PRS(Dragon Fantasy)

Stefan öppnade ännu en gång ögonen, mer orolig. "Vart har du ont?" frågade han allvarligt och satte sig upp. "Visa mig!".

Ina rodnade, "Det är inget." protesterade hon och drog manteln om sig. Sen var hon inte beredd att knäppa upp klänningslivet för honom heller. Fast han sa åt henne, "Här." sa hon och visad runt på revbenen, var hon tvungen att knäppa upp?

Stefan suckade djupt och rörde försiktigt med fingrarna där. "Varför har du ont? Har någon gjort dig illa?" frågade han enträget och såg på henne.

Ina bet ihop då han rörde henne hon var öm, hon nickade "Din far." mumlade hon fram. Sedan knäppte hon upp så pass mycket att han kunde se hennes blåslagna revben.

Stefan såg med ens rasande ut. "Jag ska lära honom att inte göra illa dig!" morrade han och tog sig genast upp på fötter. Han hade lätt för att tappa humöret.

"Låt det vara." bad Ina bara, "Snälla." la hon till då hon inte hade någon rätt att säga åt henne. "Det är inte så farligt." mumlade hon och försökte lugna honom då hon kom på fötter.

"Inte så farligt?!" morrade Stefan och rättade upp sig. Han var rätt så lång. "Min far får inte skada dig, jag tänker få honom att ångra sig".

"Nej" skrek Ina tillbaka och det var första gången hon höjt rösten. "Nu är det du som lugnar dig." sa hon med en varnande ton och knäppte sin klänning. "Inget löser med våld eller att ni skriker på varann." sa hon allvarligt.

Stefan stirrade på henne och ilskan verkade rinna ur honom. Hon hade aldrig högt rösten åt honom...Han var tyst en stund innan hon drog upp sig. "Och vem har sagt att jag inte är lugn?!".

"Jag, hörde du inte det?" sa Ina med ett höjt ögonbryn och ett roat leende över att hon fick tyst på honom.
"Du sa att du ville ha mig som jämnlike, trodde du jag var tyst av mig?" frågade hon men sedan tystnade hon, hon hade sagt för mycket och han bestämde över henne hur det än var och hon sänkte blicken.