Tredje världskriget

(Aaaa, tills Vera är bra igen, funkar det? xD)

(Yess, det låter perfekt... men jag vet inte om jag vill ge tillbaka minnet... xD)

(Hahaha xD )

Efter en vecka är Freja åter med i träningen och på fyspassen som tar kraftigt på henne. Hon är inte van med det höga tempot och att klättra och att hänga och att springa i alla banor och klarade man inte det fick man stryk. Det började bli nästan outhärdligt särskilt som nu när det spöregnade och det skulle göra banan och de föll i leran. Freja hade helt magrat ur eftersom matransonerna hade minskats och det syntes på resten av gruppen med.

En vecka senare är Vera frisk igen, men inte så frisk att hon får vara med på de mer krävande passen. Så när resterande har till exempel fyspass så hjälper hon till i köket, och det är ytterst få gånger hon varit där själv, det tycks vara en riktigt populär bestraffning, faktiskt, ja då förutom att bli slagen i spillror. Vilket Vera verkligen inte lyckats hålla sig ifrån de senaste dagarna hon varit med i träning.

En dyster skara kommer in i ett tält som sats upp för att de skall få äta. Max med en blåtira, Kim med ett blödande jack över pannan och Freja med hotet om att hon inte skärper sig skulle hon piskas till allmän beskådan. De hade haft några sådana uppvisningar och det var gara de överordnade som gillade dem.

Vera kommer in i matsalen, där hon ändå hjälpt till hela dagen och med sig har hon även snott med sig lite extra. Även om det är förbjudet och så vidare, ingen märker ändå vad hon har i fickorna. Det är ju inte som att generalerna är intresserade av dem, de är snarare intresserade av området runt bröstkorgen. Hon slår undan tankarna, först ska hon bära ut maten, vilket tar sin lilla tid. Tar tankarna på annat åtminstone.

De tre ställer sig i kön till maten och Freja följer slött Vera med blicken, hon skulle vara glad för att hon hade kökstjänst. Efter dagens leriga och blöta pass visste hon inte ens hur hon skulle orka stå på benen till kvällens sång.

Vera ser på de som kommer in och finner sig lycklig över att ha sluppit undan, samtidigt så verkar det bara bli sjukare och mer krävande träning ju längre tiden går, den där rymningen måste gå.

De tar sina tallrikar med den tunna soppan och sätter sig i ett undanskymt bord för att vänta in Vera. De måste verkligen göra något åt situationen.

Vera dyker upp och dar upp lite bröd som han stal från köket.
"Här." Väser hon och sätter sig ned med sin skål soppa.