Förbjuden kärlek

"Vad gör du?" säger Egeria förföärat och sätter sig upp det dunkar obehaglit i huvudet men hon ignorerar detta och drar ner Lancelot på sängen med blixtrande ögon. "Du slog Fai och du pratar om hur man inte ska behandla tjänstefolk. Isis visste inget om det här för att jag döljde det, jag ville inte att hon skulle få veta det. Du verkar ju inte kunna uppföra dig visa lite Gentle manlighet nu." säger hon lågt och hotfullt, detta beteende gillade ho verkligen inte. Han må vara prins snart kung, men han betedde sig inte så och särskilt inte mot Isis.

"Fai är du okej?" frågade hon förskräckt men han log bara emot henne.
"Det är ingen fara med mig, det känns inte ens" sa han och hon tittade undrande på honom men han sa inget mer. Några vakter gick förbi och Fai tittade oroligt på henne.
"Så vad gillar Lancelot?" frågade hon och vakterna såg nyfiket på henne.
"Han gillar när det är tufft" ljög Fai och Isis nickade och tittade sedan hatiskt bort mot vakterna som återgick till sitt. De började gå ner mot staden och Fai tittade undrande på henne.
"Jag måste ändå ge honom en present" sa hon och Fai nickade.

Hans ögon blixtrar och han ser surt på henne, "Jag gjorde det för dig förstår du inte det?" svarar han, "Klart jag gör men Isis gör det också för mig och jag uppskattar eran hjälp. Men ibland skulle det vara skönt om ni insåg saker som att jag kan ta hand om mig själv det har jag gjort hela mitt liv." Han tar hårt tag i hennes handleder och knuffar ner henne på sängen så hon ligger under honom. "Så ska du slå mig nu?" sa hon bara och stirrade honom i ögonen och han mötte hettsk hennes, hon visste att detta kunde kosta henne sitt liv men det struntade hon i hon tänkte inte leva med någon som behandlade folk som han gjorde.

"Titta det är prinsessan" sa en flicka och kom springande emot henne.
"Nain" sa en äldre kvinna och försökte hindra flickan. Isis såg på flickan och satte sig ner på huk.
"Hej" sa Isis och flickan tittade på henne med tindrade ögon.
"Är det sant att du skall gifta dig?" frågade Nain och Isis nickade. "Är det med honom?"
"NAIN!" sa flickans mor.
"Det är ingen fara." sa Isis "Nej det är inte med honom, han skall hjälpa mig välja ut en gåva till min man"
"Är du glad att du skall gifta dig?" frågade Nain.
"Jag är glad att ni får det bättre" sa Isis och log, hon brydde sig om sitt folk även om hon undvikit dem. Nain höll fram ett äpple som Isis tog.
"Jag hoppas du blir gladare" sa Nain och Isis gav henne en kram och reste sig sedan upp.
"Ers höghet" sa modern och Isis log.
"Du har en fin dotter, glöm inte det" sa hon innan hon gick vidare.

"Sådär talar man inte till en kunglighet det kan kosta dig livet." sa han högmodigt och höjde handen, hon rörde sig inte. Slog han henne skulle hon få veta var för man han var. Tydligen hade han svårt med sin ilska men hon tänkte inte vika undan. "Nej, man gör inte det." sa hon bestämt och syftade på Isis. Han darrade av ansträngning och ilska och höll än mer hårt om hennes handleder. Slutligen föll handen och han föll tungt över henne och släppte henne, "Förlåt" var det enda han fick fram med darrande röst.

"Ditt folk älskar dig" sa Fai och hon nickade svagt "Och du älskar dem?"
"Jag har hållit mig undan från dem sedan Simon försvann" sa hon och Fai såg sorgset på henne. Hon hade egentligen velat hålla hans hand men hon motstod impulsen.
"Folket hemma kommer också älska dig" sa han och hon log svagt. De gick in en butik.
"Ers höghet" sa mannen och bugade och hon log emot honom.
"Jag behöver hitta en gåva till bröllopet" sa hon och mannen tittade på Fai. "Det är inte han, han är endast här som beskydd" ljög hon utan att se på Fai.

"Det är okej." sa Egeria lugnande och strök honom sakta över håret, lugnande. Hon visste att något var fel med honom, eller att han hade problem, vad visste hon inte men hon tänkte inte tillåta dåligt uppförande och hon var egentligen inte rädd för honom. Han var som ett stort barn, ett stort barn som hade svårt att kontrolera sina känslor och känslorna var ytterst starka. Han kunde hata med samma styrka som han kunde älska henne och det var det som skrämde henne, vem var han egentligen?

Isis gick runt i butiken, hon var egentligen inte intresserad av något av det. Hon bestämde sig tillslut för att köpa en mantel till honom. Det var trotts allt kallt i hans hemland. Hon såg på den svarta manteln med guldkant och log.
"Det är ett utmärkt val, My Lady" sa mannen och hon log.
"Han kommer bli nöjd" sa Isis och betalade. De lämnade affären och Fai såg på henne. "Jag kan inte ge honom en utskällning även om det är det jag vill ge honom. Jag förväntas trotts allt ge honom något fint" sa hon och Fai nickade.
"Den är fin, den kommer passa honom" sa Fai och hon nickade när de började gå tillbaka mot slottet.

"Förlåt jag mena inte att skrämma dig." säger han då han lugnat ner sig och de sätter sig båda på sängkanten och Egeria kände att yrseln och huvudvärken nu försvunnit.
"Jag blev inte rädd, såg jag rädd ut?" sa hon lite roat och han skakade på huvudet och såg på henne.
"Varför blev du inte det?" sa han undrande och tog hennes händer.
"För att jag visste att du inte skulle skada mig och skulle du det är det inget jag är ovan med." flinar hon lite och hans ögon mörknar.
"Nej, inte Isis hon skulle aldrig göra det. Men tjänarna kanske?" fräser hon ilsket till svar och ställer sig upp och ser ner på honom med glödande blick, att han fortfarande trodde ont om Isis.

Fai öppnade dörren åt henne och hon stannade i dörröppningen.
"Kommer vi olägligt?" frågade Fai och såg på Lancelot som bara blängde på honom. "Det verkar inte så" sa han och log. Isis var förvånad över hur bra Fai tycktes känna Lancelot.
"Jag har köpt en present åt dig" sa hon och slängde kappan på Lancelot. "Du kan bara den i morgon, det är ju trotts allt en bröllops present" sa hon ointressant och började tå ut hårklämmorna ur håret.
"Jag vet inte om ni är klara så jag tänker ta ett bad så länge. Jag är i det andra rummet i fall det är något" sa hon och gick in till nästa rum och stängde dörren. Hon tog av sig kläderna och klev ner i det stora badet.