Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus blick gled över till Ethans teckningar och kände sig med ens löjlig. Han kunde inte bättre än dessa smileysar, men blev ändå onöjd med vad han gjort när de stod bredvid Ethans konst.
"Hur kan du?" undrade han och betraktade imponerat när Ethan tecknade hår.

"Övning ger väl färdighet antar jag" sa Ethan och kände sig med ens mycket gladare. "Jag kladdar i princip varje lektion så...". Han avslutade teckningen med ett enkelt streck som mun och ett stora ögon.
"Lektionen är slut" hördes plötsligt och Ethan tittade upp. Alla elever plockade ihop sina saker. Ethan fällde igen sitt block och reste sig upp.

"Du är riktigt duktig", sa han ärligt och reste sig sedan upp när läraren sagt att de kunde gå.
Han stoppade pennan i jeansfickan för att inte glömma den till nästa lektion och samlade ihop pappren och häften.

"Tack, du med" log Ethan och stoppade sakerna i sin väska. Han gick sedan ut ur klassrummet och mot matsalen. "Hoppas det blir bättre idag där" han tänkte inte gå förbi gänget igen.

"Jadå", sa Pontus och följde efter Ethan. På vägen lämnade han sina saker i sitt skåp men var snabbt klar och fortsatte vidare mot matsalen.

[Do you want to snabbspola? x)]

Men även om det skulle bli som förra gången skulle det nog inte såra Ethan lika mycket. För han hade Pontus nu...Hand vän. Den tanken kändea väldigt bra.

(Sure xD Men till vad avgör jag till dig).

[Efter skolan, whoop-whoop ^^]

Pontus suckade. Det här var bara andra dagen, och ändå var han smått trött på lektionerna. Smått trött på eleverna. Men nu kändes det i alla fall lite bättre eftersom de slutade tidigare på tisdagar. Han var inte lika utmattad.
Pontus tog sina saker -läxor, häften, papper - ur sitt skåp och lade ner dem i sin väska. Han såg efter Ethan när han var klar, men fann honom inte med blicken så han gick bort till vart Ethans skåp var placerat.

Ethan stod vid sitt öppna skåp och packade i saker i sin väska. Läxan de fått, han fick göra den när han kom hem, och allt annat nödvändigt.
Då han var klar hörde han steg och tittade upp. Det var Pontus. "Hej" log han och stängde igen skåpet och drog det bloda håret från ögonen.

Pontus besvarade leendet.
"Klar?" frågade han, men antog att svaret var 'Ja', då han stängde sitt skåp. Utan att vänta på svaret började han gå. Han såg bak en gång för att se om Ethan hängde på.
"Du, den där läxan", sa han, "Kan vi göra den tillsammans? Jag fattade inte mycket..."
Han kom plötsligt på - Alice! Han bet sig i läppen.
"Fast", skyndade han sig att säga, "Det är nog bättre om vi gör den var för sig." Han hade inte tid att göra läxan med Ethan om han skulle ut med Alice.

Ethan började gå och log fortfarande. Det kändes bra att de var vänner, att få en vän så snabbt var ovanligt för honom. Och att ha en vän ha tyckte så mycket om och var så snäll...
"Gärna!" hann han sedan säga innan Pontus ändrade sig. Leendet dog sakta ut. "Om du tycker det så...". Han fortsatte gå. Han skulle nog gå och och äta idag, han kanske kunde ta med sig läxan och göra den medan han väntade på att maten skulle bli klar? Det lät som en bra ide tyckte han!
De kom ut genom dörrarna och precis då Ethan tänkte säga "Vilket fint väder det är" så kände han regnet mot sitt ansikte.