PRS Selma...|AlexZz

Den glada gula Izene har tagit scenen och de andra tre har försvunnit spårlöst runt i huset.
"Jag har saknat dig, saknat dig. Det var så länge sedan! Vet du hur sjukt tråkigt jag har haft det!? Kenchi och Seigo och alla mina andra syskon och kusiner är såååå hemska mot mig! Bara för att jag är yngst och inte kan hålla koll på känslorna!" Suckar och tjoar Izene och vid hennes utdragna "så" kramar hon Celine hårt.
"Fast jag tror du behöver ha med dig lite snyggare och renare kläder när du kommer tillbaka. Så jag ska prova en sak!" Fortsätter den gulklädde hyperaktiva flickan och drar fram kläder, som inte är överfärgglada och dumpar dem i Celines famn. Celine känner sig aningen snurrig och det börjar liksom blir blurrigt i kanterna.
"Åh, ja, Min avundsjuka sida måste ha sagt till Rin att ni ville åka tillbaka. Glöm mig inte, okej?" Flinar glada Izene och sedan svartnar det.

Allt svartnar innan jag egentligen hinner göra något. Världen snurrar till och svartnar på en och samma gång. Färger och mörker smälter ihop med varandra, men tillslut är det mörkret som segrar - åtminstone en stund.
"Vart har ni varit?!" utbrister en upprörd röst. Jag rycker till. Som om jag precis sovit. Jag tittar storögt runt. Celine ligger en bit ifrån mig, likaså Seigo. Jag verkar vara den första som vaknar.
"Jag vet inte", mumlar jag och ser på personen som talat. Jayden. "Eller, jo, en hemsk häxa som vi inte vill veta av. Om vi tyckte att Hyron var jobbig så är hon rena helvetet", mumlar jag och försöker resa mig upp. Världen snurrar i en sekund men sedan så står den stilla igen.
"Aporna har varit ett helvete. Hur klarar du av att kontrollera knivarna? De är värdelösa ju!" utbrister Jayden. Jag ler mot honom.
"Man vänjer sig", säger jag leende.
"Dominick! Celine!" utbrister någon glatt längre bort. Natasha.
"Hej på dig också", ler jag. "Just det. Vi var fångna för ett tag sedan, eller hur? Det hade jag helt glömt bort", mumlar jag.

Celine blinkar till en aning och sätter sig upp. Det går för fort, det snurrar till. Hon känner sig varm, snurrig och konstig. Hon känner igen rösterna, rösternas ägare. Seigo ligger i närheten av henne, men han vaknar också och verkar förvirrad.
"Och vad gör jag här?" Undrar Seigo undrande och ser sig om. Han får syn på Celine och Seigo är som vanligt hastig med att se om hon mår bra. "Du verkar inte må något vidare, Celine." Säger Seigo och lägger snabbt en hand på hennes panna som om det var exakt det som var problemet. Som om han visste exakt. Celine känner i samma ögonblick hur hon blir extremt kall, frossa. Nästa sekund känns det som hon hamnar i dvala igen. En suddig och konstig dvala som går från varm till kall.

"Och där slog febern tydligen igång." Säger Seigo, tillräckligt högt för att en del av dem ska höra. Men Celine gör absolut inte det.

"Nej!" skriker till när jag hör Seigo. "Nej, du ljuger!" utbrister jag och skyndar bort mot Celine samtidigt som jag lägger svärdet i dess skida. Nu när vi är borta från häxan lär jag inte behöva den.
Jag kastar mig nästan mot marken och tar upp Celine i min famn samtidigt som jag känner på hennes panna. Hela jag stelnar till. "Nej..." viskar jag. "Celine, kom igen, vakna nu, svik mig inte. Svik inte oss. Kom igen, vakna, och snälla, minns. Kom tillbaka", viskar jag och lutar min panna mot hennes medan jag försöker hålla inne tårarna men inte lyckas.
"Bort med dig, rör henne inte", fräser Seigo.
"Du skulle bara våga försöka göra något!" fräser jag tillbaka.
"Dominick, vad är det som har skett? Vad har hänt med Celine?" frågar Natasha oroligt.
Jayden kör fram hennes rullstol till mig, Seigo och Celine.
"Hon..." Jag lyckas inte förmå mig säga det.
Men, det gör inte Seigo. "Hon är bara lite sjuk, och när hon vaknar så minns hon inget av prinsen här", flinar han. Jag tittar bort medan mina tårar rinner. I ögonvrån ser jag Natasha spärra upp ögonen av chock. Jayden höjer endast lite misstroget på ögonbrynen.
"Det är sant", viskar jag. Då har inte ens Jayden något svar.

Hydra sitter i grottan som hon en gång blivit instängd i. Herregud, hon hatar det här stället! Allt hon önskar är att en gång till få chansen att ta över. Hon hatar det här stället. Det är alltid mörkt, det är litet. Det är kallt och hon kan se ut men kommer inte ut. Jäkla häxa. Idiotiska Celine. Korkade bror som hon glömt namnet på. Hon vet inte vad som händer. Som om gudarna hört hennes bön så händer någonting. Hydra blinkar till och hon antar att det är... minnen! Det är minnen! Hon får minnen! Det var länge sedan! Det är faktisk minnen! Hydra blir överlycklig, minnen! Gud, det enda som får henne tillräckligt medveten om sin omgivning överhuvudtaget för att faktiskt göra något. Euforin. Åh, lilla Celine har växt upp nu också. Hydra flinar och reser sig. Plötsligt har hon gjort samma sak. Hon sitter inte fast i en femårings kropp längre. Fast hon väntade sig inte att dyka upp på en plats hon inte kände igen... med människor hon inte kände igen och en Celine hon verkligen inte kände igen.
"Underbart, en grupp tvättäkta freaks." Säger hon och drar en slinga svart hår ur ansiktet på henne.

-


(Cuz I'm far too lazy to describe it.)

(Okej, nu kommer detta inlägg bli lamt då jag brukar ha något att gå på när jag skriver, men nu har jag inget x) )

Celine rör sig inte. Ingen rör sig. "Förbannat", viskar jag medan tårarna rinner. "Kom igen, Celine. Lämna mig inte. Lämna inte oss", mumlar jag.
"Celine...? Snälla? Du får Dominick att gråta", hör jag Natasha säga med ynklig röst.

((Fast Hydra är ju där nu... xD Men sure...))

Hydra suckar. Nu kommer hon ihåg. Hydra är byggd av Celines minnen. Vilket betyder att hon är lika osynlig som Celine tydligen kände eller känner sig.
"Åh, vad jag hatar dig." Säger Hydra när hon står precis bredvid tjejen i rullstol och tittar ned på Celine.
"Nej, det gör du inte." Svarar minnet som står på andra sidan Celine och glor. "Det har du aldrig gjort Hydra." Fortsätter minnet som bara är en suddig figur. Hydra rycker på axlarna och lägger en försiktig hand på den rullstolsburna flickans axel och hon rycker till och tittar upp.
"Vem är du?" Frågar hon chockat.
"Tänkte inte på att ni kanske kunde se mig." Säger Hydra och de flesta verkar ha insett att hon är där nu.

(Oj x) )

Jag vänder mig om. "Vem fan är du?" frågar jag och griper tag i mitt svärd. "Är du häxans sändebud?" fräser jag fram. "Eller kanske Hyrons?" frågar jag och släpper försiktigt ned Celine mot marken och reser mig upp.
Jayden fräser till som den katt han är och attackerar sedan den svarthåriga flickan, förmodligen för att hon är för nära Natasha.

"Lugna ner dig, kattpojken." Säger Hydra som får ett hårt grepp om pojkens hals innan hon kastar honom på marken och placerar en fot över hans strupe och trycker.
"Bara så du vet är jag ingens sändebud. Namnet är Hydra och om jag vill kan jag sätta eld på dig med bara tanken, så lägg undan svärdet innan jag gör det." Säger Hydra till Dominick. Flickan är rädd, Celine är knockad, killen med en handske verkar tro att hans korkade magiska handske kan rädda honom. "Tagga ned, kattpojken." Säger Hydra till pojken som vrider och våndas under hennes fot. Hon har inga skor på sig, men det har hon inte haft på ett bra tag för den delen heller. Klädd i trasor också. Hydra har verkligen låtit sig själv glida iväg med tiden.

( I gotta go to sleep. :''< )

Jag lägger undan svärdet och vågar inte riktigt göra något.
"Vem är du? Nu vill jag inte veta ditt namn, jag vill veta vem tusan du är", säger jag.


(Alltså x) jag kan inte skriva långa inlägg! D: Men, det kan bero på att jag smått och smått inte har koll på läget >.>
Edit: Oh, okidoki ^^ Same here x) God natt ^^ )