The magical universe of Insipiens - The Apocalypse (privat)

Amy följer efter Robin. Så gott hon kan, med Maudie hängandes i benet. I rummet har någon som gått innan henne redan tänt lampan och det är ett ganska tomt rum, med en dörr mittemot den som hon nyss gick igenom.
Golvet knarrar och knakar när hon går. Det är av trä, slitet och dammigt. Och när hon kliver på en planka, som antagligen var aningen rutten, går den sönder och hon faller igenom med ett skri. Nästan hela hennes höger ben sitter nu fast i ett hål i golvet. Maudie hade flugit av hennes andra ben och satt nu överumplad på golvet bredvid.

Robin, och flera andra, hoppar till av det plötsliga skriet. Maudie börjar snyfta och gråta, och med henne flera andra barn som följt med. Robin koncentrerar sig dock på Amy.
"Hur gick det?" Säger han oroligt innan han hör något väldigt störande ljud nerifrån. Ett gurglande. "Helsike." Svär han i sitt stilla sinne.

Amys ansikte fylls av skräck när hon hör ljudet.
"Inte så värst bra" får hon fram med ostadig röst och försöker att ta sig loss. Men hennes ben sitter fast och plankan skär in i hennes lår. Hon blinkade bort tårarna som trängdes i ögonvrån. Det gurglande ljudet blev högre, nästan som ett morande. Om den där saken får tag på henne är det kört.

Buck och några andra kommer inrusande.
"Vem är de... oh." Säger han och Robin ser irriterat på honom när han försöker få loss plankan. Eller benet. Han försöker helt enkelt bända bort plankan. Gurglandet blir ett morrande, ett riktigt den här gången. Buck verkar märka det när han rusar fram och försöker dra upp henne. Robin hugger ned kniven i plankan och äntligen går den sönder.

Paniken kommer när Amy hör hur nära den är. Men hon försöker hålla sig så lung hon kan tills Robin lyckas ha sönder plankan. Då lyfter hon panikslaget upp benet. Det gör ont, riktigt ont. Men hon biter ihop och slänger sig på golvet bredvid hålet. När hon har hasat yttliggare en bit ifrån det granskar hon sitt ben. Byxbenet är sönder slitet och hon har stickor i benet som gör förfärligt ont och blödande sår.

Robin kastar inte ens en blick ned i hålet utan ser först över Amy.
"Det är typ två eller tre stycken av de där dönickarna därnere." Säger Buck och Robin betraktar såret, innan en annan tjej kommer fram.
"Får jag se, jag hjälpte till i barnhemmets sjukstuga." Säger hon och Robin biter sig i läppen, men låter henne göra det. Robin själv går för att se hur många det är... och om de måste göra något åt de levande döda.

Flickan, som Amy tror heter Hazel, sätter sig på knä bredvid henne och granskar såren.
"Det här kommer att göra ont" säger hon och Amy blundar. Hazel rycker ut en sticka och några till efter det. Som tur var så var alla lätta att få ut. Hon vänder sig om och pratar med några av de äldre barnen.
"Kan någon skaffa fram något jag kan stoppa blödningen med?" säger Hazel och snart kommer en pojke något år yngre än Amy fram till dem med en tröja. Hazel tar emot den och binder den runt Amys lår där det blöder mest.

Robin ser på de där levande döda. Det är mycket riktigt två eller tre stycken, men en av dem är av på mitten. Så egentligen två och en halv. Robin tittar upp och möter Bucks energiskt bestämda blick.
"Du tänker inte gå ned dit, va?" Säger Robin snabbt.
"Nah, inte själv iallafall." Flinar Buck och drar upp Robin på benen. "Vi fyra ska dra ned dit." Fortsätter han och en kille och en tjej som ser minst lika förvirrade ut halvt om halvt släpas ut.

Amy får hjälp upp av Hazel och stöder sig mot henne när hon går. Varje steg och varje stöt gör ont. Men hon biter ihop.
"Amy bättre?" frågar Maudie och tittar upp på henne med stora blänkande ögon.
Amy nickar. "Ja, Maudie" säger hon och tvingar fram ett leende mot flickan.

Den lilla gruppen, som Buck nu kallar sin lilla mördargrupp, går iväg och letar efter dörren ned till källaren, om de inte hittar något blir det ju hålet. Robin håller hårt i sin kniv, Buck i Amys kniv. Och tjejen som han nu fått reda på heter Felicia hittade ett slagträ i ett av rummen. Den sista killen har inget vapen men är tydligen, enligt Buck, en spindel i en människokropp. Så det ska förhoppningsvis gå bra.