It's dark times, once again..[SV]

Åh - tack! ♥

Jag har skrivit pyttelite xD Men som sagt, jag har typ absolut ingen tid! Wow.

Stressa inte, vi kan vänta♥

Jag har faktiskt skrivit hela kapitlet, på regniga dagar i mitt stressiga lov, så jag ska försöka skriva över allt på dokumentet och publicera idag.

Jag är bara så trött.. xD

(fyllde 13 den 19 juni förresten, säg grattis till mig)

Grattis!!!

Grattis! ♥

Grattis!

*ny läsare*
Jag förstår inte din presentations ångest! DU SKRIVER SÅ BRA!! Så snälla, skriv mer!!!!

Kapitlet klart c:

~7.
”Ali, du förstår vad det här betyder, visst?” Ashley fnissade lyckligt i en lite väl hög tonart, men Alison lyckades hålla kvar sitt stela leende, som hon för övrigt haft hela dagen. Det hade precis ringt ut från deras sista lektion för dagen, Förvandlingskonst, där de spenderat timmen i desperata försök att få en groda att ändra färg. Alisons groda hade mot slutet tagit samma färg som en soluppgång, och fått mycket beröm av professor McGonagall, medan Ashley endast åstadkommit att göra sin groda både halvt mosad och panikslagen. Hon kunde dock ha brytt sig mer om sina misslyckanden, tänkte Alison, när de navigerade sig upp och ner för alla flyttande trappor.
”Jag vet att jag säkert tar ut lyckan i förskott, men jag bryr mig inte” skrattade Ashley och slängde med sitt platinablonda hår. ”Jag vet att jag hörde honom säga det! Jag vet det!”
”Jag har hört det”, påpekade Alison och gjorde ett försök att bättra greppet om sina böcker. ”Det är roligt, men om du ursäktar så börjar jag verkligen få ont i huvudet.”
”Så säger du alltid när vi börjar prata om honom! Jag går faktiskt inte på det längre.”
”Det är möjligt, men på allvar, Ashley. Jag orkar inte lyssna på mer detaljer om Mike nu.”
”Det är för att du är svartsjuk, eller hur?” fräste Ashley plötsligt, och hennes klarblåa ögon tog ett ilsket utseende. ”Svartsjuk för att han gillar mig, kanske?”
”Snälla. Nej, jag är inte svartsjuk, jag bryr mig inte om Mike.” Hon stönade. ”Ash, snälla, jag vet att du är smalare och populärare och snyggare i allmänhet än mig – men du måste inte påpeka det varje sekund.”
”Det gör jag inte, fröken jag-vet-allt!” Ashley gav henne en sista ilsken blick, tvärvände och marscherade iväg åt andra hållet innan Alison hann protestera.
”Är allting under kontroll?” Professor Snigelhorn, en vänlig man, om än till åren kommen och smått förvirrad av sig, gav henne en nyfiken blick när han promenerade förbi.
”Ja, absolut…” Hon satte irriterat sitt livlöst gråbruna hår bakom öronen. ”Hon blir sådär varenda dag. Nästa dag kommer hon krypandes tillbaka.” Med en ursäktande axelgest fortsatte hon sin vandring genom korridorerna, desperat försökandes att ignorera huvudvärken, som enträget fortsatte påminna henne om sin existens.

Alison åt middagen utan sällskap, trots att hon gjorde sitt bästa för att se ut som att hon tillhörde en grupp av andra Ravenclaw-elever. Ashley satt en bra bit bort, men trots det lyckades hon ideligen fånga Alisons blick för att grimasera elakt åt henne. Alison kunde brytt sig mer, med den omogna attityden, och det enda hon fokuserade på under sin middag var att hon verkligen önskade den där huvudvärken all världens väg. Det var inget över middagen som var onormalt någonstans, och allt var bara ytterligare en dag att lämna bakom sig. Ytterligare en dag för en meningslös person som Alison Miller.
Korridorerna hade släckts ner när Alison begav sig mot Ravenclaw-tornet. Trots att det nästan var vår utomhus så fortsatte slottet att släckas ner direkt efter middagen, och just därför brukade Alison skynda sig att äta för att slippa gå igenom ett mörkt slott, där konturer av statyer och skuggor av människor spöklikt rörde sig. Hon klarade av slottets spöken numera, men när de kom svävande på natten var det inte lika behagligt.
Tyst förbannandes Ashley för att hon inte sagt förlåt än, med den följden att Alison var tvungen att gå genom slottet utan någon att likt en treåring hålla i handen, tog hon sig igenom korridorerna, i ett tappert försök att följa efter den stora klungan av elever från Ravenclaw. Ingenting verkade fel förrän alla var framme vid det märkliga porträtt som var ingången till Ravenclawtornet. Grupp efter grupp tog sig in i uppehållsrummet, och hon försökte utan framgång smälta in i en av dem. I mörkret var det svårt att se vem som var vem, men mitt i blandningen av organisation och kaos som rådde böjde sig någon fram och viskade en mening i hennes öra. ”Tio minuter, Stora Salen.”
Och trots att Alison var en lättskrämd person, så var hon tyvärr även en otroligt nyfiken person. Så även om hon misstänkte att den person som viskade detta meddelande till henne, bara sett fel på person i det grumliga mörkret, kände hon sig tvungen att ta sig ner till Stora Salen om tio minuter för att se vad som stod på.

”Det är så förfärligt ointelligent, det här med att släcka ner slottet”, hördes en pipig röst, tillhörandes Mr. Flitchwick, när Ali äntligen tagit sig ner till Stora Salen. ”Jag är alldeles säker på att det står någon här bredvid mig, men jag har tappat min trollstav, så det är totalt värdelöst! Aj!” Den kortväxte läraren hade stapplat spikrakt in i en av slottets magnifika stenväggar. Alison hörde honom sucka djupt för att sedan bege sig iväg åt ett annat håll, muttrandes något om att han var tvungen att fråga professor McGonagall om hjälp för att hitta sin trollstav, och tillät sig själv att andas ut. Hon var inte säker, men att bli tagen kringströvandes i slottet när ljusen släckts, kunde inte ge särskilt många elevhemspoäng – även om den som upptäckt en var ens ovanligt partiska elevhemsförståndare. Det var fortfarande några minuter ifrån den tid hon fått höra, men för säkerhets skull höjde hon sin högt älskade trollstav, vackert graverad och i det mjukaste men hållbaraste trä som Ollivanders butik innehöll.
”Lumos.” Ett svagt ljus strömmade ut från trollstaven och lyste upp den välkända ingången till Stora Salen. Alison snurrade försiktigt runt med den, men hon kunde omöjligt upptäcka några tecken på liv, förutom en liten råtta som antagligen sprungit bort. Den vita pälsen ställde sig rakt upp av rädsla som på en katt när den såg ljuset, och snabbt som attan kilade den iväg. Hon tänkte precis sätta sig ner på golvet för att vänta, när hon hörde en totalt främmande röst.
”Så du kom i alla fall…”
”Vem är du?” Alison darrade våldsamt av rösten – hon kunde inte sätta fingret på det, men något i den lät mycket fel.
”Så ja, inte vara nyfiken i onödan. Nyfikenhet leder ingenstans, dumma flicka…” Innan hon hann svara något, hörde hon en märklig trollformel uttalas, och en virvlande storm av vitt ljus senare varken hörde eller såg hon någonting mer.

”Harry! Harry…” Trappstegen knakade av hastigheten när Ginny kutade uppför dem med the Daily Prophet i handen. ”Du måste läsa det här. Nu.” Hon kastade tidningen mot sängen i tron att den skulle landa på täcket, men Harry lyckades likt en sann sökare fånga den perfekt i luften.
”Vad händer?”
”En Ravenclaw-elev har funnits död på Hogwarts.” Hon slog sig tungt ner på Harrys fötter. ”The Daily Prophet säger att Ministeriet misstänker att hon kan ha blivit träffad av samma förbannelse som du, fast skickligare utförd den här gången.”
”På allvar?” De mörkgröna ögonen spärrades upp av oro när han skyndade sig att ögna igenom omslaget. ”På Hogwarts? De kan inte mena allvar, det finns inget säkrare än Hogwarts.”
”Hogwarts har fallit förut.” Ginny skakade på huvudet. ”Jag är rädd att de menar allvar, men jag vet faktiskt inte vad som händer. Vi har redan varit med om det här en gång! Vi har förlorat tusentals människor, vi har levt i skräck och i strid, vi har kämpat och fallit och rest oss och blivit nedslagna, och jag vill inte göra det igen. Jag vill inte! Framför allt vill jag inte att Naomi ska behöva vara med om det, något av det.” Hon var nära till tårar nu, och lyfte upp sin sovande dotter bara för att lugna ner sig. Att bara andas in lukten av henne, snusa i hennes hår och höra hennes andetag, bara veta att hon var vid liv – det gjorde en avsevärd skillnad.
”Jag vet”, mumlade Harry. ”Om det bara fanns någonting jag kunde göra för att garantera att Naomi får växa upp med oss, så skulle jag göra det på en sekund. Om det bara fanns något som kunde garantera att det här avslutades direkt, så skulle jag göra det direkt.”
”Att stanna vid liv kan vara en bra början.” Ginny flyttade sig närmare Harry, och snart satt hela familjen tätt ihop, njutandes av att ha varandra och livrädda för att förlora allt ännu en gång.

Johannaaaaaa, du skriver å underbar bra att det inte finns! Tycker bäst om början ^^ Så fint skrivet och allt sådant, ih ♥ I alla fall så var slutet också väldigt, otroligt bra. Så det så. Kjam c:

Bra!! Men du skriver så bra att jag inte vill göra nåt annat! ( )