Från olika världar!

(Haha det är det för hon bad mig skriva till dig och be dig rolla över henne xD)

Jezebel såg kallt på henne när hon berättade och fnös sedan.
"Vi har alla demoner inom oss även om de är av olika slag. Min fars släkt har galenskap i släkten och vi får alla här kämpa för att inte förlora förståndet, men vi använder inte det som ursäkt" sa han och såg på henne. "Hur skall vi kunna veta att det inte händer igen? Det finns ingen garanti för det och när du säger att den har tagit makten över dig försöker du avskriva dig allt ansvar för dina handlingar. Även om du är besatt och får kämpa mot den är det fortfarande du. Du kan inte skylla ifrån dig"
Cassian såg på Sol och verkade hålla med Jezebel.
"Vi hindrade inte dig ifrån att följa med! Du kan inte heller bli avundsjuk för att vi umgås, ni två umgås också och det rör mig inte. Du kan försöka mer! Du blir arg utan anledning och säger sedan att du försöker, vad försöker du? Du försöker inte förstå någon av oss, du lägger dig i våra liv och försöker styra dem. Du är endast full av meningslösa ursäkter, du menar det antagligen inte då du inte har några problem att göra om samma misstag igen"
Jezebel klappade Katt när denna morrade åt Sol och han log roat åt katten och försökte lugna henne.
"Jag hatar inte dig, jag hatar alla. Men då du inte verkar förstå detta tänker jag inte förklara det här för dig igen" sa han endast och såg kallt på henne. "Du utgår ifrån att jag hatar dig för att du är du och har bestämt dig att jag hatar dig och det gör jag, men jag hatar dig inte längre endast för att du är människa utan också för att du hycklar och anser att du är oss överlägsen."
Jezebel såg kallt på henne innan han gick förbi henne. Han kände smärtan i ryggen då han rörde sig fortare än vad som var bra för honom i detta tillstånd. Han gick ut i trädgården och lät vinden kyla av honom och lugna ner honom.

(Hahaha, bra där xD)

Sol sa inget utan lyssnade bara på hans ord som visserligen var full med sanningar men även med lögner med. Visst hon la sig i men det var för att förstå. Han bara dömde och dömde snett, han såg inte sina brister heller. Men, men, hon skulle inte störa honom mer, eller någon av dem.
De var inte hennes släkt och de förstod inte vad förbannelsen innebar trots att hon försökte förklara. Kanske var det så att enbart en som hade den visste. Hon hade hört om en man som utan att vilja det dödat sin älskade.
Istället gick hon till sitt rum där en ny klänning låg, troligen någon tjänsteflickas men den dög, hon skulle inte ha den länge. Sedan går hon in i badrummet och ser sig förvirrat om. Vad var detta för något? Rattar och andra saker? Vad var tunnan med vatten. Det tog någon timme och några förskräckta utrop innan Sol kom på hur det hela fungerade. Vattnet sved mot såren men hon struntade i det, hon skulle iväg och detta var bestämt långt innan bråket med Jezebel.
Hon klädde sedan på sig och lämnade en påse med guld på sängen samt ett brev att hon skulle sökas sitt förflutna och tackade och bad om ursäkt för allt hon orsakat.
Det var mörkt nu och utanför Yuus dörr la hon ett liknande brev, ett tack för hennes liv och vänlighet, samt ett häxmärke i tenn som hängde i ett läderband, det gav honom tur.
Natten var nu liden och hon tog sig ut, hon hade betalt för sig och tackat. Hon kände att hon behövde vara borta från Jezebel och alla de andra och troligen skulle hon aldrig se dem igen heller.

Jezebel slet blicken ifrån den stjärnfyllda himlen när Yuu ropade åt honom. Katt såg på mannen men verkade inte direkt reagera, inte som med Sol. Kanske kunde katten känna vad Jezebel ansåg om människorna och reagera efter det.
Jezebel såg på Yuu när han kom mot honom, precis som han själv hade Yuu bara handduk på sig och Jezebel himlade med ögonen.
"Och jag antar att du är emun mot förkylningar?" sa han och tittade sedan upp på himlen. "Dessutom är jag läkare, glöm inte det. Jag vet mina begränsningar och vad jag skall undvika för att inte bli sjuk"
Jezebel log svagt. Det var sällan han använde sina läkarkunskaper till något bra förutom när det gällde han själv.
"Så vad får självaste Yuu att leta upp mig mitt i natten?" frågade Jezebel och lät ena handen vila på höften. Katt bestämde sig för att hoppa ner ifrån hans famn och han såg henne försvinna bort i mörkret. Han visste att hon skulle komma tillbaka, eller ja han snarare hoppades det. Han hoppades att katten förstod att det här var dess hem. Jezebel vände sig mot Yuu och väntade på ett svar.

Sol tog sig ut osedd ut i staden, kanske låg något av hennes kattfunktioner kvar, sen så tog hon inte stora porten heller. Egentligen kände hon väl ingen saknad, kanske lite. Men mest var det väl en sorg för hur Jezebel reagerade. Han som sa att hon dömde att hon försökte lägga sig i deras liv när han exakt gjorde samma sak med henne. Hon insåg det i alla fall men det gjorde inte han. Vem var det som förr sprang hem till sin far? Vem var det som började kämpa emot helt plötsligt bara för han funnit Cassians kärlek?
Men, nu var det som det var och även om han borde vara den som förstod mest, gjorde han inte det.
Hon styrde sina steg mot hamnen, hon kände på sig att hon skulle dit. Fast mot hamnen visste hon, men var någonstans. Hon måste ta anställning som en skeppspojke och måste därför byta kläder. Hon skulle själv finna sitt öde, veta om hon dog och när, finna sina släktingar, kanske återfå sin kraft och finna en väg hem. Detta var något ingen av de andra ägnat sig åt, de brydde sig knappast om henne och Yuu men att de skulle hjälpa till verkade vara en självklarhet.
Hamnen verkade på ytan lugn, men krogarna var öppna och fulla människor fanns i vart hörn, men hon skulle längre bort, hon visste att klädfrågan skulle lösa sig då.

Jezebel log roat, han var inte den sortens läkare, det stämde men han hade fortfarande en utbildning. Han såg på den unga mannen bredvid sig.
"Jag föredrar att ta liv det är riktigt, men jag vet också hur man håller folk vid liv, oftast för att jag skall kunna använda dem som testobjekt" sa Jezebel och log kallt. "Jag har hållit åtskilliga människor vid liv längre än vad de borde varit vid liv."
Jezebel mindes de många timmarna han tillbringat i operationssalarna med att hålla människor vid liv, han hade lärt sig hur man höll de döda vid liv, hur man fick dem att verka levande. Jezebel mindes att han fått Cain att bli förälskad i en av de levande döda. Han hade bland annat hållit henne vid liv genom att döda Cains fästmös och ge den döda hennes liv. Jezebel log vid tanken, det hade varit ett roligt experiment och Cain verkade inte ha några bestående men av det idag.
"Nej det hade inte rört mig ryggen, det finns värre saker än förkylningar" sa han och tittade åter upp på himlen, en förkylning skulle inte döda honom och han hade redan överlevt mycket annat, dessutom var han inte rädd för döden utan välkomnade den. Det enda som skulle smärta honom då var att behöva lämna Cassian.
Jezebel såg sedan åter på Yuu som tittade ut över dammen.
"Jag pratade med Sol" sa han och skakade sedan på huvudet. "Nej det visste jag inte. Jag kan inte säga så mycket mer än att vi argumenterade och inte kom fram till en lösning. Jag ansåg att hon inte kunde skylla ifrån sig sina handlingar på den förbannelse hon tydligen skall ha i sig, utan jag sa att man får stå för det man gör oavsett"
Han var inte direkt intresserad av att hon gett sig iväg, men han fann det intressant att hon inte sagt hejdå till människorna hon påstod bry sig om.
"En del människor behöver gå sin egna väg" sa Cassian som kom fram till dem. Han såg roande på dem båda där de bara stod i handdukar men sa inget.
"Sol är en människa vi inte kan tvinga stanna kvar här, precis som vi inte kan tvinga dig Yuu. Du har blivit fångad i en strid som inte är din och Sol kände kanske att hon inte ville hamna mitt i ett krig" sa Cassian och ryckte på axlarna. Jezebel misstänkte att ingen visste varför Sol lämnat dem.

Sol var nu i hamnen men höll sig till de mörkare ställena, hade hon haft sin kraft hade hon gått där ljuset var bara för att leka med männen, leka med de allra vackraste. Men hon ville inte göra det då hon inte kunde välja och vraka själv. Hon knackade på en stuga, som inte var mer än ett ruckel, hon bara visste att det var rätt sak att göra. Det var som om någon spira av hennes kraft var kvar och manade henne till det. En liten flicka öppnade dörren och såg förskräckt upp på kvinnan. Flickan hade smutsblont hår och var egentligen smutsig hela hon, hon hade tårränder längst kinderna.
"Varför gråter du?" frågar Sol och ser henne mjukt in i ögonen, flickan kan inte vara mer än nio.
"Det är bror." kvider hon fram och Sol tar raskt ett steg in i stugan som är så liten att den högväxta Sol får huka sig. Hon finner brodern i sängen och vet redan svaret, det står skrivet i det gråbleka ansiktet. Sol stänger sakta hans ögon och ser på flickan.
"Be en bön för din bror, jag kommer snart." sa hon och försvann ut. Nu gjorde Sol något som var svårare än att bada i lava för henne, hon beträdde kyrkan, hela hennes väsen stretade emot, men hon behärskade sig, hon visste att hon var tvungen till det för att finna en präst.

Jezebel såg på Yuu och skrattade lite.
"Alexis har en tendens att komma åt en" sa Jezebel roande. "Han vill se dig ramla ner i helvetet och han gör det gärna personligt"
Cassian nickade, de visste båda två att Kortmästaren såg till att kasta ner så många som möjligt i helvetet. Han hade inga problem med att provocera folk till att gå med i hans krig, han hade inga problem att plåga dem.
De människor som var med honom var inget undantag, han tryckte på deras knappar så det skulle hata samhället än mer och hjälpa honom, alla i Delilah sökte hämnd på någon, de hade alla råkat ut för något traumatiskt.
Jezebel såg på Yuus leende och skakade på huvudet.
"Tro inte att du kan ge dig på honom ensam, han må stå i bakgrunden väl skyddad men han vet hur man försvarar sig" sa Cassian och Jezebel såg på Yuu.
"Jag hjälper dig gärna att plocka ner honom ifrån sin tron" Jezebel knöt nävarna och kände smärtan i ryggen när han spände sig, Cassian la en hand på hans axel och Jezebel slappnade av även om hatet inte lämnade honom. Jezebel såg på Yuu och log.
"Den är enkel, att döda honom!" sa han kallt och log. "Det svåra är att göra det!"

Snart kom prästen till henne, han var kort, tjock och föga imponerande, ingen som Sol drogs till.
"Det har skett ett dödsfall i ett av rucklen intill hamnen." sa hon utan vidare. Hon var en lång kvinna och trots sin mindre fina klänning ägde hon något som fick prästen att ta ett steg bakåt.
"Där dör det så många, vad ska jag göra åt dem? Ofrälse som de är, madam." sa han och hon märkte att han var osäker på hur han skulle tilltala henne.
"Vad jag vet så tar gud emot alla sina lam och nu har ett av hans dött. Det är din plikt att ta reda på kroppen och lägga den i vigd jord. Ta med dig dina män och kom." sa hon vasst, vände sig om och gick. Prästen kom efter med suck och stön och arbete hos de fattiga vid denna sena timma. Hon gissade att han var en sådan präst som levde på de fattiga och predikade om synd och vanära.
Men Sol hade en plan och den började gå upp för henne nu, i alla fall en del och det var mycket därför hon behövde vara själv. Dessutom gissade hon att något skulle hända dem hon nyss lämnat och då var det bättre hon inte var där och vandrade rakt in i fällan. Hon kunde behövas på annat håll, för hennes egen skull, deras och någon till men detta hade hon ännu bara på känn.

Jezebel undrade vad de två männen gjort ihop? på Yuu lät det nästan som de hade varit intima med varandra, hade han inte vetat bättre att hans far inte gjorde sådant hade han nästan kunnat tro det. Hade det varit Cassandra hade han vetat att det definitivt hänt, men Alexis var inte sådan, eller? Kanske var det här en av sidorna han aldrig hade fått se hos sin far. Jezebel visste inte och han ville inte veta heller, han ville inte veta vad Yuu och hans far i så fall hade gjort.
Jezebel granskade Yuu och log även han, Yuu verkade vara lika exalterad över att få döda Alexis som han själv. De två var mer lika varandra än man kunde tro.
"Livet i sig är en utmaning, Alexis är något mer" sa Cassian och Jezebel såg på honom men sa inget, han visste att den andra mannen hade rätt men han valde att inte kommentera det utan såg istället på Yuu.
"Låt oss väcka Cain så vi kan börja planera" sa han när mannen hade slutat hoppa upp och ner. Han log själv stort och såg på Cassian som kom efter dem.
"Alexis kommer få mer än vad han klarar av" sa Jezebel och log stort. "Jag har ett flertal saker att hämnas för" Sa han glatt och gick in i huset med de andra två männen.

De kom slutligen ner till stugan och Sol kände att det började ta väl tag om hennes rygg och knivsåret, även hon skulle väl ge upp någon gång? Då Solen hade börjat stiga hade de gjort ordning pojken och bar honom mot kyrkan, Sol stod kvar med flickan i handen och visste att denna lilla filur var något hon skulle få drass med.
"Jordfästningen är om några timmar du kanske ska sova lite?" sa Sol och såg på flickan som hon nu visste hette Hilde och var nio år. Sol satte sig i en stol och konstigt nog kom Hilde uppkrypande i hennes knä och kurade ihop sig där till en liten boll. Sol var förvånad men sa inget, det var som att ha lillasyster Liv i famnen. Hon la armarna om det lilla stycket flicka och snart så somnade de båda, Sol kände att hon behövde det för att orka.