Åren efter (privat)

Mirtha såg till att ha tillräckligt med avstånd mellan sig själv och ryttarna, hon förstod att hennes moonrings inte skulle vara henne till hjälp i denna stund. Legolas ställde sig vid hennes sida och de sköt de som försökte smyga sig på de andra. Mirtha tittade förvånat på Hel, hon förstod varför folk var rädda för henne

Leden av vargryttare tunnades således ut och det blev färre och färre att kämpa mot tills den sista död. Hel såg sig om med isande blick och Aragorn gick fram till henne för att få hennes uppmärksamhet, "Hel, Hel, det är över nu, lugna dig." säger han och Hels blick återgår snart till hennes normala och hon ser sig förfärat om, vad hade hon gjort?

Mirtha sänkte bågen. Hon tittade på Hel men sa inget. Hel hade skrämt henne, hon var inte beredd på att Hel skulle göra något sådant. Hon visste inte ens vad hon hade gjort

Hel började darra våldsamt dels för vad hon gjort, vad hon omedvetet ställt till med och dels för att magin tog på hennes krafter och hennes energi. Hon föll kraftlös ner på marken och Aragorn han fånga upp henne innan hon föll ner. Han reser sig upp med den darrande Hel i famnen och ser frågande på de andra två, vad skulle de göra.

Mirtha sa inget utan vände bort blicken. Hon såg Hel som en vän men hon hade skrämt henne. Hon var inte säker på vad Hel kunde göra. Legolas sa inget han satte bågen på ryggen och väntade på att Aragorn skulle säga något. Ingen av dem hade varit med om det här innan

Aragorn såg på dem, de var inte vidare till hjälp och Hel låg nu nästan medvetslös i hans famn, det oroade honom, han hade aldrig sett henne såhär, att hon kunde bli så. Han gick med henne till hans häst och satte henne framför honom i sadeln. "Vi bör ta oss härifrån innan det kommer fler, sen bör hon kanske vila? Vad tror ni?" sa han osäkert och satte upp.

Mirtha tittade på Hel
"Jag vet inte vad som är fel med henne, men vila brukar lösa det mesta. Jag kan blanda några örter" sa hon och log svagt.
"Tack" svarade Aragorn och Mirtha nickade. Hon skänklade på Dragor och de lämnade platsen med de döda vargryttarna bakom sig

De red några fjädringsvägar och kom slutligen fram till en glänta med en liten bäck rinnande, Aragorn såg på solen, den stod mitt på himelen och det var ändå tid för ett mål mat. "Här blir bra." säger han och hoppar av hästen och breder ut sin mantel på väggen innan han lägger den nu medvetslösa Hel på de, han ser oroligt på henne och strycker bort en av de korpsvarta slingorna från hennes ansikte och ser frågande på dem andra, "Kan ni göra något?" frågar han.

Mirtha nickade och gick fram till Hel. Hon la handen på hennes panna, hon var varm. Hon tog fram en trasa och doppade den i en bäck som låg i närheten. Hon la den på hennes panna. Hon tog fram örter och malde dem. Hon hällde i vatten och rörde runt, hon tittade på Aragorn.
"Få henne att dricka det här" sa hon och backade undan. Hon satte sig bredvid Legolas

Hel hade vaknat smått när hon kände denvåta, kalla trasan mot sin panna. Men då Aragorn försiktigt tog lyfte upp hennes huvud och försökte få i henne någon vätska förde hon bara undan huvudet, med tanke på vad hon gjort tyckte hon inte att hon förtjänade att leva även om det bara gällde orcher.
Aragorn stötte upp henne så hon hamnade i stiiande ställning och lät henne luta sig mot honom, "Drick." sa han enträget och hon lydde slutligen men med blicken sänkt, hon ville inte möta de andras blickar rädd för vad hon skulle se där.