Narnia

Solen stod mitt på himlen och Sam började känna sig slut, men mest av allt törstig. Osreius avblåser äntligen träningen och folket vid tälten vinkar till sig de tränande för mat. Sam kastar sig ner på gräslänten och fru bäver kommer med ett stop med isand gott, kallt vatten till henne.

När Oreius avblåser träningen ser Andrew över området efter det där röda håret som tillhörde Sam. Han såg henne när hon kastade sig ner på marken, mest säkerligen av trötthet. Andrew tar de sista pilarna han skjutit och lägger tillbaka dem i kogret. Sedan går han bort mot Sam, som nu har sällskap av fru bäver. Fru bäver erbjuder honom kallt vatten, vilket han med glädje accepterade.
"Jobbigt?" frågade han och log emot Sam.

Sam ruffsar till håret för att få det ur ansiktet då flätorna gått upp under träningen. Hon ser leende på Andrew när han slår sig ner vid henne. "Ja, du må tro." flinar hon och tömmer stopet och får det påfyllt av fru bäver. "Jag, kommer ha träningsverk." säger hon och viftar med svärdsarmen men ler lyckligt, "Själv då?" frågar hon nyfiket.

Andrew skrattade. Det skulle väl han också få. Att dra den där strängen fram och tillbaka och orka hålla uppe den tills man siktat klart är inte det lättaste, hur lätt det än såg ut att vara.
"Jodå det gick bra, enligt Oreius i alla fall. Fast om jag får säga det själv så gick det jättebra" säger Andrew och ler. Han tyckte han förtjänade ett 'jättebra' i träningsbetyg för dagen.

Sam skrattar, "Ja, jag såg dig, det gick jättebra." ler hon och tackar fru bäver när hon kommer med en varsin tallrik med mat åt dem. "Det är en konstig känsla att vara hungrig med, och att äta och må bra av det." ler hon lite smått och börjar gnaga på ett kysklingben, "Tror du Aslan gjorde något med mig? Hur illa däran var jag egentligen?" säger hon undrande till Andrew eftersom det mesta flöt bara ihop för henne och hon ville egentligen bara glömma allt.

Andrew tar emot tallriken med mat som fru bäver ger honom. "Det verkade gå väldigt bra för dig också" säger han. "Och rätt illa. Det var knappt att du kunde hålla dig vaken under färden hit." Andrew kommer ihåg att för bara ett dygn sen så hade Sam varit nära döden då hon 'satt', snarare låg på, honom.

"Det gör det." säger Sam, vilket var helt sant så varför inte säga sanningen? Sam ser upp på Andrew och nickar allvarligt, "Jag vill bara tacka dig för att du kom, jag hade gett upp hoppet." Sam ser ner i maten utan att möta hans blick. "Häxan sa att ingen gillade mig, eller någonsin skulle älska mig om jag inte blev vacker. Det var det vi höll på med, göra mig smalare. Men hon utövade sin makt över mig, skadade mig, slog mig och jag trodde att allt hon gjorde skulle göa mig vacker så någon skulle gilla mig.

Andrew ser allvarligt på henne.
"Jag skulle aldrig förlåtit mig själv om jag inte åtminstone försökt" säger han, vilket var sant. "Usch, vad hemskt. Men såklart har folk gillat dig innan. Till exempel jag" sade han sedan och såg ner i maten.

Sam ler lite och ser på honom, "Har de? Har du?" säger Sam förundrat över den nyheten, ärligt trodde hon att folk på sin höjd stod ut med henne, och hade Andrew gillat henne?

Andrew nickar till svar. Hade hon inte märkt det? Fast självklart kanske hon inte kom ihåg det i så fall.
"Ja, det har jag" säger han sedan, sakta och kollade upp på henne för att se hennes reaktion. Men några sekunde senare riktade Andrew uppmärksamheten på att äta istället.