Cirkeln rollspel

"Tror jag har något annat" säger Quita.
"Men vi ses sen va?" frågar hon och ler.

"Absolut!", säger Oskar till Quita innan han och Celeste börjar gå mot lektionen. "Jag måste bara få säga att jag uppskattar att ha en riktig vän", säger han till Celeste". "Du är faktiskt den första riktiga vännen jag har haft", fortsätter han...

Celeste blir lite chockad, men ler sedan innerligt.
"Tack, eller vad man säger..." Hur svarar man på något sådant? "Jag har haft vänner förut, men jag tror inte att det varit så roligt.. Och konstigt... som med dig och Quita." Hon ler igen och känner att hon verkligen menar det. Hon har inte känt Oskar särskilt länge, men redan känns han som en nära vän. Quita har hon känt ännu kortare, och kanske är de inte riktigt vänner än.

Quita ser de utbyta några ord och ler lite, men ändå har hon en känsla hon inte riktigt kan identifiera i magen. Hon skakar bort den och går till sin lektion. Hon är lite sen och joggar längst korridoren till sitt klassrum. Lektionen börjar och Quita gäspar stort innan hon lägger huvudet mot bordet och somnar. Hon kan ändå allt de går igenom just nu. Tror Quita i alla fall.

Största delen av Alex lektion togs upp av ett prov och det är med en nöjd känsla han går ut ur klassrummet. Det går nog bra, det brukar det göra!
Samtidigt känner han ändå lite prestationsångest som gnager sig fast i hans hjärna. När man är van att prestera bra så förväntar man sig till slut det också.


Alex går ut på skolgården och sätter sig på en bänk. Han har fått en läxa i praktisk magilära som han måste göra innan han får mer tid till att fundera över Ze och Fräs. Hans lärare gav honom uppgiften att försöka påverka andras känslor och lite tips på hur han skulle kunna testa det. Hans blick fastnar på en häxa med rött hår med svarta slingor i. Han följer sin lärares instruktioner och släpper lös sin magi. Först och främst måste han hitta häxans känslor...

Ze gick med medvetandet långt bort från huvudet. Då och då tyckte hon finna sig i en smidigare, lättare kropp som sprang runt bakom buskarna runt om i skolan, varför hon gjorde det vägrade hon bestämt att inse.
Efter att nästan ha gått in i fel klassrum tre gånger, kom Ze in dit. Proffesorn stod redan och tog närvaro.
Ze satte sig på sin plats och lyssnade med halvt öra på läraren: "Och så slutligen metallhäxorna: Rita Bungaard (ja!), Ann-Kristin Green (ja professorn!), Niklas Larsson (whatever..) och Oskar Karlsson -" Ze hajade till. Oskar... Karlsson?? Det namnet kände hon igen - om än vagt. Vem var det nu igen??

De kom till lektionen precis i tid. Celeste satte sig vid en bänk och läraren ropade upp olika namn. Hon svarade "ja" när han kom till hennes och klottrade lite förstrött på bänken.
Plötsligt öppnades dörren igen och Celeste vände sig om. Där var trähäxan.

"Ser du vem som kom?", frågar tänker Oskar till Celeste. "Undra vad hon har gjort sedan vi såg henne förra gången". De delas upp i grupper för att öva sina krafter ihop. Oskar hamnar med Niklas Larsson och... Trähäxan...

Mycket riktigt var Oskar Karlsson vattenhäxan från tidigare. De delades in i grupper för att öva sina krafter. De slog sig ner vid ett bord, och genom att blänga på de båda killarna klargjorde hon att hon tänkte vara minst delaktig i övningen. "Det här ärslöseri med tid!" muttrade Ze och himlade med ögonen. För tillfället var hon blåhårig, med liten näsa och stora bruna ögon. Hon pillade sina naglar medan hon såg från den ena till den andra. Omedvetet började hon tänka på katten, och Alex och hur hon ibland kunde se med någon annans ögon - troligen en katts.

En våg av glädje sköljer över Alex när han glider djupare in i den rödhåriga häxans sinne. Okej, steg ett är avklarat. Han kan känna hennes känslor. Han koncentrerar sin egen hjärna på en annan känsla (även om det tar emot att störa häxans goda humör). När han söker i sig själv kan han nästan bara hitta förvirring över dagens alla händelser, så det är just det han koncentrerar sig på. Han känner sig aningen nöjd när häxan plötsligt stannar upp mitt i en rörelse och förvånad ser sig om kring, försöker fundera över något fast utan att komma på vad.