[RS] På en ö i Bermuda triangle

Jag orkar inte ens torka tårarna. Dock så blir jag orolig av att hon svär.
"Hur är det?" frågar jag och kraxar lite. Förbaskade spya. Jag hostar och harklar mig, i hopp om att rösten kommer låta som en människas nästa gång och inte som en korps.

Haylee viftade bort hans fråga.
"Sluta bry dig om mina skador så mycket, jag klarar mig bra", sa hon med en övertygande blick. Sedan suckade hon tyst. "Varför gråter du?" viskade hon och torkade försiktigt bort de våta ränderna på hans kinder med tummen. Hon själv kände att hennes tårar inte gett sig än, och det förvärrades när hon såg hur ledsen han var.

"Frågan är varför du gråter", säger jag. "Jag gråter av två olika anledningar, som inkluderar samma person..." säger jag sedan. Jag drar in henne i en vänskaplig kram.

Mariko försökte åter igen röra på armen men hon stönade av smärta hon såg för första gången ner mot armen och förstod varför det gjorde så ont det rann nämligen blod från axeln hon förstod då att axeln måste vara skadad hon försökte röra på den men hon fick genast ont.

Doug suckade. Vilken tid det tog men kollade upp då Mariko stönade till.
"Du borde binda om det där, vill du ha ett plåster?" sade han en aning sarkastiskt och flinade stort. 
På samma sätt som han gjort då han funnit dem och inget av vad han önskat sig finna. 

" Eh plåster kanske inte räcker för det här men jag gör såhär sa Mariko och rev av en bit av sin klänning och lindade om armen efter att ha rivit ar klänningsärmarna. Hon linade försiktigt om axeln och gjorde det så bra som hon kunde

Haylee besvarade kramen och undrade vem denna person han menade var. Hon drog obemärkt in hans doft och kände hans kroppsvärme. Detta fick henne att må någorlunda bättre.
"Jag gråter för att jag längtar hem", sa hon tyst och satte sig samtidigt jämte honom när de avslutade kramen med palmen som ryggstöd. Hon tittade på honom.

[haha, vad korta inläggen blir. Skyller på att det är brist på datorn idag. ]


Dougs leende dog ut. Tydligen hade hon ingen humor eller var kanske helt enkelt för trött. 
"Det kallas sarkasm, Darling." 

Jag suckar.
"Jag kan inte berätta varför jag gråter. Jag hatar redan mig själv för det, och jag vill inte att du ska hata mig också. Men om du någonsin får veta, ska du veta att jag fortfarande inte var mig själv. Jag var fortfarande i chocktillstånd och gjorde en sak som jag inte skulle ha gjort om jag var vid mina sinnen fulla bruk. Och sa och tänkte saker som jag i vanliga fall aldrig skulle göra. Sedan blev jag förbannad på hela situationen..." säger jag. "Förlåt. Men jag kan inte berätta. Att jag hatar mig räcker gott och väl."

[Det gööör inget! xD Mina inlägg blir ofta sådär. ^^]

Haylee såg aningen nyfiket och förvånat på honom. Hon ville veta, men tänkte inte tjata om det. Antagligen var det något hemskt, så det kanske var bäst att hon lät bli att veta. Dock visste hon inte vad hon skulle svara.
"Kom nu", sa hon efter en stunds tystnad och reste sig igen. Hon räckte ut en hand till honom och log litet. Leendet sa att det var okej, och att det skulle bli bra.