Robin Hood (fyra personer)

(Nu skriver jag via telen så ni får ursäkta om det är både kort och dåligt xD)

Midna hade lutat sig emot trädet under slaget eller lektionen, hon var inte säker på vilket hon skulle kalla det. Hon hade sett att Sidara hade stor kunskap och var skicklig, men hon höll tillbaka det vilket inte var så konstigt, Roger var duktig men han hade ingen chans. Men hon var glad att han tog de på ett bra sätt, inte som John. Midna studerade människorna som kollat på, de var både fascinerade, förvånade och roade. Midna vände bort blicken från de två i mitten när hon märkte att någon kommit upp och ställt sig bredvid henne där hon stod i skuggan av trädet.
"Om jag minns rätt kan även du hantera ett svärd" sa Robin som lutade sig emot samma träd, han stod när nästan lite för nära. Midna var fortfarande arg på honom och vände genat bort blicken för at se ut över den gröna skogen. Hennes blick fastnade på en ek som stod en bit bort.
"Jag vet inte vad det angår dig men ja de kan jag" svarade hon kort. Hennes far hade lärt henne när hon varit mindre. Hon var igen svärdsmästare men tillräckligt bra för att klara sig. Men Midna hade alltid föredragit pilbåge och knivar, vapen som hon kunde använda på avstånd och utan att behöva avslöja sig.
"Jag minns att sin far lärde dig, något alla skrattade åt" sa Robin och Midna gav honom en iskall blick. Sociten hade skrattat åt henne något som sårat henne trotts att hon inte visat det. När hon hade varit yngre hade hon velat vara som alla andra flickor och inte behöva lära sig hantera vapen, nu var hon glad att hon kunde. Många andra damer hade bara sitt yttre att förlota sig på, något som inte skulle vara för alltid, medans hon hade andra kunskaper.
"Det kan så må hända" svarade Midna och undrade vad Robin ville, om han skulle be om ursäkt var det ett klumpigt sätt att göra det på.
"Skall vi testa dina färdigheter?" Frågade Robin och log pojkaktigt. En kort sekund var Midna frestad att säga ja men skakade sedan på huvudet. "Vågar du inte?"
"Jo men risken är att jag hugger huvude av dig då du förtjänar det" sa hon och fin därifrån. Hon var ingen mördare även om hon hade god lust att göra ett undantag för Robin. Hon gick bort till eken och såg upp på träkronan som vajade i vinden och klättrade sedan upp i trädet.

Roger log mot sin lärare efter lektionen, med ett leende slängde han upp träsvärdet i luften och fångade det genom att ta tag eggen; sedan räckte han över det till en av lägrets män.
"Tack för lånet, det var lärorikt.", Sade han bara och klappade mannen på axeln när han gick förbi. Svärdsdansen hade faktiskt varit riktigt underhållande och blåmärken började att blomma fram på hans underarmar där kvinnans svärd hade träffat honom. Jämfört med allt stryk han hade fått av sin far så kände han knappt att det hade blivit ömmare, tillslut blev man härdad och senare i livet hade det gjort att Roger knappt hade ont av mindre slag. Visst, det stack till lite när slaget träffade men smärtan försvann snart, ebbade ut och det visste han.
I och med att de hade tränat en stund hittade Roger lite kött med bröd; hungern gjorde sig ofta påmind efter träningen. Med endast tänderna slet han ett stort köttstycke ur en kycklingklubba och utan att tugga klart tog han en stor tugga bröd.
"Så, var det roligt att testa dina svärdskunskaper mot en kvinna?", Sade Much och när Roger tittade på honom så såg han att mannen log. Innan han kunde svara mannen så fick han tugga genom maten för att sedan svälja en extra stor tugga.
"Det var faktiskt ganska givande, ge mig några dagar så kan jag klara det där skulle jag tro.", Sade han lite grötigt och fortfarande med munnen full med mat. Much skrattade bara till och lämnade honom med ord om att han skulle låta Roger äta sin måltid i fred; Roger hade börjat fatta tycke för Much, mannen var ganska enkel och vänlig. Det gladde honom och ja, nu ville han faktiskt kunna avsluta sin måltid utan att någon störde honom. När han hade fått i sig maten tog han upp en vattensäck och drack stora klunkar av det friska vattnet, det var längesedan han hade känt en så stor tillfredsställelse av att endast äta.

Sidara som kände blickarna efter sig gav slutligen upp, hon hämtade dolken i trädet och försvann sedan ut i skogen igen, långt bort från lägret strövade hon. Hon var inte van vid människor och hon hade kunnat röra sig relativt osynligt, ja så osynligt en kvinna kunde röra sig bland en massa män i lägret.
Men nu efter träningen med både John och Roger så fungerade inte det längre och detta gjorde henne mer nervös än om en full styrka med soldater skulle komma mot henne, för det kunde hon hantera inte detta.
Sidara fann en bäck och satte sig på en sten och såg ner på det klara vattnet som porlade förbi, här fann hon åter lugn och hon fingrade förstrött på läderarmbandet som dolde kungens vapenmärke, som dolde vem hon var och vad hon var egentligen. Hade det funnits något sätt så hade hon velat få bort det, ja hugga av handen men det var ett dumt allternativ. Hon suckade till hon visste inte vad hon ville eller vad hon skulle göra. Ensamheten hade blivit en vana en vardag och så helt plötsligt befann hon sig i ett läger fullt med människor. Hur det än tycktes så var inte allt obehagligt och om hon ej sa så mycket så var hon ändå närvarande.

Midna lutade sig bakåt emot en stor trädgren, hon kände sig säker och lugn uppe i trädet. Inte för att hon var i någon fara på marken men här uppe slapp hon i alla fall Robin. Hon undrade om den mannen var utan efter att göra henne på dåligt humör?
Midna tittade ut över lägret och människorna som fanns i det. De flesta tog det lugnt, en del satt vid eldarna och åt middag och samtalade, andra övade med vapen eller gjorde rent sina vapen. Midna vände bort blicken ifrån lägret och såg ut på landsvägen som passerade en bit bort. Hon kunde se hela vägen till Nottingham, hon såg inte staden tydligt bara konturerna av den. Hon såg ett dammoln som färdades längs vägen, det kunde bara betyda en sak, ett större sällskap. Midna lyssnade efter ljud och hörde skrammel av metall som slogs emot metall, soldater. Midna hoppade ner från trädet och såg på Robin.
"Soldater, ett fyrtiotal är på väg hitåt" sa hon allvarligt men han skrattade bara.
"Lilla Midna har visst läst för många sagor" sa han och hon såg kallt på honom och tänkte just svara när Djaq kom fram till Robin.
"Soldater är på väg hitåt" sa han och Midna log elakt emot Robin innan hon beväpnade sig. nästa gång skulle Robin kanske lyssna på henne, om det blev någon nästa gång det vill säga.

Roger fick ett abrupt slut på sin måltid när lägret vaknade till liv på riktigt, männen sprang runt och samlade ihop vapnen de kunde lägga beslag på. Utan att tänka på vad han gjorde svalde Roger den sista tuggan kött och sedan gick han för att hitta det bästa tillhygget han fann; för honom spelade ingen större roll.
Det lägligaste han hittade var en större yxa, med ett leende kände han dess vikt och testade att svinga den en gång genom luften; det gick enkelt. Lite längre bort kunde han se Midna, däremot var inte den andra kvinnan närvarande vad han kunde se. För att inte vara det första målet möjligt gömde han sig, likt många andra och han hade precis hunnit finna ett ställe när riddarna bröt in i lägret. Ett kaos greppade snart tag kring lägret och stridslarmet bröt ut. Med ett leende närmade sig Roger en ryttare till häst och innan ryttaren kunde göra något åt saken hade Roger begravt den stora yxan i hjälmen på honom; blodet strömmade ut i en strid flod och lite skvätte upp i ansiktet på honom när han bände loss yxan från mannens hjälm. Med ett leende böjde han sig ned, kopplade riddarens svärd till sitt eget bälte och fortsatte sedan framfarten med yxan; förlorade han den så var det bra med ett extra vapen även om han, i sitt nuvarande tillstånd, skulle göra bra mycket mer skada med något så simpelt som en yxa då råstyrkan avgjorde det mesta.
På grund av alla människor kunde han inte se Midna, faktumet var att han hade svårt att se mycket överhuvudtaget och med ett leende hörde han ett utrop bakom honom.
"Det är han! Tar vi honom har vi pengar säkrade!", Skrek en yngre soldat och när Roger vände sig om så såg Roger att ynglingen pekade på honom. Däremot verkade ingen ha hört hans skrik när klangen från stål som möter stål och skrik i smärta överröstade det mesta. Pojken verkade ha bestämt sig för att försöka ta mördaren ensam och det var hans sista misstag, med ett leende greppade Roger den styra yxan med båda händerna och enkelt slog han yxskaftet mot ynglingens hjälm så att denne föll bakåt. Ett stön följdes av gurgel när Roger begravde den stora yxan i pojkens bröstkorg; mördarens styrka lät yxan klyva sig igenom rustningen likt den hade varit gjord av papper.

Sidara hörde männens skrik och vapenskramlet och ett leende dök upp på hennes läppar, äntligen hände det något kul. Hon hoppade över bäcken och tog sig mellan träden och över stenar till där ljudet kom ifrån.
Hon log, många soldater, många liv att ta. Sidara drog sakta svärdet och tog sig bakom soldaterna där de kom från. Hon såg några på häst som sköt pilar in bland massan.
"Nej, du." mumlade hon stoppade undan svärdet och drog en dolk. Hon kröp fram gömd av skogen och sedan under hästarna och skar av remmarna som spände fast sadlarna. Sedan drog hon till första soldaten föll ner och snabbt skar hon av hans hals.
Saken var nu den att de upptäckt henne och snabbt duckade hon för en pil då hon försökte ta sig närmare, ett kast med dolken och den andre föll, nu var det endast en kvar men inte fler pilar flög in mot Robin och hans män i alla fall.

Midna spände bågen utan att tänka på det, hon skickade iväg ett flertal pilar i snabb följd och alla slog in i soldaterna hon siktade på. Hon såg hur männen föll döda ner på marken där de sprang emot henne, hon visste också att hon snart skulle få överge pilbågen, hon slog till en man med bågen innan hon körde kniven i bröstet på honom. Hon hängde bågen över axeln och tog mannens svärd. Det var inte det bästa hon hållit i men det skulle tjäna henne väl tills hon antingen dog eller slängde bort det. Midna tittade på en svarthårig man som kom springande emot henne. Hon såg på hans leende att han trodde att det skulle bli enkelt, men han visste inte vem hon var. Hon hade övat med vapen sedan hon var liten och om mannen trodde det skulle bli lätt trodde han fel! Midna svingade svärdet och mannen parerade slaget, men hon tänkte inte spela efter reglerna, hon tänkte göra sina egna regler. Midna höjde handen med kniven i och körde in den i mannens hals. Hon kände hur blodet som pumpades ut i takt med mannens sista hjärtslag hamnade över henne. Midna märkte hur några av de andra männen kom lite nära och bestämde sig för att öka avståndet emellan dem. De kom springande emot henne och hon sparkade till mannen i ansiktet innan hon gjorde tre bakåtvolter och ökade avståndet emellan dem. Hon funderade sedan och klättrade snabbt upp i trädet, här ifrån kunde hon skjuta fienden. Hon började snart åter skjuta sina pilar.

Alltmedan tiden gick och striden fortskred så tog soldaterna avstånd från Roger, yxan var skrämmande i den mannens händer trots att han inte kunde hantera den ordentligt. Tillslut var det återigen någon som närmade sig honom och Roger spottade ut en munfull blod innan han mötte mannen med full kraft; någon hade lyckats träffa honom med en bepansrad näve under striden.
Mannen som tog upp striden var kvick och duktig, det tog inte lång tid innan Roger förstod att yxan skulle bli hans död i denna striden då det, på den korta tiden, dykt upp skärsår på hans ena kind och det vänstra benet. Med ett leende slängde han yxan mot mannen och drog svärdet, vapnet han knappt kunde använda, för att gå till attack. Mördaren uppbådade all skicklighet han kunde för att, med nöd och näppe, kunna parera soldatens hugg. Förmodligen såg deras svärdsdans ganska komisk ut då Roger, mer eller mindre, använde sig av improvisation och i en strid likt denna såg det tämligen klumpigt ut. Snart fick riddaren överhanden och han tvingade Roger bakåt; striden var vild och en liten yta öppnade upp sig kring dem på grund av den vilda fäktningen. I och med att Roger inte kunde se mannen bakom hjälmen ordentligt så var det svårt för honom att läsa riddaren, däremot tänkte han göra det lika svårt för mannen och klistrade på ett av sina bredaste leenden. Leendet var däremot kortvarigt då en skarp smärta uppenbarade sig i bakhuvudet, benen vek sig under honom och förvånat kände han där föremålet hade träffat för att finna att han var alldeles blöt. Det sista han såg innan allt blev svart var sin blodiga högerhand.

Sidara fick ner mannen och hade snart satt sig upp på hästryggen nu beväpnad med pilbåge och började skjuta mot soldaterna. Då de märkte att pilarna började träffa dem istället för deras motståndare började det gå bättre, de hade ändå redan blivit underlägsna även om Robins män också lidit många skador. Från hästryggen såg hon Minda från ett träd skjuta pilar även hon, men det som oroade henne, konstigt nog när hon aldrig bruka oroa sig för andra var att Roger försvunnit, hon hade sett honom med ett svärd, dum som han var men nu var han borta. Han var en av de få förutom Minda som faktiskt pratat med henne även om Robin välkomnat henne. På något vis kände hon samhörighet med de eftersom inte heller de hörde till lägret även om hon betvivlade att de inte visste mer om henne än sitt namn om ens det. Ett segertjut hördes, och Robins män hade vunnit den kortvariga striden.

Midna sköt de sista männen som kom rusande emot henne innan striden var över. Hon tittade på de döda männen och suckade, att människan alltid skulle söka sig till krig. Much kom fram till trädet där hon satt i och ville hjälpa henne ner elen hon log bara innan hon hoppade ner och landade smidigt på marken. Hon tittade på mannen som låg på marken bredvid honom och började söka igenom hans fickor. Hon fann lite guld och en kniv som hon tog.
"Störs du inte av de döda männen?" Frågade Much och om skakade på huvudet.
"Det är inte de första döda människorna jag ser" sa hon bara och Much nickade. Midna tittade upp från liket lär Allan kom fram till dem.
"Har ni sett Roger?" Frågade han och Much skakade på huvudet.
"Inte sedan striden startade" sa Midna och reste sig upp. Hon såg ut över lägret men såg ingen Roger, inte ens bland de döda. Hon visste inte om det var bra eller inte.
"Han flydde säkert kär han hade chansen" sa Robin som kommit fram till dem och Midna blängde på honom. Hon var inte säker på att Roger inte skulle fly men hon gillade inte när Robin sa det. Han lät så nedlåtande när han sa det, Midna klandrade inte Roger om han flytt, vad fanns det här som Höllviken kvar.
"Pratar ni om Roger?" Frågade Djac som kom fram i sällskap av Will. Midna nickade och Will såg på henne.
"Några män tog med honom. Han verkade utslagen, de slängde upp honom på en häst och försvann åt öster" sa Will och Midna nickade för att visa att hon förstått och vände sig sedan mot Robin.
"Så skall du rida efter?" Frågade hon och Robin skrattade.
"Varför skulle jag?" Frågade Robin och Midna la handen på höften.
"För att han antagligen behöver hjälp. Ha han gjort något emot nån av er?" Sa Midna och stirrade på Robin.
"Vem vet han kanske ligger bakom det här anfallet" sa Robin och Midna vände bara på klacken och gick fram till en svart Häst vars ryttare låg död på marken.
"Vart skall du?" Frågade Robin när Midna suttit upp.
"Jag skall göra det du vägrar göra, hjälpa Roger. Till skillnad från dig fick jag lära mig som liten att hjälpa folk. Adliga som har mer makt och inflytande har ett ansvar att hjälpa dem som har det svårare, men du kanske glömde det när du flyttade in i skogen!" Sa Midna kallt, hon märkte att människor stirrade på henne. "Eller så vill du inte hjälpa till för att du inte kan få någon ära här"
Midna började rida åt öster men stannade på andraprisen gläntan.
"Redan ångrat dig?" Sa Robin och hon gav honom en iskall blick.
"Robin vägrar hjälpa till men om någon annan vill följa med tar jag gladeligen emot hjälpen" sa hon. Much och Allan satte genast upp på varsin häst.
"Roger är våran vän med" sa Allan och räckte över ett koger fullt med pilar till Midna som tacksamt tog emot det.
"Much!" Sa Robin och såg på sin vän. "Ledsen Robin men Midna har rätt. Jag trodde du skulle förstå det men du kanske behöver tänka över saker och ting" sa Much och Midna log svagt. Hon tittade på de båda männen och nickade tacksamt emot dem. Hon vände sedan blicken ut över lägret och människorna.
"Någon mer som tänker följa med, eller är ni alla för trångsinta för att inte göra något?" Sa hon och väntade för att se om något hände.