Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel nickade kort och såg mot öst. "2 dagars ritt härifrån."

Mona nickade förstående och log lite. Hon hade aldrig varit såhär långt ifrån slottet. De red på i några timmar, tillslut började det mörkna och Mona kände sig lyckligare än på länge. Hon var så långt borta från slottet...Från alla män.

Vid midnatt stannade de i en glänta och far bredde ut sovsäckar åt alla. "God natt Mona, god natt Niel!" pep mor. "Ja, sov så gott ni, snart är vi framme, då blir det fest och ingen tid för sömn, eller hur Niel!" skrockade far. Niel blängde bara på sina föräldrar och la sig ner. "Aldrig har han svarat.." muttrade far och sedan hörde inte Niel mer, för han somnade.

Natten gick lugnt till, inga rövare kom och Niel kände sig nöjd och utvilad när de gav sig iväg. Hela resan tjafsade mor och far och de såg inte ens på varandra när de kom fram till den enorma stenbyggnaden som var familjens hus.

Mona var tyst under större delen av resan, hon visste inte vad hon skulle säga till Niel. Vad skulle hon ens göra framme hos dem? Bete sig som en tjänare? Hon tänkte försöka med de först.
Då de kom fram så hoppade hon av och en stallpojke kom fram för att ta hästarna.

Stallpojken Nils kom och hämtade hästarna och hälsade Mona välkommen. Niel såg hur han tittade på henne, och gav honom en mördarblick som fick Nils att springa iväg. Familjen gick in och fann att alla deras tjänare arbetade som vanligt. "Mycket bra, kära vänner. Idag får ni minsann äta med oss!" pep mor lyckligt. Niel fnyste irriterat och drog av sig den svettiga skjortan. Flera pigor drog efter andan och far klappade Niel uppskattande på ryggen. "Du får visa Mona till sitt rum ni son, jag ska se om jag kan få hit några horor åt männen till ikväll."
Niel nickade och vinkade åt Mona att komma efter honom.

Mona märkte stallspojkens blick och såg generat ner i marken. Hon tog ett rejält grepp om sin väska och gick in. Hon rodnade svagt då Niel drog av sig skjortan även om hon inte visste varför.
Hon började sedan gå efter Niel. "Om...om din far inte får tag på några skökor till ikväll så..." Hon svalde hårt. "Så säg till honom att jag tekniskt sett är en". Hon förstod inte varöfr hon erbjöd det, hon ville kanske bara vara till lags för alla...

Niel hajade till när Mona började prata. "Visst." muttrade han och fortsatte upp för trappan. "Här." sa han när de kom till rummet. Det var gästrummet - ett rum med högt tak, målat av rikets bästa konstnär dessutom. Det hade en stor dubbelsäng och de höga fönstren hade broderade gardiner som hängde flott. Gardinerna matchade bordsdukarna som låg på byrån och nattduksbordet, som de båda var snida i det finaste trä. "Rätt flott för en gäst, jag får sova på vinden." muttrade Niel buttert när han såg sig om.

Mona hajade till och vände sig förskräckt om. "Nej nej, det här är för mycket, jag kan sova på vinden!" sa hon snabbt. Hon hatade att se honom så butter. "Jag är bara en enkel gäst, slav om man så vill, såklart du ska ha det bättre Niel" mumlade hon.

"Nej, sluta kämpa emot, du kommer ändå få sova här, vare sig du vill det eller inte. Och du är varken slav eller hora, så om far inte hittar någon ska du hålla tyst." suckade Niel och tog Monas väskor och la dem på sängen. "Jag går. Om det är nåt så ring i den där dörrklockan." fortsatte han och pekade på den lilla klocka som hängde i dörrkarmen. Sen började han gå ut.