The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

"Vill du ta hand om henne ett tag." sa han och nickade mot Ronjas rum, att hon skulle bära in flickan.
"Jag har något att ta hand om." sa han sammanbitet men dolde sin ilska för Ronjas skull.
"Mia tar hand om dig, hon ska sova med dig. Ta hand om händerna efter vasen. Jag kommer så snabbt jag kan." sa han mjukt till sin syster, hennes händer blödde men hon verkade inte märka det, bara grät. Han skulle tala med sin far, en helt ny glans hade kommit i hans ögon.

Mia nickade och lyfte upp flickan i sin famn och gick in i rummet och låste om dem. Hon la henne i sin säng och hämtade en skål med vatten och papper från badrummet. "Här" mumlade hon och tvättade sakta av hennes händer, försiktigt och ömt. Hon band sedan om med torra papper innan hon torkade hennes tårar. "Så, han kommer aldrig röra dig igen, jag lovar" mumlade hon och kramade försiktigt om henne igen.

Ronja kramade om kvinnan, den kvinna som egentligen var okänd men hade vänt upp och ner på allt och alla. Tårarna rann än sakta, men det var bara för att det var svårt att sluta efter år av instängdhet och rädsla.

Tristan var borta ett bra tag, fick mannen i fängelse och pratade allvar med sin far. Eller snarare skrek åt honom, fadern blev upprörd, visserligen hade han aldrig brytt sig om dottern men detta var förfärligt.

Mia hyschade svagt och kramade henne tillbaka. Hon kände en del av hennes smärta. Och hon gillade redan Ronja. "Allt blir bra, Tristan skyddar oss, jag skyddar oss". Hon satt så en stund tills hon försiktigt la flickan i säbgen och bäddade om henne.

Ronja tog hennes hand.
"Stanna här tills jag somnat." bad hon och slöt ögonen.
Tristan kom snart åter, smög tyst in eftersom han gissade eller hoppades på att Ronja somnat.
Han kom fram till Mia och la armarna om henne.
"Du får sova på soffan med filt, så tar vi in en säng imorgon." sa han lågt för att inte väcka systern och drar ner dem i soffan.

Mia nickade sakta. "Jag går ingenstans". Då hon somnat smekte hon hennes guldlockiga hår och såg upp på Tristan. Hon följde med honom och kramade henne hårt. "Stackars flicka...Vakten måste ha gett sig på henne...Och han försökte nu..." rösten dog ut i en snyftning och hon kramsde hårt om Tristan.

Tristan gick och låste dörren och hyschade ömt på Mia.
"Såja, jag stannar hos er i natt." sa han mjukt och la dem på soffan med en filt över, det blev lite trångt men det gick.
"Jag ville skydda henne från allt, skydda er från allt och så har samma sak hänt henne." hans ansikte förvrids av smärta som vid ett plågsamt minne. Han sa inget mer, bara kramade om henne, tröstade henne eller dem båda.

Mia snyftade lågt och kramade om honom. Hon ville bara stanna hos honom och aldrig med gå. Bara låta allt annat försvinna. "Jag är rädd...Alla andra vakter...Alla andra män ser på mig som han, jag är den omtalade svarta blomman..." snyftade hon. Men hon lugnade sig tillslut och sov trött mot Tristan.

"Du får försvara dig, du och Ronja, ni måste lära er med." mumlade han då hon somnat och smekte hennes hår innan även han somnade tungt. Hade han bara haft Kevin här nu, hade alla varit i tryggt förvar, alla han älskade.

Mia sov tungt hela natten. Hon var så utmattad av alla känslor. Men då hon vaknade på morgonen var hon utvilad och pigg. Hon tog sig tyst upp och ställde sig framför en spegel och fixade till sig. Slingorna var nog det som stack ut mest på henne nu förutom de välpassande kläderna.