Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

Kapitel 12

Harry, Ron, Hermione och jag gick tillbaka till vår kupé. Det tunga regnet som slog mot fönsterrutorna skymde all sikt utanför, och fick landskapet utanför att se annorlunda och mörkare ut. Regnet gjorde mig trött och nedstämd: det kändes som om de förrädiska dropparna långsamt sköljde bort mitt goda humör.
Piggy hoade glatt hela vägen till kupén, och fortsatte även när vi satt oss ner. Ron försökte få tyst på honom, men den lilla ugglan tog ingen notis om sin ägares desperata försök, utan fortsatte flaxa vilt med vingarna och ge mig en dov, bultande huvudvärk.
En knackning hördes på dörren. Hermione reste sig upp och öppnade, och kom ansikte mot ansikte med Dorothy van Bourgh, Ravenclaws försteprefekt.
”Kan någon dämpa den där ugglan?” Dorothy hade ett surt uttryck på sitt runda, vänliga ansikte. ”Få tyst på den, är du snäll, Weasley.”
Ron nickade, slet ner kofferten från hyllan och drog ut den rödbruna galaklädnaden. Med ett enda svep kastade han den över Piggys bur. Dorothy gav Ron ett ansträngt leende innan hon stängde dörren med ett svagt ”Tack.”

Jag suckade och sjönk ihop i mitt säte. ”Är det okej om jag sover lite? Eller tycker ni jag är tråkig?” Jag hade nog inte riktigt hämtat mig från det lilla svimningsanfalled igår: huvudvärken jag trodde Piggy hade orsakat hängde kvar. Hermione skakade på huvudet. ”Inte alls. Sov du.”

Jag slöt ögonen och kröp ihop i sätet. Det dröjde inte länge förrän jag somnade, lugnad av tågets mjuka rörelser.

Nästa gång jag vaknade var när Seamus Finnigan stormade in i vår kupé.
”Tjenare, Harry!” Han vände sig mot oss andra och nickade. ”Hermione, Ron, Evangeline.” Förbryllad rynkade jag pannan, innan jag till sist kom på att jag hette Evangeline White här, och inte Silver Black.
”Hej, Seamus.” En enorm gäspning fick mig att öppna munnen på vid gavel. ”Hur är det?”
”Bra, tack.” Han sjönk ner på sätet bredvid mig. Med en stolt blick tog han tag i något grönt som satt fanstnålat på hans klädnad. ”Har ni kvar era saker från Quidditchfinalen?”
Jag gäspade stort igen och skakade på huvudet. ”Nej. Är det där en av de där skrikiga rosetterna?”
Seamus skrattade och nickade. ”Jepp. Den verkar dock ha sett bättre dagar – lyssna på den.” Den illgröna rosetten fick ur sig ett pipande Troy, Mullet, Moran! innan den tystnade och såg ut att sloka igen.
Jag och Seamus fortsatte att skämta under de följande minuterarna, innan en ilsken Dean Thomas stack in huvudet genom kupédörren. ”Vad gör du här, Seamus?” Hans röst var både förebrående och irriterad. ”Kom, du lovade ju mig att vi skulle gå till Ginnys vagn och se på hennes brors spindel…”
Seamus gav mig ett ursäktande leende. ”Förlåt, Dean. Ses senare, Evangeline.”
”Ses.”

Kupédörren hade knappt hunnit stängas innan den öppnades igen, den här gången av Neville. Hans runda ansikte bar en tveksam blick, och jag noterade att han höll sin koffert i ena handen. ”Får jag sitta med er? Ingen annan har velat ha mig i sin kupé…”
”Såklart du får, Neville.” Ron log ett leende som var fyllt av godiset han malt ner i munnen.
Jag flyttade Creamys bur och klappade lite bredvid mig på sätet. ”Kom. Vänta, jag hjälper dig att lägga upp kofferten, här…”

Snart var samtalet i full gång – självklart handlade det om Quidditchfinalen. Hermione tröttnade snart och begravde näsan i en av sina böcker. Neville lyssnade avundsjukt när jag, Ron och Harry beskrev matchen detalj för detalj.
”Mormor ville inte gå på den”, förklarade han olyckligt för oss. ”Hon vägrade spendera galleoner på det, men det låter som att den var helt fantastisk…”
”Det var den”, sade Ron. ”Här ska du få se, Neville…” Han började gräva i sin koffert uppe på bagagehyllan och drog fram sin miniatyrmodell av Viktor Krum – Rons nya ögonsten.
”Merlins skägg”, viskade Neville avundsjukt då Ron stjälpte över Krum i hans knubbiga hand. ”Wow…”
”Vi såg honom på nära håll, också”, skröt Ron. ”Vi satt faktiskt i hederslogen, bakom trolldomsministern…”
”För sista gången i ditt liv, Weasley.” Draco Malfoy hade dykt upp i dörren. Bakom honom stod Crabbe och Goyle. Jag synade dem förvånat: det såg ut som om de växt minst två decimeter under sommarlovet.
”Jag minns inte att ni fick en inbjudan hit, Malfoy”, sade Harry kyligt. Malfoy hålog brett.
”Jag bjöd in mig själv. Du äger inte Hogwartsexpressen, Potter… Weasley vad sjutton är det där för något?” sade Malfoy och pekade på Piggys bur. En ärm från Rons galaklädnad hängde och dinglade från buren, och den nötta spetskanten syntes tydligt. Ron gjorde en ansats att stoppa undan klädnaden, men Malfoy var snabbare. Han höll upp Rons klädnad. ”Titta på den här!” Malfoys röst var överförtjust. ”Tänker du ha på dig den här? Den måst ha varit modern när min gammelfarmor var ung!”
”Håll käft, Malfoy!” Ron slet ifrån Malfoy klädnaden, röd i ansiktet. Malfoy brast ut i ett hysteriskt skratt, samtidigt som Crabbe och Goyle flabbade dumt.
”Tänker du delta, Weasley?” frågade Malfoy. ”Eller är du för dum för att…”
”Vad snackar du om?” fräste Ron.
Malfoy bröt ut i ett skadeglatt leende. ”Äsch, ingenting. Crabbe, Goyle, stanna här.” Han vände sig mot mig.
”Silver, skulle jag kunna få byta ett par ord med dig?” Malfoy lät nästan artig nu.
”Visst.” Jag korsade armarna över bröstet och väntade på vad han ville säga.
”Inte här inne, dumskalle!” röt Malfoy. ”Ute i korridoren. Det här är inget som smutsskalleöron får höra!”
En våldsam våg av raseri sköljde över mig. ”Vad du än har att säga, säger du det här inne!”
”Skulle inte tro det.” Malfoy tog ett par snabba steg mot mitt kupésäte, och innan jag han så mycket som blinka grep han tag i min arm med det hårdaste grepp jag någonsin känt.
”Aj! Släpp!”
”Inte förrän du lyssnat på vad jag har att säga…”
Malfoy drog med mig ut i korridoren, utan att någonsin släppa taget om min arm.
”Tänker du delta?” frågade han. Hans röst var lågmäld nu, höll inga spår av ilskan som nyss funnits där.
Mina ögonbryn försvann upp i hårfästet. ”Delta i vad? Vad menar du?”
Malfoy himlade med ögonen. ”Trekampen, så klart.”
”Vad sjutton gastar du om?”
”Den magiska trekampen”, sade Malfoy, mycket tålmodigt och långsamt, som om han pratade med ett litet barn.
”Magiska trekampen? Som i tre-skolor-tävlar-mot-varandra?”
”Ja. Tänker du delta?”
”Inte en chans!” Min röst hade gått upp i falsett nu. ”Det har ju skett dödsfall! Aldrig i livet!”
Malfoy lutade sig elegant mot en kupédörr. ”Säker på det? Jag tänker självklart anmäla mig. Kan inte missa något sånt här.”
För en sekund såg jag något annat, jag såg något annat i hans blekblå ögon. För en stund fanns där en glimt av osäkerhet och rädsla.
Och plötsligt föll alla pusselbitar på plats.

Försiktigt placerade jag en hand på hans axel. Han ryckte till vid min beröring, försökte dra sig ur mitt grepp, men det var min tur att hålla fast honom.
”Malfoy.” Min röst var lågmäld och mjuk. ”Du behöver inte göra din pappa stolt hela tiden.”
Han slöt ögonen. ”Vad pratar du om?”
Jag släppte hans axel. ”Du vet vad jag pratar om.”
Malfoy skakade på huvudet. ”Det gör jag inte alls. Inte för att jag någonsin fattar vad en blodsförrädare pratar om…”

Glimten i hans ögon var borta.

UNDERBART

Superbra! Och du Silver, ge honom hintar om att dumpa Lucius så ofta du får chansen. Till slut når väl budskapet fram...

Tack för att du fortsatte! ÄLSKAR detta kapitlet!♥

Sjukt bra!!!

DUFÅRINTELÄGGANERDENHÄRFF!!!!DENHÄRFFOCHENTILLÄRMINAABSOLUTAFAVORITER!!!!!
*andas*
Som sagt, lägg inte ner den!

Kapitel 13


Ja, glimten i hans öga var borta, och jag anade att den aldrig skulle dyka upp igen. Malfoy gav mig ett hånleende, som bara var skuggan av hans vanliga, elakare min.
”Ha en trevlig tågresa.” Hans röst lät lika kylig och hånande som vanligt. Jag gav honom en osäker blick innan jag försiktigt höjde handen.
”Ses.” Jag gav honom ett svagt leende. Draco låtsades inte se det, utan vinkade till sig Crabbe och Goyle, som brutalt knuffade mig ur vägen. Jag for handlöst iväg, och råkade hamna rakt på en stackars förstaårselev, som genast for in i en glaskupédörr och blev liggande i en liten, patetisk hög.
”Oj!” Jag rusade genast fram till den lille pojken och erbjöd honom en hand. ”Är du okej?”
Den lille pojken gnuggade sig i pannan, som nätt och jämt stack fram under hans vilda, blonda kalufs. En stor bula började ta form på den lilla hjässan, och skuldkänslor fyllde mig.
”Aj! Jag kan fixa det där.” Jag höjde trollstaven och mumlade ett snabbt,
”Episkey.” Bulan på pojkens lilla ansikte såg ut att smälta undan, ända till den försvann helt.
Precis när jag trodde att han skulle börja storgråta sprack hans ansikte upp i ett brett leende.
”Wow!” Han ruskade på huvudet. ”Helcoolt!”
Jag höjde på ögonbrynen. ”Vem är du?”
Den lille pojken betraktade mig med ett uttryck av vördnad. ”Jag är Dennis!” Jag rynkade ögonbrynen.
”Dennis?”
”Dennis Creevey! Jag fyllde elva för tre veckor sen, och jag fick en jättestor tårta! Min pappa hade bakat den själv, med äkta grädde. Är det kul på Hogwarts? Är det sant att det finns en halvjätte där? Vad heter han? Vilka var de där stora killarna som knuffade dig? Är det sant att professor Snape låser in barn som inte klarar målen? Finns det en bläckfisk i sjön? Vad heter du? Min bror Colin går också här, fast pappa är en mu—mu… mugg. Äsch, vad hette det nu igen? Mu-muggli… muggsa…”
”Mugglare?” föreslog jag. Dennis sprack upp i ett leende.
”Just det! Mugglare! Är du också från en mugglarfamilj? Hur gammal är du? Vart bor du? Vad heter dina föräldrar?”
Mitt huvud snurrade av alla frågor. ”Vänta, vänta…” jag masserade mina tinningar med en uppgiven blick. ”Kan du ta det lite långsammare?”
Dennis putade med underläppen. ”Okej. Vad heter du?”
”Sil… Evangeline.” sade jag. ”Trevligt att träffas, Dennis.” Jag sträckte fram en hand mot den lille pojken, som rynkade pannan.
”Silevangeline? Vad är det för namn?” Frågade han. Jag motstod frestelsen att slå handen mot pannan.
”Evangeline, menar jag…”
”Okej, Silevangeline! Trevligt att träffa dig!” Dennis tog ett stadigt tag i min hand och skakade den glatt. Jag log ett ansträngt leende. ”Det samma.”
”Är dina föräldrar mugglare?” Frågade han, och för första gången fanns där en svag tvekan i hans ögon.
”Nej”, sade jag mjukt. Dennis hängde med huvudet, och jag gav honom ett lugnande leende.
”Men oroa dig inte.” Jag blinkade mot honom. ”Det är ingen skillnad på mugglarfödda och renbl… andra. Min bästa vänninna, Hermione, är mugglarfödd, och hon har högst betyg i hela vår årskurs.”
Dennis sken upp. ”Är det sant?” Jag nickade. ”Läckert!”
”Står du här och bekantar dig med smutsskallar, Silver?” Jag vände mig om åt det hållet rösten kom ifrån, och kom öga mot öga med Draco, för andra gången idag. Dennis gav mig en undrande blick. ”Vem är det här, Silevangeline?”
Jag gav Draco ett blekt, falskt leende. ”Hej igen, Draco.” Draco tog ingen notis om mig, utan gav Dennis ett arrogant leende.
”Hej, smutsskalle.”
Dennis log, och skulle just pipa ett hej tillbaka, när jag drog honom bakom mig och gav Draco en ilsken blick. ”Sluta kalla honom för det, idiot!”
Dracos arroganta blick försvann, utbytt av ett moln av ilska på hans bleka ansikte. ”Tänk dig noga för innan du kallar mig idiot, blodsförrädare.”
Det var min tur att hånle. ”Är stackars lille Draco ledsen nu?” Dracos ögon blixtrade i ilska, medan Dennis betraktade det hela med överförtjust min.
”Är Draco arg på lilla Silver?” Kuttrade jag, innan Draco fick nog. Snabbt som en blixt svängde han ut med ena handen, grep tag i kragen på min kofta och tryckte mig mot närmaste kupédörr.
”Låt bli!” pep Dennis. Jag önskade djupt att någon annan, större person hade varit med mig i den stunden. ”Släpp henne, annars…”
”Annars vad?” skrattade Draco. ”Ska du pipa åt mig, smutsskalle?”
”Sluta”, lyckades jag pressa fram i mitt halvkvävda tillstånd. ”Släpp mig, Draco!”
Ilska blixtrade i hans isblå ögon. ”En blodsförrädare som du är inte värdig att yttra mitt namn.” Han grep hårdare om kragen, och svarta fläckar började flimra framför mina ögon.
”Släpp”, flämtade jag. ”Dra… Malfoy, jag kan inte andas…”
Dracos läppar särades i ett hånleende. ”Jag har ingen lust med det. Om du ber snällt kanske jag ändrar mig, blodsförrädare.”
”Snälla Malfoy”, sade jag, utan att staka mig den här gången. ”Kan du snälla släppa mig?”
Draco log bredare. Det syntes lång väg hur mycket han njöt av det här. ”Nja, jag vet inte… Om du lovar att hjälpa mig med en sak…”
”Vad?” pressade jag fram. ”Säg det!”
”Lova att göra som jag säger först.”
”Säg vad det är så lovar jag.”
Malfoy grep hårdare om kragen, och ett rosslande andetag släpptes ut från min strupe. ”Svär här och nu att du gör som jag säger.” Jag såg ingen annan utväg än att nicka.
Draco släppte mig, och log. ”Bra.” Han gav Dennis, vars ögon såg ut att poppa ur sina hålor, en ilsken blick. ”Stick! Nu!”
Dennis tvekade inte, utan rusade in i närmsta kupé. Jag flämtade fortfarande efter andan, när Draco drog med mig längs raden av dörrar in till kupéer, och slutligen valde ut en kupé, dit han drog med mig in.
Där inne satt fyra flickor, som alla var minst hälften så korta som jag. Vid åsynen av Draco och mig slutade alla prata, och betraktade oss med stora ögon.
”Stick!” fräste Draco. ”Ut härifrån, nu!”
Tre av fyra flickor skyndade att resa sig upp, men den fjärde flickan, en mager tös på cirka 139 cm, gav oss en modig blick.
”Men våra koffertar, då?”
Draco knuffade ut alla ur kupén. ”Skit i dem.”
Med en smäll rev han igen dörren, och gav mig ett av sina berömda hånleenden. ”Du lovade.”
Jag stålsatte mig genom att dra ett djupt andetag. ”Vad vill du?”
Draco log, böjde sig fram och viskade i mitt öra. Vid åhörandet av orden han sade, vidgades mina ögon.
”Aldrig i livet!”

-o-

Närmare en halvtimme hade gått sedan Silver lämnat kupén med Draco, och alla hade börjat bli smått oroliga. Ingen sade något, men det märktes på alla – på Rons nervösa tuggande på sina chokladgrodor, på Hermiones nervösa fnitter åt allt Ron sade, på Harrys tystlåtenhet, och på Nevilles hysteriska hoppande med ena knäet.
”Tror ni… Tror ni något har hänt?” frågade Hermione nervöst, efter en lång stunds tystnad. ”Borde vi gå och kolla?”
Ron gav henne en tveksam blick. ”Det är ju trots allt Malfoy vi pratar om, så…”
Han blev avbruten, när dörren till kupén flög upp, och visade en blek gestalt i dörröppningen.
”Där är du”, sade Hermione lättat. ”Vi har varit så oroliga för dig!”
Så fort Silver satt sig ner på sätet märkte Harry att något var fel. Hennes grå ögon var som övertäckta av en tunn slöja, och hon såg sig nervöst om åt alla håll.
”Är du okej?” frågade Harry försiktigt. Silver ryckte till, och stirrade på honom som om hon först nu förstod att han satt där.
”Ja, ja, självklart…” mumlade hon förvirrat. ”Varför skulle jag inte vara det?”
Harry gav henne en forskande blick. ”Vad ville Malfoy?”
Vid ljudet av hans namn fick Silver något frånvarande i blicken. ”Han ville bara prata om… en sak… Retade mig mest, verkligen.”
”Du var borta väldigt länge.” Nu var det Hermione som frågade ut deras blonda vän. ”Retade han dig så länge?”
”Åh, nej…” Silver harklade sig nervöst. ”Jag träffade en liten förstaårselev sedan. Han ville bara prata.”
Plötsligt såg Harry några röda märken på hennes annars vita hals. ”Vad är det där?” Han höjde ett finger och pekade på hennes hals.
Silver ryckte till och drog kragen tätare om sin hals. ”Åh, ingenting. Absolut ingenting.” Hon harklade sig och gav regnet som strilade ner utanför fönstret en intresserad blick. ”Trevligt väder vi har.”
Harry gav Hermione en menande blick – Silver var en usel lögnare.


JAG LÄGGER INTE NER DEN HÄR FF:EN!

*Pust*

superduperbra!!!
♥♥♥♥♥♥♥♥ your ff.

OMG de ökända väderrepliken! Och det regnar! Hahaha

Och Dennis var så söt haha

Men vad ville Draco egentligen? Det verkade verkligen inte som något bra... snälla posta nästa kapitel snart!

Tjoho!,
så bra kapitel!

är ny läsare

MMMMMMMMMMEEEEEEEEERRRRRRR SSSSSSSSNNNNNNNÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLAAAAAAA