Rolla någon?

Maxine tog en ganska lång böjd pinne och log lite för sig själv. Kung Nash hade lärt henne hur hon skulle tillverka en pilbåge. Nu verkade det ju behövas. Hon tog ett band ur mantelns ena ficka. Perfekt sträng. Hon band hårt fast bandet.
Hon försäkrade sig om att alla pilarna var i kogret och nickade för sig själv.

[[ Maxines Kungarike heter Ledin och kungen heter då Nash ]]

”Vad gör en flicka som du ute på vägarna?” Frågade mannen henne då de satt på kärran som i sakta mak rullade närmare marknaden i staden.
Nyah hade fått ett äpple av mannen som hon nu satt och glufsade i sig. Äppelsaften rann nerför hennes mun. Hon var utsvulten även om hon fått en rejäl kvällsvard av bonden och hans familj.
”Jag är på väg till min mors syster som hade ett jobb som tjänare åt mig hos någon rik familj.” Sade Nyah.
Lögnen kom utan den minsta eftertanke. Det var inte vanligt att vanligt kvinnofolk reste ensamma längst vägarna. Det var inte bara farligt utan det passade sig inte heller. De satt tysta en lång stund innan de såg statsmuren långt bort i söder. Runtomkring statsmuren var det åkrar och inte ett träd på flera hundra meters avstånd. Hon visste varför. Om det skulle komma en fientlig arme skulle vakterna som patrullerade muren se dem långt i förväg. Hon svor inombords, hon var längre åt väst än vad hon hade trott. Staden hon var på väg in igenom var den hon bara för någon dag sedan flytt ifrån men inte kunde hon vända och lämna mannen nu. Med tur skulle ingen känna igen henne fast det var en väldigt liten chans att de inte skulle det.

[Riket heter Annagnana, kungen Gregory. Haha, ]

Maxine började gå genom det morgon kalla vädret. Det var dimmigt förstås eftersom hon hade sovit nära sjön. Hon försökte se genom den tjocka dimman, det var nästan omöjligt. Men hon gav inte upp.
Maxine tyckte hon såg någon och stannade.
- Är det någon där?, frågade hon tyst och kände hur hon fick en hand vid hennes mun så hon inte skulle kunna skrika och en runt hennes midja som drog henne bakåt.

De stannade vid porten. Några av soldaterna kollade snabbt igenom kärran medan mannen gav de andra några flaskor med en klar vätska i. Ifall Gregorys högra hand Roger skulle sett det hade de fått sitta i strypstocken eller om han var på dåligt humör hade de fått en piskning. Nyah lade deras ansikten på minnet.
”Vem är flickan?” Undrade en av dem.
Hans var stor och såg skräckinjagande ut men han var både klumpig och slö i sina rörelser.
”Det är min brorsdotter.” Sade mannen till soldaten och soldaten vinkade igenom dem.
Då den äldre mannen hade uppmärksamheten åt ett annat ställe smög Nyah ner ett silvermynt i hans ficka. Så stannade de i utkanten av marknaden som kryllade av folk. Allt ifrån vanliga bönder till rika herrar och damer, ifrån soldater till tiggare. Solen hade börjat vandra över himmelen och snart skulle det vara dags för lunch för de flesta.
”Tack för din vänlighet.” Sade Nyah till mannen innan hon begav sig in bland strömmen av människor.

- Släpp mig!, sa Maxine irriterat då handen var bort ur vägen.
- God middag milady, sa en bekant röst. Maxine rätade på ryggen.
- God middag milord! Vad gör ni här ute då?, frågade hon nyfiket och såg på en hop med andra vakter som hon inte alls kände igen. De måste vara från andra riken.
- Letar efter särlingar som har rymt, sa Lorden som om det skulle ha varit självklart.
Maxine suckade tungt och drog av sig luvan. Hon kände hur blickarna vändes mot henne. Hon pressade ihop läpparna mot varandra och svalde.
- Tack och log att du är oskad, sa Prins Bridgan och lag händerna på hennes axlar.
- Snälla hjälp mig härifrån, bad Maxine tyst.

Nyah vandrade omkring bland de olika stånden och köpmännen. De var högljutt på marknaden och många ropade efter hennes för att köpa deras varor. Hon låtsades inte ha några problem med att ta sig fram även om hon skulle föreställa blind men ingen verkade tycka att det var konstigt. Så mindes hon att hennes huva fortfarande skymde hennes ansikte och lät de vara så. Vissa av köpmännen kände hon igen ifrån Gregorys salar. Hon hade alltid närvarat då han tog emot folk, så som köpmän men också då andra kungligheter varit på besök. Medan hon vandrade genom folkmassan på jakt efter något mer lämpligt att ha på sig försökte hon minnas de andra särlingarna. Hennes bror och hans vän var döda. Det fanns åtminstone fem till men hon visste inte vilka de var eller vad de hade för förmågor. De hölls ofta åtskilda men arbetade ibland tillsammans i grupp men inte särskilt ofta. Inne i sina funderingar gick Nyah rakt in i av soldaterna. Hans ringbrynja stötte hårt emot hennes axel och hon föll bakåt.

Maxin reste sig upp och borstade av klänningen.
- Jag vill till marknaden, sa hon på måfå och flinade eftersom prinsen nog skulle ta med henne.
- Men först milady, är det någon som vill träffa dig, sa en av vakterna och ledde fram hennes häst Pasadeno.
Maxine gick fram till hästen med ett leende på läpparna.
- Hej Paasa, sa Maxine mjukt.
- Bridgan, kan inte du leda mig till marknaden som finns här nära?, frågade hon och sjöng förtrollande. Hon visste att hon kunde rymma ifrån honom där.
- Kom med här, viskade den unga Prinsen och ledde henne in mot skogen då de andra inte såg.
maxine höll fortfarande Pasadeno's träns och Bridgan lyfte henne upp på häst ryggen. Då Maxine såg muren lag hon luvan på sig och Bridgan satte sig upp på hästen han med.
De red den sista biten fram och vakterna såg nyfiket på dem.
Bridgan mutade förstås dem med några silvermynt och de kom in. Maxine hoppade av hästen och smög tyst iväg in på marknaden.

”För bövelen, se dig för …” Utropade soldaten men tystnade då hans ögon föll på Nyah.
Hon kände igenom honom och han henne trotts huvan. Det var hennes gröna mantel som avslöjade henne. Många gånger hade de tillsammans stått jämte kungens sida båda för att beskydda honom.
”Nyah.” Sade han med ett brett leende.
Innan Nyah hann säga något hade han tryckt sin handskbeklädda hand emot hennes mun. Han drog ner hennes ögonbindel för hennes mun och drog av henne huvan.
”Inte konstigt att din bror inte kommit tilllbaka. Inte ens han hade kunnat ana att du skulle vara så dum och komma tillbaka hem.”
Roger vinkade till sig några soldater som stod i närheten. De band hennes händer och började dra med henne upp emot det enorma slottet där hon tillbringat större delen av sitt liv.

Maxine tog av sig luvan. Det var roande att se människornas reaktioner.
De flesta kvinnor undvek henne så länge männen nästan kom närmare hennes skönhet.
Maxine log roat och såg omkring sig. Hon höll sig undan vakterna och såg upp mot slottet. Ungefär lika stort som det där hemma som hon hade levt i.
Maxine log snett och vek undan då en vakt kom förbi henne.

Först styrde de mot gropen de alltid tryckt ner henne i då hon var mindre men så verkade Roger ge dem någon annan order och de tog med henne till ett av stenhusen ute på gården. De ledde henne nedför en trappa och in i en tunnel. Alla hade hört talas om vad de gjorde till sina fångar där nere men Nyah visste. Hon hade sett sanningen i torterarnas ögon då de gått förbi henne på slottsgården.
”Släng in henne där så länge.” Sade Roger och pekade på en liten bur men tillräckligt stor för henne att få plats.
De tog hennes vapen och manteln och de andra få behörigheter hon hade och tvingade sedan in henne. Hon satt böjd med knäna så nära sitt ansikte som möjligt och med händerna på ryggen bundna likaså hennes mun. Det påminde henne om att befinna sig i gropen. Roger försvann ut ur den mörka tunneln men inte de andra. Två ställde sig på vakt, som om hon skulle kunna ta sig ut. En av torterarna hämtade en ung man ifrån en cell lite längre in och band hans armar över honom i en stor krok som hängde i taket.