Are You Really A Granger? (SV)

HALLÅ ALLESAMMANS!

IM BACK! Imorgon kommer kapitel!

Yippie!!

(Lägger in senaste kapitlet också )


Hermione:

Kära Mamma och Pappa.
Ni kan inte fatta vad Kate har gjort! Hon har SLAGIT IHJÄL EN FLICKA!!! HENNES VÄN DESSUTOM!!! Dementorerna är påväg, och hon ska föras till Azkaban. Jag är ledsen, men det bli bäst så. Jag ville bara berätta det.
Puss och Kram, Er Hermione

Jag slickade igen brevet och gick till ugglesalen. Det var kallt ute. Jag ryste. Även om jag hatade Kate så tyckte jag synd om henne. Dementorerna är hemska. Jag har läst om dem. Såklart. Jag valde ut en liten brun uggla, kelade lite med den, och släppte sen iväg den med mitt brev. Jag såg den flyga längre och längre bort. Jaa, jag hade gjort rätt i att skvallra för Mamma och Pappa.


Kate:


Jag visste inte att dom skulle komma. Jag visste ingenting. Jag satt fortfarande med Draco när vi kände kylan. Den var hemsk. Jag hade aldrig känt någon sån kyla. Det bultade i huvudet och jag blundade. Draco verkade ha fattat direkt.
-Kate, Kom nu!!!, röt han. Jag reste mig och började springa efter honom. Men jag han inte långt föraren jag kände någon ta tag i min axel. Jag skrek, och vände sen huvudet för att se vad det var. Men jag ångrade mig snabbt när jag såg den äckliga slemmiga handen på min skinnjacka.





Hej! Tänkte skriva ett nytt kapitel nu, tänkte det var dags! Hoppas ni gillar det.

Kate:

Det var trångt. Mörkt. Hårt och fuktigt. Det var Azkaban. Jag mindes ingenting. Bara att jag satt här, ett ett vitt nattlinne, som nu var fuktigt och gråfläckigt. Jag såg mig omkring. längs ena väggen fanns en träbänk fastskruvad, som kanske skulle förseställa en säng. Sen ett galler, som skulle föreställa dörr. Sen en till vägg, där någon hade ristat in något. Jag fösökte resa mig och se vad som stod där, men mina fötter gjorde så ont, så att jag föll ihop igen. Jag började gråta. Inget hysteriskt bölande, bara salta tårar som rullade nerför min kind. Jag fösökte torka bort dom, men kände då en gegga, med lite torkad konsistens. Jag kände att den runnit från pannan. I pannan kände jag ett jag, som gjorde så ont så det svartnade framför ögonen. Jag försökte att hasa mig fram till väggen, som det stod något ristat på. Jag läste.
Du kommer aldrig härifrån. Du kommer aldrig vara oskyldig. -BL
Jag vände ryggen mot väggen. Vad har jag gjort? Är jag verkligen en Granger?


Hermione:

Jag såg mamma och pappa. Dom stod lite vilsna på den stora tågstationen mellan affärsmän som åt mat i farten medan dom rusade till sitt tåg. Mellan turister som precis stigit av sitt tåg. Jag rusade fram till dom. Mamma kramade mig.
-Åh lilla stackars Mione......, sa hon. Jag kände hur hon skakade. Hon släppte mig, och jag sprang fram till pappa.
-Hej gumman, sa han och kramade om mig. Han tog mina väskor, och sen började vi gå mot bilen. Vi satte oss, och körde i tystnad, med tårar rullande nerför kinderna, mot havet. Mot båten som skulle ta oss till Azkaban. Mot Mrs och Mr Grangers ena dotter. Mot Hermione Grangers syster.


Tyckte ni? /

Jättebra!! Jag har letat efter denhära ff' en men aldrig hittat den. Nu så har jag sträckläst och HOPPAS att du kan skriva mer på både denhära och "I Himmelen" Du skriver helt fantastiskt!!

Men Gud, tack! ♥ Vill du läsa mer?

Jaa ♥

Åhh älskar det ♥

♥♥♥

Kommer mer idag, efter nästa kommentar! (så att jag kan lägga upp ett alltså, inte att jag vill ha mer kommentarer! )

YAY *kommenterar* ;*

Kate:

Du kommer aldrig härifrån.... Du kommer aldrig härifrån... Du kommer aldrig härifrån....... Det var det ända som min hjärna jobbade med att förstå. Jag kommer aldrig härifrån. Jag kommer alltid vara skyldig. Jag komer alltid vara en mördare. Och Pansy finns inte mer. Hennes familj, släkt och vänner sörjer. Och det är mitt fel. Jag är ond. Dum. En sån man inte riktigt vill känna till, en sån man vill ignorera, en sån man inte riktigt vill förstå att den finns. En sån var jag.
Det finns en arbetare på Azkaban, som jag tycker om. Annie. En gammal tant, som är den ända som inte kallar mig för idiot, tragisk, eller sjuk.
-Hej på dig, Kate, sa hon med sin mjuka röst. Hur är det, gumman? Hon öppnade celldörren och klev in med en tallrik mat. Hon gick fram till mig, och tittade på mitt jack jag hade i pannan.
-Ajajaj, lilla vännen, när fick du det här då?, frågade hon med sin tantiga, något mammiga röst. Jaja, idag kommer iallafall din familj och hälsar på, lilla Kate, sa hon. Jag svarade inte, som vanligt. Jag hade tappat talförmågan för längesen.

Hermione:

Man kände kylan på långt håll. Redan ute i båten kände man den. Den var inte som en kylig klar vinterdag, utan mer som en fuktig, obehaglig och påträngande känsla. Jag märkte hur mamma och pappa om möjligen stelnade till ännu lite mer, och håll något hårdare om varandra. Jag tittade på det stora fortet, där inne satt min syster.
Vi klev iland på en liten brygga utanför, där en gammal, rynkig dam tog emot oss.
-Hej, ni måste vara Kates föräldrar?, frågade den lilla rynkiga damen, i halvlång, ganska skruttig blå klänning. Mamma nickade till,nästan som om den lilla tanten pratade ett främmande språk.
-Följ med mig, sa hon, och började gå uppför trapporna. Vi gick bakom henne, tysta och stela av kylan från dementorerna som vi inte såg, men kände av. Som var uppe i molntäcket någonstans. Som tittade på oss, kände inuti oss, om vi också hade någon ondska, som min syster. Vi fortsatte gå. Det var långa trappor, och ju längre upp man kom, desto fuktigare, kyligare, och mörkare blev det. Vi hörde förttvivlade skrik, tillochmed rop på hjälp. Mamma verkade ha stängt av helt, och höll blicken hårt fäst på den lilla tantens kappa.
-Sådär, här är hon!, sa damen. Hon hade stannat utanför en cell som var helt tyst. Det är bara att gå in och hälsa, även om jag tror att hon kanske förändrats lite, sa tanten. Hon öppnade celldörren försiktigt, som om det skulle sitta ett farligt monster där intte. Vi gick darrande in. Där, i det mörkaste hörnet, satt hon. Kindbenen stack ut i det hårda ansiktet.Hon visade ingen gest på att hon förstott att vi var här. Hennes numera väldigt beniga fingrar kramade hårt om nattlinnet. Hennes blick var tom, och fäst i golvet. Hon var blek som nattlinnet hon hade på sig, och hon var mager som en pinne.
-Kate, viskade jag.........


Vill ni läsa mer? Kommentera!