Homo Bestia (5 rollare)

"Vem är det?" mumlade jag väsandes och vek mig dubbel. "Jag är säker på att vi dödade de där jägarna". Det var mycket förvirrande. Ingen hade väl sett oss lämna staden eller när vi dödade dem?

"Ingen aning", flämtade jag, "och jag vill helst inte behöva få reda på det." Jag lutade pannan mot en trädstam och drog några djupa andetag.
Inte för att jag trott att jag aldrig mer skulle blivit förföljd, men jag hade faktiskt tillåtit mig själv att tro att jag var säker för ett tag. Jag hade tydligen haft fel.
"Vi borde fortsätta", sade jag.

(Jag har en idé. Om vi säger att kungen eller någon hade hört en profetia om Lara och sedan sänt typ lönnmördare eller något efter henne?)

((Bra idé Då händer det lite grann. Har du någon särskild tanke om vvad profetian ska handla om?))

(Inte direkt. Kanske att hon är ämnad att störta kungen? :I )

((Det duger för mig åtminstone, så tycker du också det kan vi köra på det.))

(Sure thing! Vi kör på det!)

Jag nickade tungt och släppte det hårda greppet om Laras hand då det kändes som om hon kunde springa själv nu. "Se upp bara, vi vet inte hur förberedda de kan vara. Det är troligt att de har suttit upp fällor för oss", sade jag.

"Mm", svarade jag och såg bakåt. Jag såg inget utom de mörka träden, men anade att de kanske inte var så långt borta.
Jag fortsatte att springa, noga med var jag satte fötterna.

Jag fortsatte att springa efter Lara när jag plötsligt föll ihop på marken. Jag stönade och såg ner på min ena fot. Såret från rävsaxen hade gått upp igen och gjorde förfärligt ont. "Lara", stönade jag. "Hjälp mig".

Jag suckade irriterat men vände om och gick fram till honom. Att hans sår skulle gå upp just nu. Precis vad jag behövde. Jag sträckte fram handen för att hjälpa honom upp.
"Snälla, skynda! De kan komma när som helst!"