World War II

De gick, bara gick i den snökalla skogen med mannen som för övrigt hette Hans i släptåg. Anne kände sig så glad och lätt till sinnes. Men snart började hon frysa och bli trött. De började gå tillbaka till stugan och kom in och öppnade dörren.

Isabell orkade inte heller alltför mycket. De var svaga men det skulle bli bättre med tiden. Hon tog sig in i stugan och fick av sig kappan och skorna innan hon sjönk ner vid brasan. Hon log utmattat mot elden.

Anne tackade Hans för turen i skogen och log lätt innan hon föll ihop i fåtöljen. Hon gäspade stort och klippte med ögonlocken, bara den lilla promenaden hade tagit på henne. En av kvinnorna la en filt om henne och hon fick en kopp te. Då hon åter fått upp värmen somnade hon tungt.

Isabell såg att Anne somnat och log igen innan hon kröp ihop och somnade hon med. Någon la en filt om henne. Hon sov tungt och utåt lugnt. Men inom sig hade hon hemska mardrömmar, om lägret.

Anne sov lugnt ett tag i förvissningen om att de andra fanns där och skyddade dem. De sov fortfarande mycket och vissa saker tog på dem, som idag. Efter ett tag började hon röra sig fram och åter, började gny som snart skulle bli ett skrik.

Isabells far märkte att något var fel och gick till Anne och försökte väcka henne. "Anne" mumlade han och skakade om henne lätt.
Isbell sov än lugnt på utsidan även om hon hade börjat darra i sömnen.

Anne ryckte till, såg skräckslagen upp och ryggade som i för ett slag. Men då hon såg vem det var slappnade hon av. Det outtalade skriket kändes än på hennes läppar. Isabells far slog försiktigt armarna om henne och Anne föll i krampaktig gråt.

Isabell vände sig av och an och började gny tyst. Hon kröp ihop i sömnen och mumlade oroligt Annes namn. Hon hade ofta drömmar och skulle nog alltid ha det. Hon vaknade plötsligt upp alldeles likblek och svettig och tårar rann sakta nerför kinderna. Hon såg mot hennes far och Anne och försökte torka tårarna.

Anne såg upp då hon hörde sitt namn men det var Isabells far som kom fram till Isabell för att trösta. Anne tog hennes hand då de satt i fåtöljerna vid varandra. Hon kände sig hemsk, som ett litet barn som behövde tröstas och hon var inte heller van att ha någon som tröstade henne.

Isabell kramade om Annes hand och snyftade lågt. Hon hatade drömmarna och smärtan. Men hon fick leva med den så hon torkade tårarna och satte sig upp.