Mordet - Dramione

Super!

Jättebra

skriv på bara!!

Superdupermegabra!

Jättebra jag längtar till nästa del!!

Förlåt att jag inte har skrivit på länge Har haft fullt upp, men här kommer ett långt kapitel

Kapitel 16

Hermione:

I något av de sista åren på hogwarts, 6 eller sjuan jag mindes inte riktigt hade jag kastat en förtrollning på mina föräldrar, så att de hade blivit obliviatade. Men efter sista striden, hade jag tagit bort förtrollningen. Egentligen skulle det vara bäst att låta den vara kvar, men jag kunde inte. Det var hemskt. De visste inte att de hade en dotter, och hade glömt bort mig fullständigt. Det var det som i och för sig var meningen, och det jag ville skulle hända när jag kastade förtrollningen på dom. Men, det hade ändå varit hemskt. När dödsätarna hade förlorat striden, hade de flesta blivit inspärrade i Azkaban eller dött. Så hotet hade försvunnit. Det ända som oroade mig var att en dödsätare hade kommit därifrån med livet i behåll, fast den var svårt skadad. Aurorerna hade följt ett blodspår in i förbjudna skogen bredvid Hogwarts, men inte hittat personen. De utgick för att den hade blivit dödad eller fångade av kentauerna. Men jag var inte så säker. Dödsätaren kunde befinna sig där ute idag och vilja ta hämnd på Harry. Då skulle det vara ett smart sätt att pressa ut mina föräldrar, för att säga var jag var, tillfånga ta mig och sen hota Harry. Okej, det var väldigt långsökt, men rädsla fanns där hela tiden. Det kanske inte bara var en som hade klarat sig utan flera, och kanske samlade en ny trupp.
Efter striden hade man tillfånga tagit Dracos pappa, som nu hade suttit i Azkaban i fem år. Jag tyckte synd om Draco, som inte hade träffat sin pappa på fem år och inte skulle göra det förren om tio år. Om han levde då vill säga, och inte dementorerna hade sugit ut hans själ. Jag tänkte på Sirius och Bellatrix, de ända som någonsin hade lyckats fly från Azkaban. Åren inne i Azkaban hade förstört dom på olika sätt. Sirius hade åldrats mycket på utseendet, och blivit gråhårig och fått massa rynkor. Azkaban hade förstört Bellatrix mentalt, hon hade aldrig blivit samma sen hon kom ut därifrån. Galen hade hon varit, och inte som alla andra.

------------------------------------------------------------

(Jag hoppar lite i tiden, typ en veka)

------------------------------------------------------------

Hermione:
Jag satt på mitt kontor och jobbade när det knackade på dörren.
"Kom in", sa jag utan att vända mig om fullt upptagen av arbetet jag höll på med. Jag hörde hur någon gick in och satte sig i soffan. Jag skrev klart meningen jag höll på med och vände mig sen om. Där satt Liam, han var två år äldre än mig och hade varit i Ravenclaws elevhem. Alla kunde säga att han var vacker utan tvekan, för det var han. Ljusgrunt, lite lockigt hår som glittrade i ljuset, blåa, glada ögon, höga kind-ben, skratt-gropar, och perfekta vita tänder. Men trots att han var så vacker gillade jag inte honom riktigt. Tyckte han var för snobbig och skrytig, och snackade alltid om vad han hade gjort, och hur duktig han var på att spela Quddich och vilka kvastar han hade och med mera.
"Vad är det?", frågade jag och undrade vad han ville mig.
"Angående den pågående utredningen om Draco Malfoy"
"Okej", svarade jag.
"Rättegången kommer hållas som planerad om tre dagar. Det kommer vara i samma sal, prick tio kommer den börja"
Han lutade sig mot ryggstödet, och tittade på mig. Jag blev generad, och undrade om jag hade spillt något på tröjan, och tittade snabbt ner, men kunde inte hitta något. Liam flinade mot mig.
"Du har inte spillt något", när han märkte att jag fokuserat tittade på min tröja för att hitta en mat-fläck.
"Vad bra", jag rättade snabbt till mig tröja. Han gav mig ett vacker leende. Vilken kvinnlig trollkarl som jobbade på ministeriet skulle kunna göra vad som helst för att för se det leendet. Liam var väldigt känd bland både män och kvinnor på ministeriet, förutom bland några gamlingar. Kvinnorna avgudade honom, och männen pratade skit bakom hans rygg, eftersom de tyckte precis som jag att han skröt för mycket. Leendet fick mitt hjärta nästan att smälta, men jag kunde inte låta bli att tänka, att Draco hade ett mycket finare leende, och Ron la jag till i sista sekunden.
"Har man hittat några fler ledtrådar kring mordet?", frågade jag. Orolig för Draco.
"Nej", Liam skakade på huvudet. "Inte vad jag vet"
"Vad bra", slapp det ur mig. Liam tittade konstigt på mig.
"Du är väll inte på Dracos sida?", frågade han. Jag rodnade och ryckte nonchalant på axlarna.
"Vi är gamla skolkamrater"
"Aha, men jag tycker ändå att den j*vlen borde åka in i Azkaban!", sa Liam argt, men tittade sen generat på mig. "Förlåt, men jag kände en av dom som blev mördad"
"Vem?", frågade jag nyfiket.
"Johan Felton"
"Okej"
"Förresten, har du lunch nu?", frågade Liam plötsligt ivrigt. Jag tittade på klockan. Kvart över ett.
"Ja, den började för fem minuter sedan"
"Ska vi äta tillsammans idag?"
"Ehhh....,", jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Jag har egen lunch med mig, så jag hade tänkt sitta här och ta en snabb lunch bara"
"Men snälla, jag bjuder!", bedjande Liam. Jag skakade bestämt på huvudet. Han gav upp, och gav ifrån sig en djup suck. Jag hatade att se folk så besvikna, och bet mig i läppen.
"Men du kan få äta här om du har något med dig". Liams ansikte sken upp.
"Säkert?", frågade han glatt och hans ögon tindrade. Jag nickade.
"Bra, då kommer jag snart", han gick iväg med lätta steg ut ur mitt rum. När han hade gått suckade jag djupt. Hur skulle det här gå?

Superbra!

Jättebra!

Mega bra!

Mega duper bra!!