Rolla. Nu. Spenc. >:3

(Det är jättebra ^-^)

"Vilket som, så behöver han hjälp...",
mumlade jag och petade försiktigt på honom. "Så fram med löven och gör
din magi!" log jag och tog ett steg
bak för ett ge utrymme.

Jag hade ett vagt leende i mungipan då jag började rota i min väska. Fram med löv och örter, och även en liten träskål och en rund sten (för att mosa saker med).
Allt var strax klart. Jag fingrade osäkert på ett blad och kastade en snabb blick på mannen.
"Jag vet inte exakt vad som är felet på honom", sa jag, "Men jag antar att det här går bra." Och så rev jag bladet i bitar och lade i skålen.
Sedan tog jag upp massan i händerna och formade det till en liten boll medan jag samtidigt värmde upp det med mina ljuskrafter. Tveksamt öppnade jag mannens mun och lade den lilla bollen på hans tunga. Snabbt torkade jag bort sörjan som han dreglade på mina kläder med en äcklad grimas.

Jag betraktade tålmodigt Shinas
arbete med den sjuka mannen
och tog in alla hennes miner. En
bestämd min, en fokuserad min,
till och med en äcklad min!
Människor hade så många uttryck.
Jag log för mig själv. Sedan böjde
jag mig över henne och hennes
patient. "Funkar det?" viskade jag.

"Vi får se", sa jag kort och tog ett steg tillbaka för att betrakta.
Mannen vred och vände sig och verkade börja svettas - ännu mer än förr.
"Det verkar så", svarade jag tillslut då mannen rynkade på ögonbrynen och verkade vilja spotta ut det han fått i munnen, "Det smakar inte så gott. Men det är torrt, så han kommer inte kunna bli av med det."
Mannen slutade röra sig, låg stilla.

"Usch", muttrade jag och gick
iväg och gömde mig bakom
några träd. "Vi behöver ju
inte ge honom en hjärtattack
när han vaknar", skämtade
jag och hukade mig under lövverket.

"Jag tror han kommer vara lite... dissig", gissade jag men gick ändå med henne, "Du såg inga vapen va?"
Plötsligt kom jag på Miranda - vart var hon nu då?

Jag skakade på huvudet. "Nej".
Sedan såg jag hur Shina
ändrade ansiktsuttryck igen.
Men jag var inte tillräckligt bra
på att förstå det mänskliga
ansiktet än så jag visste inte
vad det var hon tänkte.

Jag upptäckte att Wounded såg på mig och mötte hennes blick.
"Miranda", förklarade jag kort då jag sett hennes uttryck.

[IHIHI, kortis. cx]

"Åh..." Jag kastade en blick på
den ännu sovande mannen. "Ta
hand om honom", sade jag med
en nick mot honom. "Jag letar
rätt på Miranda". Jag sköt upp i
luften innan Shina hann svara och
flög iväg åt motsatt håll från
borgmästarens stad.

Jag följde Wonded med blicken, och då hon var utom synhåll såg jag istället på den sjuke. Försiktigt satte jag mig ner i mossan och väntade på att han skulle vakna. Tveksam på vad jag skulle göra då han gjorde det.

Miranda

Jag satt ensam på en sten och pillade med ett grässtrå. Jag suckade tungt och rev i sönder det.