Rätt eller fel?

Tack gumman!♥ Dina ord betyder allt! tror jag lägger ut ett till kapitel imorn

SÅÅÅÅÅ BRAAAAAAAAA

SSSSSSÅÅÅÅÅÅ bra skriv mer

Tack såååååå mycket

Tack, mer kommer nu

Hej alla fina läsare!!
Förlåt för att jag inte lagt ut något på ett tag, anledningen är att jag har haft mycket (Ojjj vilken trolig ursäkt...) Nej men seriöst nu Jag har haft mycket läxor och (fotboll) suck.. Också inte heller haft någon jättelust att skriva♥ Men NU kommer det i alla fall!♥ Trevlig läsning (hoppas jag...)




Kap 19.
Träden runt oss var mörka och fulla av gammal mossa och lav. Himlen hade mörknat och mitt på den hängde en vit, klotrund måne. Ljuset från månen kastade ett spökaktigt sken på grusvägen vi red på. Jag hade redan frågat Maya om var vi skulle men hon vägrade svara. Nu red vi under tystnad och det enda som hördes var hovarna som lätt sattes i marken i galoppsprången. Det var konstigt, det kändes som om jag ridit i hela mitt liv när vi flöt fram. Enhörningarna sprang så lätt, och fast vi sprungit i timmar visade de inte det minsta tecken på trötthet. Det var annat än man kunde säga om mig, jag kände titt som tätt hur ögonlocken började falla igen och jag gäspade ungefär varannan sekund. Jag tror Maya märkte att jag blev trött för hon saktade av utanför en stor herrgård och sa att vi skulle stanna där över natten. Jag frågade vad vi skulle göra med enhörningarna. Hon svarade att vi skulle släppa dem, jag brydde mig inte om att fråga hur vi skulle fortsätta nästa dag just då. Det enda jag kunde tänka på var en stor säng.
Herrgården var stor och fin med stor trädgård med fontäner och hagar. Den var röd med vita knutar. Den var faktiskt ganska lik såna här Hälsingagårdar som jag sett när jag var i Sverige för att hälsa på mina sysslingar.
- Mugglare? Frågade jag och tittade oroligt på Maya
- Japp, svarade hon och jag såg hur hon gömde sin trollstav. Vi klev upp på den välbyggda verandan och jag satte handen på dörrklappen. Maya nickade åt mig och jag knackade tre hårda slag. Innifrån hördes steg som kom närmare och närmare. Plötsligt svängde dörren upp och framför oss stod en medelålders man med enorma fettvalkar. Jag tog ett steg bakåt när jag fick syn på dem gigantiska vårtorna han hade på hakan.
- Ursäkta att vi stör herrn, men skulle vi kunna få bo här inatt? Sa Maya med en söt flickröst.
- Nej, sa han barskt och försökte dra igen dörren. Men Maya stoppade in foten i mellan och stannade dörren när den nästan smällde igen. Hennes ansikte fick en blekare nyans och jag såg att hon hindrade ett skrik av smärta. Hon drog snabbt tillbaka foten och gubben öppnade dörren igen med en irriterad suck.
- Ge er iväg, här finns inga extra sängar, muttrade han.
- Är du säker på det? Frågade hon och drog upp trollstaven. Innan han hann reagera hade hon viskat ”Imperio” och mjuk, ljusgrön rök spred sig ur toppen av staven. Han drog en mjuk suck, vände sig om och började gå. Vi följde efter honom genom den stora herrgården med vackra möbler. Vi hörde ett avlägset sorl av röster som växte i styrka ju längre vi gick. Vi kom fram till ett par stora glasdörrar och mannen gick in till den såkallade festen. Vi hörde hur han började prata därinne med sin dova stämma:
- Vi har ett par gäster som ska bo hos oss inatt, började han. Jag gav Maya en vass blick, var det såhär hon tänkte att det skulle gå till. De övriga människorna i rummet var troligtvis inte lika dumma som den här mannen. Dessutom led de inte av Imperio –förbannelsen.
- Kom in, kära gäster! Sa mannen glatt. Och vinkade in oss.
- Vad ska vi göra nu då? väste jag åt Maya.
- Spela med, annars får du sova under bar himmel inatt, svarade hon ilsket och gick runt mig in i rummet. Jag stod kvar och betraktade mina val, vilket inte var särskilt många. Så jag tog ett djupt andetag och klev runt den säkra väggen in i det okända.

Rummet var stort och utsmyckat, kunde beskrivas som en blandning mellan en balsal och en kyrka. Mitt i rummet stod ett långbord dukat och runt det satt runt 50 finklädda personer och stirrade på oss. Ja nästan alla, en pojke långt bak hade inte förstått att något hände utan satt förnöjt och glupskade i sig. Ända tills en flicka om måste varit hans syster gav honom en armbåge i sidan och han tittade upp. Det var alldeles dödstyst i rummet. Allas blickar var riktade mot oss. Jag tittade panikslaget på Maya som svarade med en nästan osynlig gest som betydde ungefär: Håll käften och låt mig sköta biffen.
Tacka gud att Maya var en god talare. Hon började prata om sig själv och mig och vår resa hit. Hon höll sig nästan till sanningen förutom att hon bytte ut enhörningarna mot arabhästar och ändrade våra namn oh bakgrund. Jag fick heta något i stil med Gretel Humpeklump vilket jag inte var helt nöjd med. Under tiden hade jag tid att betrakta folkmassan. Min blick vandrade mellan alla förnäma människor med främmande ansikten. Det var flest mugglare runt bordet men här och där åg man trollkarlar med knappt märkbara tecken. Plötsligt stannade min blick vid en kvinna med bistert ansiktsuttryck. Hennes mörka hår var uppsatt i en stram knut och hon bar en lång, grön sidenklänning med höga stövlar till. Jag kände direkt igen henne, men jag kunde inte placera henne. Var hade jag sett henne?
Plötsligt kom jag ihåg. Hon hade varit med i en artikel i The Daily Prophet här om veckan där hon berättat om hur hon källsorterade eller något sånt där anat ointressant. Mrs Zabini var det ja, juste!
Zabini…
Tanken hade aldrig slagit mig att Rosie hade förädrar. Hon hade alltid verkat sköta sig själv. Jag sökte fort med blicken och virrade förskräckt mellan alla människor medan jag försökte intala mig själv att hon inte fanns där. Men där satt hon. Med sina ljusa lockar och havsblåa ögon såg hon ut som ett änglabarn. Vem som helt kunde bli lurad av den gulliga fasaden. Men jag såg att bakom hennes påklistrade leende fanns ilska och hämnd. Hon hade en blodröd klänning med läskigt stor urringning och skyhöga klackar som jag nästan fick svindel av att kolla på.
Vad skulle hända om Rosie avslöjade mig nu? Om hon inför alla dessa människor berrätade att Maya stod och ljög om vilka vi var?
Tanken dök upp i hjärnan lika fort som mitt hjärta börjat banka. Jag avbröt Maya och sa med så stadig röst som möjligt.
- Tack Maya för ditt lilla skämt, haha, hon gilla att skoja vet ni! Jag boxade henne löst på axeln på ett försök till humor. Inte än enda levande själ drog på munnen. Så jag harklade mig och fortsatte:
- Ehm, ja. Som jag sa så skojade Maya bara, egentligen heter jag Sasha Malfoy och det här är Maya… (jag mindes inte hennes efternamn så jag nöjde mig med bara Maya). Men i alla fall så har det här bara blivit ett ända stort misstag, vi ska gå nu och inte störa er mer. Avslutade jag mig och försökte dra med mig Maya ut. Men hon ryckte åt sig armen och väste åt mig.
- Vad håller du på med? Är du helt hjärnvrickad? Sedan vände hon sig om till alla undrande ansikten.
- Som sagt så går vi till våra rum nu där vi stannar över natten, sa hon och log ansträngt. Sen lutade hon sig nästan omärkligt mot den sura gubben och viskade tydligt: Led oss till ett tomt rumt så avskilt som möjligt.
- Javisst! Sa han drogat och började med sömndrucken blick gå ut ur rummet. Jag kunde inte låta bli att le mitt i allt elände. Tänk hur den formeln skulle ha sett ut:

Sur gubbe + oförlåtlig förbannelse = Glad gubbe

Så fort vi kommit utom synhåll för skaran av förvirrade människor vände sig Maya mot mig. Jag hade väntat mig en lång utskällning men istället höjde hon handen och gav mig en svidande örfil. Med handen på kinden i ett försök till att dämpa smärtan vankade jag efter gubben.


Kommentera gärna om ni tyckte om det eller kommentera något som jag kan göra bättre!♥

Bravo skriv mer nu (vill inte vänta).

OMG amazing och fantastisk bara älskar
Sur gubbe+oförlåtlig förbannelse= glad gubbe XD
love you! ♥

Amazing, hur kan någon skriva så bra?! Alltså jag bara undrar!!! ♥♥♥

SJUKT BRA!!
Hinner inte skriva en längre kommentar eftersom jag ska iväg, men det var fantastiskt! Längtar efter mer >

AAAAAAAAMIZING THATS WHAT YOU AREEEEE!!!

Först och främst vill jag bara säga "Tack!" till kommentarerna. Lika fina om alltid♥

Sen vill jag säga "Förlåt"
Jag har inte lagt ut ett kapitel på en och en halv månad (*svälj) och det känn helt förfärligt. Även om jag rent ut sagt inte har speciellt många läsare är det ändå taskigt att ni om faktiskt bevakar inte har nåt att läsa.

Detta har alltså berott på... att jag tappade hela min skrivlust, typ♥

Men i alla fall, nu har jag skrivit ett kort, rörigt kapitel♥
Vore kul om ni ville kommentera så att jag ser att ni fortfarande läser


Kap 20.
Jag och Maya följde efter den svindlande gubben till en dörr. Han var riktigt yr nu, troligtvis efter att ha gått in i ett par väggar. Nu pekade han med ett knotigt finger på dörren.
- Vad är det? Frågade Maya.
- Ni frågade om det mest avlägsna rummet vi har. Där är det.
- Ska du inte följa med oss upp och visa oss det? Frågade jag. Men gubben var redan borta. Jag ryckte på axlarna och öppnade dörren. En vindstöt forsade ut och en lukt av gammalt, ruttet trä och gammal fisk slog emot mig. Trappan framför mig var hög och så lång att de översta trappstegen drunknade i mörkret. Jag satte en fot på det första trappsteget. Det verkade gå bra så jag tog ett andra. Trappan verkade hålla fint. Jag fortsatte att gå uppför trappan. Det kändes som om jag gick i flera minuter och fortfarande skymtade jag inte toppen av trappan. Det enda om hördes var mina fotsteg. Någonting var fel. Jag vände mig om för att titta om Maya var långt efter. Men hon var inte där, det enda om syntes var den långa trappan ner i mörkret.
- Mayaaa? Ropade jag.
”maya, maya, maya…” svarade ekot. Det lät som om trappan var bredare än jag trodde. Jag började långsamt hasa mig i sidled med handen framför mig för att ta emot mig när väggen kom. Så typiskt mig att glömma trollstaven i väskan, jag hade ju verkligen behövt den nu. Men det kom ingen vägg, trappan verkade vara oändligt bred. Jag ropade igen, försökte med ekot räkna ut hur stort det var, utan framgång. Jag tänkte att Maya kanske kunde höra mig, så jag ropade på hjälp, igen och igen.
Efter ett tag bestämde jag mig för att försöka fortsätta uppåt. Jag började hasa mig upp, det gick långsamt för jag kunde knappt se handen framför mig. Men jag blev trött fort, oroväckande fort. Efter fem minuters klättrande var jag genomsvett. Och jag blev bara varmare och varmare, hettan i ”rummet” steg allt mer och mer. Tillslut satt jag i bara mina shorts och det korta linnet jag haft på mig.

Jag förstod att det här stället var förtrollat med riktigt mörk magi. Jag skulle aldrig kunna ta mig ut härifrån. Jag satte mig på ett av trappstegen och grät över hur eländigt allt var. Och hettan steg, och steg, och steg. Temperaturen ökade. Jag försökte komma på något jag nånsin lärt mig om vad man ska göra i ofattbar hetta, men mina tankar grumlade ihop sig oh flöt iväg. Svetten började bryta fram och snart rullade svettpärlor som i vågor nerför min kropp.
”Det här kommer att döda mig” tänkte jag.
”Någon försöker döda mig”
”Och de kommer troligtvis lyckas.


Då plötsligt lös ett starkt ljus upp det mörka rummet. Jag vände bort huvudet för att inte bländas av det starka skenet. Och en explosion.
BAAAM…
Jag böjde bort huvudet ännu mer och försökte skydda det med armarna. Småsten och betongflisor smattrade mot min hud. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att inte orka vända upp huvudet.
Några trappsteg ner stod nån, vänta...
några trappsteg. Jag hade ju krupit uppför minst hundra. Ändå stod väggen där, eller ja, vägg och vägg. Det som återstod av det som en gång varit en vägg. Nu var det bara ett hål. Och mitt i hålet stod…
Rosie…?
Smutsig i aniktet och med tovigt hår stod hon där med trollstaven i handen.
Det blev för mycket för mig.
Alla oklara tankar och hettan tog kål på mig.
Jag slöt ögonen och sjönk ihop på marken.