Mitt och Wallflowers prs.

Jag visste inte riktigt om jag skulle följa med dom så jag gick till kört och kokade upp en kopp med té.

Hon drog med mig in i mitt rum och jag satte mig i sängen. Hon gick runt i rummet och plockade bland sakerna som om det var hennes egna. Hon kollade igenom min skivsamling, bläddrade igenom mina ritblock och höll upp kläderna som låg över fåtöljen framför mig. Jag följde henne roat med blicken.

-Niomi-

Jag började plocka runt bland hans grejer.
Allt var nästan som vanligt.
Några nya saker var dock inklämda lite här och där.
Som en splitterny skivspelare, eller snarare gammal skivspelare... Men som sagt, det mesta var gammalt.
Men jag gillade det.
Det kändes hemma.

Jag hade saknat henne otroligt mycket och det kändes bra att se henne plocka bland mina grejer igen som om tiden då jag varit hos Riley aldrig hade existerat.

Jag hade aldrig riktigt varit en vampyr som Riley skapade, utan jag skapades av en gammal gatuvampyr som kände sig ensam och ville ha sällskap.
Dock så förstod han när jag kände att jag ville vara ensam, och det var därför jag nu kom och gick, som jag ville.
Riley hade dock velat bjuda in mig i sin klan ett tag på grund av min förmåga, att kunna få folk att röra sig som jag ville.
Jag hade tackat nej.
Om jag hade tackat ja hade jag blivit ett vapen, något dem kunde använda i krig, men jag hade också blivit ett hot.

Jag såg Bree gå förbi på väg till gästrummet och kasta en blick in i mitt rum.

Jag vände sig mot Bree som såg ut att hon ville komma in och jag fick hennes ben att nästan springa fram till Diego för att sedan sätta sig i hans knä.
Hon såg sjukt rolig ut med en nästan panikartad blick för hon försökte ta sig ur mitt grepp.
Det gick inte bra och Bree verkade inte veta vad hon skulle göra så efter ett tag satt hon bara där. I Diegos knä.

Jag skrattade och himlade med ögonen mot Niomi och lyfte upp Bree och satte mig bredvid mig i stället. När jag såg hennes förvirrade min skrattade jag ännu mer.

-Bree-

Jag började få panik.
Visst jag hade mått väldigt dåligt, skört mig själv och allt möjligt, men jag hade aldrig börjat röra mig utan att jag själv ville det.
Kunde vampyrer bli galna?
Jag hoppades att dom inte kunde det för i så fall var jag antagligen på gränsen till att bli det.
Precis när jag trodde att jag inte kunde klara mer släppte kraften tag om min kropp och jag drog ett djupt andetag.
"Vad tusan var det där?!"

Jag samlade mig och pressade ihop läpparna för att inte le när jag hörde hennes tonfall.