(PRS) Mellan Queen Boo och fashion7

- Vem av dem? frågade Erik med road röst.

"Båda två. De är... annorlunda från de andra eleverna." Sa Simon.

Eriks röst blev plötsligt helt kall.
- Kanske det.
Simon skrattade och svarade roat:
- Du har ingen anledning att vara avundsjuk, jag är bara intresserad av dem, inte attraherad. Men jag varnar dig, om du vill något med Roxanne, då får du vara beredd på att ge upp allt annat.
Erik fnyste. Efter ett tag sa han,
- J-jag...jag bryr mig inte!!

Jag tittade chockat upp på Roxanne och flämtade till. De verkade inte höra något.
"Roxanne är bara en elev" sa Erik. Simon skakade på huvudet. "Jag ser hur du tittar påbhenne, Erik"
Det hördes steg ganska nära, och en ny röst hördes. "Vad pratar ni om?" Det var James

- Inget svarade Erik och Simon i mun. James skrattade mjukt.
Jag rodnade och tänkte på Simons ord, Jag ser hur du tittar på henne, Erik, han måste ha sett fel, för Erik drev bara med mig hela tiden. Drev James också? Jag vet inte. Jag titrar bort från rösterna och börjar tänka på pappa. Drev han med mamma när han försvann? Tänker jag och suckar högt. Jag är helt inne i mina tankar så jag märker inte hur Simon, Erik och Jes förvånat kollar på mig och Selena.
- Hur länge har ni vart där? frågar Simon osäkert. Jag hör inte, är för upptagen med att tänka på pappa.
Han drev säkert, han kommer tillbaka. Jag kände hur jg blev känslosam igen. Utan att märka det viskar jag:
- Hur kunde ni lämna mig?

Jag tittar förvånat ner. "Eeh... ett tag" säger jag tveksamt. James flinar. "Jag tror att du har ett problem, Erik"

Jag fortsägter mina tankar, helt tyst nu. Från ingenstans dyker en bild upp i mitt huvud. En lång smal, men ändå mjskulös man med svart hår. Han har samma drag som min farmor. Och mig. Jag vet att det är min pappa, men hur? Hur kunde jag komma ihåg honom så? Jag suckar tungt och gnider mig i pannan.
- Hur i hela världen...muttrar jag. Var han ns här på riktigt, eller var det som jag trodde, en bild i huvudet?
Det blir värre och värre när jag ser mamma ligga död framför mig, och jag hör en röst i mitt huvud, allt är ditt fel, och jg kvider. Slår händerna för öronen. Ber det att sluta. Och vinden börjar blåsa runt mig, bara mig. Jag sväljer en snyftning, ber det att sluta igen, men mamma kommer närmare. Blod överallt, och mina kinder blöta av tårar. Vad händer här?!? tänker jag panikslaget och sedan...

Roxanne svimmar. Hon ramlar ner från trädet, jag klättrar ner efter henne. James är blixtsnabbt vid min sida, och jag tänker på vad Roxanne sa förut om mig och honom. inte tänka på det nu säger jag till mig själv. James råkar nudda mig och det bränner i huden. Jsg tror iallafall att han råkade

Allt bara svartnar, men Roxanne svimmar inte egentligen, för om och om igen snyftar hon: sluta, snälla få det att sluta. Tårar blänker på hennes kinder och rätt vad det är blåser hon rätt upp i luften, två tre meter. Hennes armar och ben hänger löst och hennes hår flyger åt alla håll, men det blåser bara runt henne. Erik och Simon, även James går närmare henne, facinerade över vad de ser. Bara sekunder efter faller Roxanne ner i killarnas armar. Hon gråter inte längre, och ser till och med fridfull ut. Erik ler inombords.
----------------------------------------------------
Skrev från Eriks perspektiv då Roxanne är 'ute'/ avsvimmad.

Jag sitter bredvid Roxanne. "Vakna!" Säger jag och skakar henne. Jag andas in och tårar rinner nedför mina kinder. Jag torkar bort dom och handen blir blöt. Jag gör det som faller mig in. Jag stryker med handen över hennes panna och föreställer mig att vattnet tränger in genom hennes hud och renar henne.