Gatubarnens överlevnad

Ashton tar emot koftan och drar av sin innan han sätter på sig den nya. Han tar den som är för liten och river sönder den en aning, bara för att ha något tjockare. Han betraktar kvickt flätorna under tiden som han tar av de första bandaget och lägger dit de smått sönderslitna tjockare tyget för såret och lindar snabbt tygremsorna runt hans huvud så hårt han vågar lägga det, och ytterliga några lager tyg ovanpå. Det ser iinte ut att blöda igenom, just nu i alla fall.
"Är det för hårt?" Frågar Ashton Fredrika en aning oroligt.

Hon skakar på huvudet men slutar med det då det gör ont att röra huvudet så kvickt och säger istället, "Det blir bra, tack." ler hon och försöker dra ihop den sönderrivna skjortan så bra det går, "Måste få tag på en ny." mumlar hon och ser på Ashton då hon stoppar sina flätor i en av sina fickor och lämnar säcken då den inte har något kvar. "Jag är Fred inte Fredrika, var snäll och försök minnas det." säger hon och försöker långsamt ta sig på fötter så det inte ska yra allt för mycket.

"Såklart, skulle inte tänka mig annat." Svarar Ashton med ett par nickar. Varför skulle han bry sig om något annat. Ashton ser på säcken. Han har aldrig saker av värde, men han brukar inte heller bära runt saker på det sättet, så den kanske är onödig? Eller något. Till slut plockar han upp den och lägger ned koftan i den. Vem vet, en säck kanske kan vara bra att ha någon gång.

"Bra." säger Fredrika och tar tag i en närligande bjälke för att återfå balansen och släpper den sedan, det hade redan börjat skymma och vid det här laget borde de redan sökt skydd någonstans för att sova. Honser på Asthon, "Vi borde söka sovplats för natten." säger hon, hon ville inte sova här, stället gav henne kalla kårar och mardrömmar. Hon ser då han tar säcken, visst han fick den, hon tyckte det bara var opraktiskt att bära runt saker och ting. "Imorgon kanske vi kan söka oss utanför stan, på landet. Jag behöver ett bad."säger hon som om det vore självklart att de skulle hålla ihop. "Och vi kanske kan söka jobb på en bondgård för tillfället, skörden är igång och du ska veta vilken god mat man får och vad härligt det är att sova på höskullen. Jag vet en bondefamilj som vi kan få jobb på." säger hon sedan och ser frågande på honom, vad han tycker om saken.

"Jag har själv aldrig satt min fot utanför staden." Svarar Ashton och ser på henne med en ursäktande blick. Det är sanningens ord, man kan väl säga att han aldrig haft en tanke på att lämna staden när det var det enda han någonsin känt till och det enda han någonsin tänkt på att leva i. Det var lätt att få tag på saker och ting i staden, men kanske var det dags att lämna den bakom sig. "Det låter som en bra idé, dock." Konstaterar han sedan.

"Då är det bäst att du får vidga dina vyer då." ler hon och tänker på hurtotalt annorlunda livet på landet var mot livet i staden. "Vi kommer få jobb, sovplats och underbaar mat." ler hon, familjen hon brukade jobba hos var vänliga, de krävde visserligen att man jobbade hårt, men de visste att man jobbade bättre med mat i magen och gav därför mycket av den varan, liksom sömn. "Fast nu borde vi sova." säger hon och rör lätt vid hennes omlindande huvud, det blödde iallafall inte igenom, men hon borde vila, "Vet du något bra ställe i närheten?" säger hon till honom, just nu orkade hon inte fundera ut något själv.

"Jag brukar sova i ett övergivet hus något kvarter bort när jag är häromkring, duger det?" Egentligen är inte Ashton säker på om det kan kallas övergivet när flera barn och ungdomar i deras ålder brukar sova där, men de ser ofta till att hålla avstånd från varandra. Långt avstånd, som om de skydde varandra som pesten. Men man såg snabbt vilka som höll ihop och vilka inte, eftersom de tenderade att sova nära varandra. Ashton brukar alltid sova ensam där, vilket han trivts bra med. Ashton gör av en vana en gest mot det hållet huset ligger, då han många gånger visat vägen för andra som velat ha sovplats.

Fredrika nickar och följer efter honom åt det håll han pekat. Själv hade hon aldrig satt sin fot i ett sådant hus då hon hellre som i trappuppgångar, i gränder eller liknande även om det kunde vara isande kallt om vintrarna. Egentligen visste hon inte varför hon inte sovit på ett sådant ställe, men det hade aldrig blivit av, och någongång skall ju vara den första. Mest var det nog när hon tänkte efter de tjejer som sökte sig till killar för att tjäna pengar. Hon avskydde det helt enkelt, särskilt när de gav sig på henne med sina löften om en skön natt.

Ashton går vant vägen fram, den här vägen kan han. Var han än är i staden så kan han vägen till det här specifika stället. Kanske betyder det att han borde skaffa ett nytt säkert ställe, men det är svårare än det kunde vara. Fast det spelar ingen roll, ingen vill ju gå i närheten av det huset numera, just för att ungar som han sover där. Snart så kan man se det rätt stora huset, rutorna är trasiga, fasaden är totalt nedsölad och svart på sina ställen. Hela huset bara skriker fattigdom och elände, och ändå står det fortfarande upp.

Fredrika ser huset och rynkar nästan omärkligt på pannan åt det. En till av orsakerna, det var så fattigt, så smuttsigt. Hon visste att hon hade pengar i fickorna och hennes hkläder var visserligen slitna, menrena och hela, eller de var, tänker hon och ser på skjortan som nu är trasig och blodig och hela hon är sotig, ja kanske hon passade in här med även om hon försökte hålla sig så långt bort från allt detta. Som när hon trollade på gatorna kunde hon hålla en ganska fin standard, hon tjänade mycket och de finare folket beundrade hennes skicklighet, på så sätt hade hon tjänat in pengarna lagligt och aldrig blivit påkommen med att stjäla då ingen trodde henne om detta.
Hon nickar åt byggnaden och gör en gest åt Asthon att han skall gå först, här var okänd mark för henne.