Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag blev helt bestört när jag hörde det. Va? Fanns det så hemska människor, som var emot ett barn?
"Men, din moster..." började jag. "Hon är ju syster till din mamma, eller hur? Och pappa har berättat allt om dig för mig." lade jag hastigt till när jag såg Harrys frågande blick.

"Min moster är emot magi", sa Harry. "Hon tycker att min mamma var ett freak, en missbildad, förskräcklig varelse."
En iskylda spreds genom min kropp, som kröp till varje fingertopp och tå. Hur kunde folk behandla varandra som Harrys moster och morbror gör?
"Så hemskt", viskade jag.

"Verkligen", viskade jag sorgset, men jag hade ändå en viss förvåning i rösten.
"Ska vi gå då?" frågade jag efter lite pinsam tystnad.

"Ja", sa Harry. "Vi går".
Jag var stel. Iskylan som spridits i mig var väldigt fast och hård. Mina ben var inte särskilt villiga.
Ändå tvingade jag mina ben att lyda. Jag kunde ju inte stå kvar där! Det var svårt, men det gick.

(Eh, vart skulle de gå? Jag minns inte... )

(Eh, inte jag heller... )

(Vi säger att dem har lektion)

Jag följde de andra, lite efter till försvar mot svartkonst-lektionen. Det var mitt favoritämne, tvåa kom trollformellära. Jag tyckte då inte om Quirrel, men själva ämnet var intressant.
Vi gick in i klassrummet och märkte förvånade att alla stirrade på oss, medräknat professor Quirrel.

(Det blir bra!)

Lektionen var väl, lite hackig om man kan säga så. Jag som nödvändigtvis var ett geni, vilket jag inte läckte ofta, kunde se brister i Quirrels undervisningsmetod.
Sen var det ju det där med att Quirrel stammade. Det var irriterande att lyssna på. Fast, det var ju inte Quirrels fel att han stammade.

Lektionen slutade med att någon i klassen välte ut en burk med vitlök, som var placerade runtom i klassrummet. Jag visste att Quirrel var rädd för vampyrer, men hade han gått så långt? Vitlöksstanken var verkligen irriterande.

Usch, vitlök luktar inte gott.
Quirrel blev förstås rasande när en elev välte ut en burk med vitlök, men det lät inte så skrämmande. Han stammade såpass mycket att det lät mer som om han vore rädd. Fast, Quirell var det något onaturligt med, något som gjorde honom skrämmande även om han stammade.