Privatroll med amanda1104

Alex suckar när han hör Amandas röst.

Amanda bablar på utan att jag svarar.
"Soffan är varm, har du sovit eller kollat på TV?" Frågor hon plötsligt.
"Em.. Sovit" säger jag sakta.
"Okej, men jag tänkte snart gå men kan inte jag få hämta min tröja som du lånade av mig, jag skyndar mig!" Säger hon och går mot rummet. Jag hinner inte säga något förns hon har öppnat dörren.

Alex har hört stegen och gömmer sig i skuggorna.

Jag blundar och hoppas att Alex inte står precis när hon öppnar dörren.
Jag går efter henne och ser in i rummet.
Jag kännde närvaron av honom i skuggorna bakom mitt skynke.
"Här" säger jag och kastar åt henne tröjan som ligger på en stol i rumet.
"Tack, men säng?" säger hon och ser sig omkring i rummet.
"Ja...jag brukar sova på... soffan" säger jag och hoppas hon tror mig.
Hon hade aldrig vart hemma hos mig, hon visste såklart vart jag bodde och mitt rum som var det enda förutom toalett. Det var som en liten 1:a.
"Okej, det är skönare med en säng" säger hon och går ut ur mitt rum.
"Ja hejdå" säger jag och motar henne till dörren.
"Va? jag tänkte vi kunnde hänga eller något sådant" säger hon och pillar på en finne hon har i ansiktet som jag inte sätt tidigare.
Då händer det, den spricker, det kommer lite blod på hennes finger.
jag känner direkt begäret i mig.

"Få ut henne härifrån, snabbt!" muttrar Alex och hoppas att hon hör honom. Han klär på sig och är precis klar när han hör Amandas röst.
"Lisendy... Är det bara jag eller är dina ögon röda?" frågar hon. Alex svär.

Jag visste vad som hände, det här var farligt för Amadna.
Hade jag aldrig smakat på de där camparna hade det här aldrig hänt.
"Dd..D-du måste gå säger jag stammande och får panik när jag hör Alex röst.
"Lindsey, vad händer? Vad gör Alex här?" säger hon frågande och lyssnar mot mitt rum.
Hon hade tydligen hört honom.
"Jag ber..g-gå" viskar jag och känner hur mina ögon inte var normala längre.

Alex kommer fram från sitt gömställe och rusar fram till Lisendy. Han tar tag i hennes arm och snart är dom ute i skogen.

Jag dras med i hans håra grepp ut i skogen och både tackar honom och vill samtidigt skrika på honom att stanna men jag kunde inte säga något.
När vi stannar ser jag bara efeter mitt hus som inte längre syns.
"Jag....." säger jag och vet inte vad jag ska säga.

"Du kunde ha dödat henne!" säger Alex.

Jag ser på honom och känner hur jag bara vill lämna allt och hoppa fram ett sekel.
"Jag vet" säger jag och håller tårarna inne. Han skulle tycka det vore vekt om jag började böla som en liten småunge.
"hade jag inte ätit camparna så hade det aldrig hänt" säger jag till försvar och tänketr på allt som hände.
Först var det vi, tillsamans i hettan och det fantastiska, sen vart allt katastrof.