Törsten efter blod. (privat)

Alice kände hur värmen spred sig inom henne och någonting mer, något som verkade så hemtamt att hon inte riktigt kunde placera det. Så tycktes hon sig höra en sjungande stämma, med orden som hon nu började känna sig bekant med. Så insåg hon att det inte enbart var en stämma hon hörde utan flera som bildade en, på något sätt. Sakta började hon bli mer och mer medveten om hennes närvaro, någon höll hennes hand. Rose höll hennes hand, doften av henne nådde hennes näsborrar långt innan hon började se klart. Sakta, sakta kände hon hur känseln i kroppen kom tillbaka som om orden i sången fick henne att åter igen bli levande, även om hon aldrig varit död.
Tillslut så ser hon folket, allihopa sitter på sina knän och sjunger. Några gungar sakta med i sången och först så blir Alice rörd men så inser hon. Det gör det inte för henne, det gör det för Rose. Magin genomsyrar allt och Alice vet att även om hon tillbringade årtionden där skulle hon aldrig lära sig allt som behövde läras men något inom henne sade att hon inte behövde lära sig allt utan att det enbart var något hon behövde lära sig, inte allt.
”Rose”, sade Alice svagt och så fort hon uttalat hennes namn vet hon att hon inte är ensam.
Hon har funnit en syster.

Sakta försvinner giftet ur Alice kropp och därmed även ur min. Jag sätter mig upp och kollar runt.
Denna sång...
"Du borde känna dig välsignad", säger Steve.
"Jag ger upp!", utbrister jag och lägger mig åter ner. "Vad är det som händer? Först kan Alice se ön, hon kan även kontrollera elementen ibland trots öns kraft, Derek lyckas komma in, Raul blir kidnappad, och sen vaknar jag upp här!?" undrar jag och känner förvirringen öka.
"Nej, jag ger verkligen upp!" säger jag och hoppar upp. "Tack för hjälpen, men jag förstår ingenting just nu..." mumlar jag till folket runt omkring oss och går sedan mot vattnet och sparkar av mig skorna.
"Ses snart!" ropar jag innan jag hoppar i, med klänning och allt.
"ROSE!" skriker Steve förtvivlat. Kylan får min kropp att verkligen vakna upp och jag simmar mot vattenytan. När jag bryter vattenytan och åter kan andas kollar Steve förskräckt på mig innan han verkar slappna av och inse att jag inte försökte ta självmord av allt det här underliga.
"Hon kommer bli min död", hör jag honom muttra.
"Du är redan död!" ropar jag tillbaka.
"Min själsliga död!" ger han igen. När jag börjar skallra tänder ger jag upp och värmer upp vattnet med elementen.
"Förlåt!" ropar jag mot alla men vet att jag verkligen behöver det här. Ön attackerar inte nu och det här är på tok för mycket för att jag ska kunna komma på ett förnuftigt svar på allt detta.
Erik, du lär vilja se, eller höra, det här.
Kom, snälla.
Redan på väg, hör jag honom svara.

Alice kände sig lika förvirrad som Rose verkade vara även om hon trodde sig veta en del och hon kunde känna på sig att de skulle få svaren på frågorna senare. Hon hade fått en idé, det var som om ön verkade vilja säga henne något, frågan var bara vad.
Folket verkade vakna ur sin sång, de kollade uppfordrande emot Rose då och försvann, något förvirrad men Alice antog att Rose hade läget under kontroll. Tanken på att Rose kunde höra allas tankar fick henne att rysa, hon hade inte velat vara i Roses skor.
Så kände hon en stickande känsla i nacken, vände på huvudet och såg honom. Likt henne passade han inte in där, de var utstickande båda två och hon kände en våg av ömhet då hon såg hans hårda ansikte. Hennes mungipor vände sig lite uppåt och hans ögon verkade mjukna något. Sakta gick hon fram till honom, hon ville inte dra till sig folkets blickar eller uppmärksamhet.
”Så har du bestämt ett straff till mig ännu?” frågade han en aning skeptiskt.
Alice hade glömt det men hon tänkte inte ge honom ett straff, det var inte hennes ställe och även om det var det vem var hon att döma? Alla gjorde misstag.
”Jag har något att visa dig men jag tror det är bäst ifall du håller dig i närheten av mig, Rose har en tendens till att överreagera och det känns som om ett utbrott är på väg”, viskade hon till honom medan hon likt folket kollade på Rose.
Alice kände fortfarande värmen inom sig och nu kunde hon definiera närvaron, Ande hade återvänt till henne. Inte lika stark och närvarande som förut men hon kunde känna den kittlande känslan i kroppen.
Björnen som låg död hade försvunnit men spåren efter den och deras strid fanns kvar. Alice kollade ned på sin kropp och såg att byxorna var sönder och i hennes hud såg hon ärr efter blodet som frätit sig igenom. En undran smög sig in i hennes tanke men hon slog den ifrån sig snabbt.
”Var är mina vapen”, frågade hon sedan då hon insåg att de var borta.
Snabbt började hon kolla sig runt efter dem men kunde inte se dem någonstans. Paniken började komma men så hörde hon åter igen skrattet. Hon kunde se flickan ha vapnen i hand och sprang genom vattenfallet. Självfallet, hon visste redan att hon var tvungen att ta sig dit men att vad det än var som drog henne dit skulle locka henne med vapnen var inte något hon kunnat förutspå. Det var dags att handla och Alice tog sig till vattnet och likt Rose dök hon i och hoppades att hon inte bröt emot någon slag kod eller liknande. Med snabba simtag som tröttade ut Alice mer än vad de borde tog hon sig fram till Rose.
”Tala till ditt folk, ta med dig fem av dina mest pålitliga och möt mig sedan”, sade hon snabbt utan att komma med någon förklaring.
Alice gick enbart på känsla och intuition, egentligen hade hon ingen aning om varför hon sade det hon sa utan det var som om någon handlade genom henne även om hon var hon. Det var svårt för henne att sätta fingret på det.
Alice tog sig inte tillbaka till vattenkanten där hon hoppat i utan simmade till andra sidan. Derek mötte henne och hjälpte henne upp. Vattnet droppade runt henne men hon brydde sig inte så värst.
”Du är bra allt underlig du”, sade Derek med en filurig min.
Alice log emot honom men leende stelnade sedan till.
”Tro inte att jag förlåtit dig men jag antar att du lärt dig en del de senaste åren och jag kan dra nytta till det”, sade hon men visste att det inte var ända anledningen till att hon höll honom nära.
Sedan tog hon ledningen och gick igenom vattenfallet precis där hon sett den yngre variationen av henne göra det.

Jag suckar och trampar vatten medan jag tänker några snabba tankar. Inom några minuter står Stella, Dilara, Steve, Raul och Erik vid vattenbrynet.
"Bra att ni kom, inte för att jag vet varför ni behövdes, men tack.
Och välkommen tillbaka Raul", säger jag med en nick. Raul nickar med ett litet leende på läpparna och sedan hoppar alla i vattnet.
"Och vad i helskotta gör vi här egentligen?" frågar Erik.
"Fråga Alice", säger jag avfärdande och börjar simma mot vattenfallet.
Jag älskar dig, Erik.
Och jag älskar dig, Rose. Jag ler smått och fortsätter simma med kraftiga simtag.

Vattenfallet gjorde henne inte blöt utan tvärtom gick en värme igenom henne och då hon kom ut på andra sidan var hon snustorr. Innan hon såg den visste hon att den var på väg emot dem och snabbt så drog hon med sig Derek i fallet. Över dem susade en yxa som träffade grott väggen. I nästa sekund stod tre kvinnor, klädda i långa mantlar med huvor intill dem med vapen i hand, redo att attackera om det skulle behövas. Alice kunde inte hjälpa att undra ifall Rose kunde känna deras närvaro. Ifall det var så som Alice trodde så borde hon inte göra det, eller kanske hon gjorde det, vad visste Alice?
Snabbt var Alice och Derek uppe på fötter. Många gånger hade de stått såhär intill varandra i väntan på strid. Alice visste precis vart hon hade Derek och Derek henne även om det var år sedan men Alice visste att en strid med dessa skulle endast leda till ett blodbad, deras blodbad. Med en hand stoppade hon Derek.
”Somliga ser inte lika klart som andra. Låt de dolda visa sig för oss”, sade Alice på det andra språket som började bli mer och mer bekant för henne.
Orden hade hennes mäster en gång talat till henne, innan han dött av hennes hand. Det var endast så hemligheterna kunde överföras ifrån mäster till elev som i den stunden själv blev mäster och hade rätt att ta sig en elev ifall den ville så.
De tre kvinnorna stannade upp. Alla bleka, mycket bleka som om de aldrig sett solstrålar vilket Alice också misstänkte var fallet, i alla fall inte på mycket, mycket länge. De lät alla samtidigt som om de varit en sina vapen slinka in i sina skidor.
”Det dolda är inte menat att ses för alla. Låt oss se dig och vi bestämmer”, sade de allihopa tillsammans med en stämma.
Alice höll upp en hand som för att hindra dem och övergick ifrån det andra språket till sitt för hon ville inte säga något som hon inte ville pga okunnighet.
”Rose kommer strax att anlända. Våra närmsta rådgivare, vänner, krigare och tjänare kommer vakta våra kroppar då vi beger oss på resan. Om ni ger er in i något av deras sinnen kommer ert misstag leda till att allt kommer vara förlorat och Djrinas vrede kommer att sluka era själar.”
Alice visste att hon vägleddes, orden var hennes men tankarna var mycket klarare än vad de brukade och orden flöt likaså lättare.
De visade att de inte skulle röra deras sinnen med en liten gest som Alice inte ens trodde Derek uppfattade och så väntade dem.

Jag och hela min grupp anländer och märker att Alice och Derek är snustorra fastän båda simmade hit, precis som vi. Men ändå är vi dyngsura.
Tre kvinnor står och ser ut att vänta. Något får mig att vilja tala och jag låter orden rinna.
"Ni vise, ni som ser allt, låt informationen flöda och bli till liv. Hemligheter kommer avslöjas, hemligheter kommer bevaras, ty den som inte fruktar sanningens kraft kommer slås tillbaka hårdare än trott", mumlar jag på det gamla språket och faller ner på knä. Kvinnorna ser inte allt för förvånade ut.
"Res dig, du härskarinna över denna ö", säger en av de. "Du har lärt dig väl." Jag ställer mig upp och nickar. Det jag inte säger är att jag absolut inte lärt mig något. Det gamla språket har alltid funnits i mig och jag har kunnat tala det flytande sedan barnsben. Medan andra barn lekte råkade jag få blommor att blomma ut på vintern när jag råkade tala det gamla språket och visste inte om makten i det förrän farmor lärde mig det.
Jag känner hur luften blir laddad med en spänning så stark att man nästan skulle kunna ta i den.
Bakom mig känner jag min lilla grupp vänta på helspänn.
"Vad är det som sker?" frågar jag och återtar min roll som härskare. Det här börjar gå för långt.
Vad händer!?

Alice fick gåshud då hon hörde Rose tala. Hon stod stilla och väntade in vad som nu skulle ske. Helt säker på vad var hon inte men hon hade en liten aning då hela scenariot påminde henne om historierna som skulle enbart vara skrönor.
”Hoppas ni har valt era följeslagare väl”, sade en av prästinnorna.
”Vakta deras kroppar för ty dem ska dö då deras själar är borta kommer själen likaså att dö.”
”Och ifall själen dör kommer kroppen göra det, hör våran varning.”
Alice kände en kall kåre vandra uppför ryggraden men vägrade att vika undan för deras brännande blickar.
”Ta nu våra händer och möt hon som vet allt.”
Alice kastade en blick på Rose innan hon tog de utsträckta händerna.

Jag biter mig svagt i läppen. Vi måste vakta kropparna, men varför? Varför ska de ens skiljas från sin kropp?
"Jag hoppas ni vet vad ni gör", säger jag, hårdare än jag menade. För de här kvinnorna, de är väl inte normala? Varför känner jag bara makten från de? Inte självaste närvaron?
Det här kommer gå bra, säger jag till mig själv.
Jag försöker slappna av väntar på det som tillslut kommer ske ändå, vare sig med min tillåtelse eller inte.

”Du menar vad vi gör?” sade Alice och nickade menande emot de utsträckta händerna kvinnorna höll fram emot Rose.
Så mindes Alice något, hon släppte kvinnorna och drog av sig sina vapen för att efter en tvekan ge dem till Derek. Han bara gav henne en roande blick.
”Ta väl hand om dem”, sade hon och han bara nickade.
Alice tog sedan prästinnornas händer igen och väntade på Rose.

"Vänta, va?" frågar jag och tar ett steg bakåt.
"Ska jag vara med i det här?" frågar jag förfärat. "Jag trodde jag bara skulle vaka över din kropp eller något", säger jag.
Kvinnorna väntar på mig, det märks. Jag sväljer hårt och tar ett steg fram igen.
"Erik, om något händer, eller ja... något bara, använd ande", säger jag innan jag fattar deras händer.
Åh, det här kommer sluta dåligt. Jag har ingen aning om vad jag håller på med.