(ORP) Hide, run, survive

(Oh shit vad mkt ni skrivit owo)
Cate:
Ellie och de andra hoppar. Mina ben är fastbundna, men inte mina händer. Jag kryper mot kanten av lastbilen och de andra blir små prickar långt bort. Lastbilen ökar farten. Mina ögon tåras. Det är nu eller aldrig. Men precis när jag ska hoppa av tvärstannar den. Jag svär inombords och några män springer fram.
"De har rymt!", säger en.
"Inte den här", säger en annan och pekar på mig.
"Bäst vi tar henne till högkvarteret och använder henne som lockbete så de andra kommer."
"Bra ide!"
Männen binder mina händer och låser skåpluckan. Motorn startas och lastbilen åker iväg.

Olivia:
Jag ler lite, men orkar inte svara. Jag vänder istället blicken mot lastbilen och undrar när Cate kommer. Jag ser precis en skymt av hennes ansikte när lastbilen åker iväg. Jag gripsa tag av panik.
"CATE!", skriker jag.

Miyako:
"Cate!"
Skriker jag
Jag springer det snabbaste jag kan efter bilen jag hinner ikapp den precis när den börjar gasa på. Jag klamrar mig fast vid handtagen på dörren. Armen gör ont och jag skriker inom mig av smärta. Jag lirkar upp låset ned kniven och klättrar in.
" Det är lugnt jag hjälper dig!"
Säger jag stressat till Cate och jag börjar skära i repen hon är bunden i med kniven.

Ellie:
Det känns som om jag går sönder inombords.
Helst vill jag bara lägga mig ner och dö.
"Cate..", viskar jag och sträcker ut handen, som om hon skulle komma springandes och ta den.
Sätter mig ner på marken med knäna upp till hakan och börjar gråta, snyfta och jämra mig. Fast, snyftningarna inte hörbara, gråten osynlig och jämnringarna fastnar i halsen.
Allt sker bara i ditt huvud
Sitter alltså bara där, vaggar mig sakta fram och tillbaka medan jag tomt stirrar ut i luften.
Men förnuftet griper tag i mig.
Jag ställer mig upp med en svart glimt i ögonen och fräser:
"Ingen - ingen ska få ta min syster ifrån mig!"
Börjar sedan med full fart springa efter lastbilen, även om jag vet att det är ganska meningslöst, min hjärna har dock inte tid för logiskt tänkande. Det enda som räknas är att överleva.

Cate:
Jag känner hur repen lossnar.
"Kom!", väser jag och tar hennes hand. Jag hoppar och ser Ellie komma springandes. Släpper Miyakos hand och springer fram och kramar henne.

Ellie:
Kramar henne hårt, vill aldrig släppa henne.
"Vi måste vara mer försiktiga va?", snyft-skrattar jag.

Miyako:
" Varsågod..."
Viskar jag sorgset
Jag hoppar ur bilen och springer tillbaka till dem andra
" Jag vill inte vara på den hemska platsen mer!"
Jag sätter mig på en sten och suckar djupt
" om bara någon la märke till mig."
Tänker jag
" Ingen säger någonsin tack,förlåt,hej, hur mår du?eller något!"
Jag känner hur kalla små droppar rinna ner för mina kinder men den här gången torkar jag inte bort dem utan låter dem droppa ner i knät.

Marbelle
Jag ser på Ellie och Cate som kramas och grips av avundsjuka. Biter mig i läppen tills jag märker att det smakar blod. Skärp dig. Jag går fram till Miyako.
- Hur mår du?

Olivia:
Jag känner hur ensamheten sprider sig, och jag går till en buske. Jag sätter mig ner, och låter tårarna falla. Ensamhet var en av mina svagheter, jag hade alltid haft någon att prata med, men nu hade jag inte det. Jag backade långsamt längre in i busken, och grenarna omfamnade min kropp.

Ellie:
"Vi kanske borde röra på oss om vi inte vill bli fångade igen", säger jag högt så att alla ska höra.