tilltalade honom. "Tack, vad snällt" sa han och log ansträngt och tog sig upp. Han skulle ner i källaren.

Saphira såg på honom och såg att något var fel.
"Vad är det?" sa hon mjukt och drack upp det sista, försiktigt tog hon hans hand i sin.

Andrew såg förvånat på henne då hon tog hans hand. "Jag...jag måste städa i källaren...Om någon skulle se det så..." mumlade han och fick sedan ett panikartat uttryck. "Men...jag vill inte...kan inte...". Han svalde hårt och såg bort.

Saphira stelnade till och backade bakåt några steg.
"Måste du?" kved hon, rädd att han skulle få något tillbaka. Hon såg hans ångest och tvekade.

Andrew nickade darrigt. "Du behöver inte komma med...Jag måste städa..." sa han och gick sedan vidare och in i badrummet. Han tog sin skurhink och fyllde med vatten och lite såpa innan han tog en trasa och skurborste och ställde sig i trappen. Han stirrade på alla namn en bra stund och kände hur ångesten växte. Tillslut tog han dock upp den blöta trasan och började tvätta bort namnen med en darrig hand och tårar började rinna längs kinderna.

"Jag kan följa med, längst trappan, inte längre." sa hon tyst och följde efter honom. Hon såg hans ångest och la försiktigt en hand på hans axel som för stöd. Mer än så klarade hon inte av, hon mindes allt alltför klart.

Andrew märkte att hon var där men det hjälpte inte alltför mycket, bara tillräckligt så han inte skulle bryta ihop för mycket. Men alla namnen kom bort, väldigt enkelt faktiskt.
Men när han skulle tvätta bort sin familjs namn, de första där började han darra något hemskt och tappade trasan. "Jag klarar det inte..." mumlade han förtvivlat.

Saphira tog sakta trasan och höll i hans hand. Gemensamt torkade de sedan av väggen med namnen. Hon styrde sakta hans hand.
"Du har fotografier, det är bättre att minnas dem så. Låt dem få frid i sina gravar." sa hon mjukt och försökte hålla rösten stadig.

Andrew darrade än men lugnade sig då hon tog hans hand och ledde den, det gick nu. "Jag vet...Jag har en massa foton...Och jag kan besöka deras gravar" mumlade han och tillslut var väggen ren från allt förutom fotografier. Han stirrade på den tomma väggen, det kändes så konstigt.

"Du har gravar ja." sa hon dystert, men kom sedan på sig, log och nickade svagt.
"Jag är ledsen, men jag går inte längre än såhär." sa hon med en rysning, hon ville inte se det.