PRS mellan mig och Kim Potter

"Nej, men du kanske skulle kolla Mimmi. Alltså hon borde ju vara sjuk vid det här laget. Och jag glömde kanske säga att du knuffade Cassiopeja så hårt att hon svimmade och nu har hon troligtvis en hjärnskakning. Det var tur att hon inte blev förlamad. Hur mår du nu då?" Flinade jag. Jag visste att han inte ville visa att han var rädd eller sur eller vad han nu var. Och jag talade faktiskt sanning.

Jag fnös.
"Jag rörde henne inte ens, så sluta flina och skaffa ett liv", sa jag överlägset och gick.

Jag fortsatte att flina och tänkte: Han tror inte på mig. Ha, ha, ha. Jag ska hälsa till Cassiopeja också.
Sen gick jag mot matsalen där jag skulle träffa de andra.

Resten av dagen gick bra och jag tänkte inte på Cassiopeja eller Xander. Livet var inte så hemskt efter allt.

Efter skolan sa jag till alla att jag skulle till sjukhuset och några modiga tjejer bad mig att hälsa.

---Cassiopeja---

Jag låg och stirrade upp i taket. Pappa hade ringt, men han var inte här. Jag önskade att jag hade en mamma mer än allt i välden nu. Plötsligt öppnades dörren och Xander kom in.
"Hej!" Sa han.
"Hej." Svarade jag och log. Jag kunde inte vara ledsen när han var här. För han var här.
"Hur mår du?" Frågade han och satte sig på en stol brevid sängen jag låg i.
"Bra antar jag." Svarade jag och hasade upp mig en bit till så att jag var mer i sittande ställning än liggande.
"Det var några tjejer som hälsade till dig och..." Men där stannade han.
"Vad?" Försökte jag.
"Det var inget."
"Säg nu!" Fortsatte jag.
"Du kommer bara att bli ledsen." Svarade han.
"Jaha. Men nu måste du säga det! Snälla!"
"Ja, ja. Okej." Han gav upp. "River hälsade också till dig. Att..." Han drog ett djupt andetag. "Att det var synd att du inte blev förlamad och att han hatar dig. Ja, han sa det rätt ut till mig!"
Jag trodde honom också. Jag kände tårar välla fram i mina ögon fast än jag inte ville. Xander såg ut som om han inte visste vad han skulle göra. Nu såg han ut som om han bestämde sig för flera saker. Så lutade han sig fram och kramade mig.
"Det kommer att blir bra. Jag älskar dig."

Någon timme efter Xander gått från sjukhuset så åkte jag dit. Egentligen skulle jag hälsa på pappa som låg i canser men jag gick till Cassis rum.
"Cassiopeja..?"

Jag satt upp i sängen och spelade spel på min iPhone när jag hörde Rivers röst.
"Cassiopeja...?"
Jag stelnade till och sänkte sedan långsamt handen medans jag långsamt vände mig mot River. Jag tittade besviket men mest argt på honom några sekunder tills jag stirrade på en sak precis brevid honom.
"Vad vill du?" Frågade jag lite spydigt, fast nog mer irriterat och vände mig framåt medans jag bet mig i läppen.

".....Jag vill inte att du hatar mig", viskar jag.
"Jag.... Slutade faktiskt aldrig älska dig... Jag vet att jag inte har någon chans att stå emot Xander, därför försökte jag ta livet av mig men då stötte jag på Mimmi, hon var snäll och så såg jag dig med Xander och jag tänkte... Att du kanske blev avundsjuk och skulle gilla mig, men så kysstes ni och jag... Jag kände mig... Hopplös", sa jag och gråten började kväva sig upp ur halsen.
"Förlåt, men när du sa så till mig.. Kändes det som hela värden krasade..", sa jag och stirrade ner i marken. Jag försökte att inte blinka så att den första tåren inte skulle komma.
"Det var allt jag ville säga", sa jag och började gå ut.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var helt förstenad. Jag trodde att han hatade mig. Och han hade sårat mig. Verkligen.
"Vänta!" Ropade jag plötsligt. Bara han inte gick.
Vänta... Sa han att han nästan hade tagit livet av sig!!!!??? För mig...? Nej!!! "Snälla gå inte!"

Jag vände mig om med ett litet leende. Jag visste inte vad jag skulle svara.
"V-vill du att jag stannar?", frågade jag försiktigt.