Tänk om...? [Drarry]

Herregud


Du är så duktig på att skriva kitto! jag önskar jag hade din begåvning så att jag själv kunde skapa något så vackert♥

Naw så söt du är! Det värmer ♥

Kanske skriver något i helgen! ^^

Kapitel 16

Harry

Jag vaknade upp i en välkänd plats. Lokalen var ljus och bländade nästan mina trötta ögon. Bredvid min vita säng satt någon men jag kunde inte förmå mig själv att vrida på nacken för att se vem det var. Jag hörde en suck från gestalten.
”Harry” sa den bekanta rösten, den vackraste rösten jag någonsin hört – Draco’s röst. Jag slöt ögonen igen. Han lät förtvivlad, nästan gråtmild. Jag kände en kall hand mot min febriga kind. Draco smekte mig över kinden i en lugnande rörelse, nästan hypnotiserande.
”Jag var rädd att jag aldrig skulle få se dig vid medvetande igen” började min besökare. Jag ville svara honom men jag kunde inte få fram ett ljud. ”- att jag aldrig skulle få se dina vackra ögon titta på mig.” Jag visste nu inte ens vad jag skulle ha svarat om jag kunnat prata. Vartenda ord som lämnade hans läppar tände en flamma inom mig, som en sprakande lägereld i den kalla natten.
Jag hörde raska steg klappra mot salens golv. Det måste vara Madame Pomfrey.
”Åh, Potter!” Hon rusade fram till mig och när jag öppnade ögonen så satt ingen drömprins vid min sida. Det fanns inte ett enda tecken på att Draco hade varit här.
”Efter alla dessa gånger som du varit här så anade jag faktiskt att det här var sista gången som jag skulle få se dig! Åh kära vän, fryser du?” Pomfrey slog ut med armarna i sitt uttalande men sänkte dem sen för att stoppa om mig bland de tjocka täckena. Jag öppnade försiktigt ena ögat när den lilla damen lämnat mig. Jag såg mig omkring i salen med det smaragdgröna jacket men ingen Draco.
”Efter två veckor… Efter två hela veckor vaknar pojken” muttrade den lilla tanten någonstans i lokalen. Pratade hon om mig? Hade jag legat på sjukhusflygeln i en halv månad? I så fall så måste det vara jul när som helst. Hade jag legat i någon slags koma? Jag hade ett vagt minne av händelsen i skogen. Draco’s isblå blick låg tryckt mot insidan av mina ögonlock och så fort jag blundade så såg jag de panikslagna ögonen. De isblå, panikslagna ögonen.

Draco

Det kändes så fel att bara lämna Harry i sjukhusflygeln, men egentligen hade jag ju inget val. Jag gick med långa steg genom de tavelklädda korridorerna. Jag skulle trots allt komma och hälsa på honom igen i eftermiddag. Eftersom han nu hade vaknat så var han nog mer kontaktbar och jag kanske till och med kunde föra en konversation med pojken. Jag skulle föra fram mitt förslag, det där jag hade tänkt på ett tag. Det där jag hade velat säga varje gång jag suttit vid hans säng i den ljusa, stora lokalen. Jag ville aldrig lämna honom men efter bara en alldeles för kort timme så schasade Madame Pomfrey ut mig från sin avdelning.
Imorgon skulle vi åka hem från Hogwarts, eller ja, alla utom jag. Så kändes det i alla fall. Inga av mina ”vänner” skulle stanna kvar. Dock visste jag att Harry skulle göra det så jag skulle passa på att träffa honom så ofta jag kunde. Jag började faktiskt se fram emot jullovet trots allt. Bara Harry och jag, vi skulle kunna göra allt möjligt. Vi skulle kunna uppleva den där natten vid sjön på nytt… Jag ville så gärna göra det. Men inget skulle bli av. Ingenting skulle hända mellan mig och Harry. Det hade det inte gjort än så varför skulle det göra det nu? Det skulle aldrig någonsin bli något mellan oss och det var dags för mig att inse.

Såå brhhhhaaaa

Bra skrivet, längtar lite till att få se vad som kan komma att hända på julen för dem

Jag älskar sättet du skriver på!♥
Längtar till nästa kapitel!

Du skriver extremt bra och det här är den bästa FF:en jag har läst (har börjat på vissa men slutat då jag inte tycker att de är särskilt bra), så detta var verkligen en positiv vändning för mig och mina tankar om fanfictions!
Ser fram emot nästa kapitel!

Vad duktig du är!!

✩

BRA!!!