Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

"Åh, jaha, förlåt." skrattade Deianeira. "Min far? Hans namn är Euklides. Han är väldigt överbeskyddande, älskar naturen, och duktig på att skjuta pilbåge. Han lärde mig faktiskt, och vi vet båda hur fantastiskt bra jag är." Hon blinkade.
Deianeira övervägde att säga något mer. Det lät alltid så skrytsamt att säga "Min fader är kung av Delphi!". Hon bestämde sig för att göra det ändå.
"Och, som du säkert räknat ut då du inte är en komplett idiot, så är han också kungen av Delphi, vilket ger mig den irriterande titeln prinsessa." Hon försökte låta lättsam. "Okej, din tur att svara! Hm... Vem är din mor?"

((Måste lägga mig Godnatt!))

((No! D: Sweet dreams then.))

Alexis nickar kort med ett smalt leende. Hon sa det själv iallafall, han tycker inte om att konfrontera människor.
"Min mors namn är Efthymia och hon är bara en vanlig bonde. Med det lärde jag mig mer om jordbruk och sådant, vanligt tjafs. Fast det var ju också hennes förtjänst att jag kan klättra uppför nästintill vadsomhelst." Svarar Alexis och väntar inte på reaktioner. "Var din far med på att du stack, eller rymde du?" Frågar Alexis. Han gissar på att hon rymde. Det vore inte förvånande.

((Nice name mamman hade XD Det låter så där Antikt Grekiskt ))

Deianeira himlade med ögonen och skrattade.
"Ja, precis. Min övebeskyddande far skulle låta sin dotter ge sig av och sedan skicka soldater över hela landet. Jag rymde. Min tur att fråga! Berätta om varför du var jagad när vi först träffades."

((Det borde det vara, jag sökte på antika grekiska namn. XD))

"Jagad och jagad. Jag stack från stan för att jag inte orkade stanna där när min vän åkte med Jason." Svarar Alexis. "Men man får inte klättra in och ut ur hus med värdesaker, som inte är ens egna. Tydligen." Fortsätter han lättsamt. "Varför ryggade du när jag visade tråden?"

((Varifrån tror du jag fick Deianeira och Euklides? XD))


"Haha." sa Deianeira sarkastiskt och erbjöd Alexis en bit grillad hare. "Voilà. Grillad hare ála Deianeira." skämtade hon med ett lekfullt leende.
Hon försökte att ignorera den sista frågan. Men Alexis hade väl rätt att veta.
Hur skulle hon kunna berätta om arachnophobian, och alla händelser? Efter att ha hållit rädslan för sig själv, visste Deianeira inte längre hur hon skulle tala om det för någon.
"Jag..." Hennes röst bröts. "Alexis, snälla, ta en ny fråga. Jag ber dig."




((TA INTE EN NY FRÅGA! Du ska pressa Deianeira tills hon berättar >:3))

((Google ftw. Nej, så lätt kommer hon inte undan. xD))

"Nja, du måste svara. Så var reglerna, om jag inte har helt fel?" Svarar Alexis genast. Omedveten om vad han kanske gör mot Deianeira. Det måste finnas en bra anledning till varför hon ryggat - och den vill han gärna veta.

((Great! Nu får D lida >:3 (Varför tycker jag om sånt?!)))

Deianeira svalde. Rädslan måste ha speglat sig i hennes ansikte, så hon tittade in i lågorna. De mörka ögonen såg orangea ut i ljuset och lågornas dans reflekterades i de.
"För länge sedan," började hon och tvekade en sekund, "för länge sedan så förvandlade min mor Arachne till spindlarnas moder. Jag har berättat den historian för dig. I alla fall, sedan dess har Arachnes barn sökt hämnd på Athenas barn. Arachne är nämligen odödlig, dömd att leva i lidande för evigt. Vissa-vissa blir mer jagade än andra av spindlarna. Antingen är de kraftfullare eller har en stor roll världen. Som de som..." Deianeira tvekade. "Som de som har en profetia."
För en sekund trodde Deianeira att hon såg ett ansikte i elden, sin gamla lärarinnas ansikte, kvinnan som förvandlats till en spindel. Hon ryckte till, och hontycktes höra ett skratt bakom sig.
Deianeira darrade, och inte av kylan. Hon var seriöst rädd nu. Om hon skulle möta Arachne under sin resa...

Alexis nickar kort och betraktar henne med en aning dåligt samvete. Han ångrar dock inte frågan, även om han finner slutet av svaret en aning kryptisk. Men han tänker nog låta henne komma tillbaka till verkligheten av sig själv. Det är aldrig bra att störa en människa när de är försjunkna i egna tankar, det är åtminstone vad han tror att hon är. De brukar aldrig bli speciellt glada.

Deianeira stirrade fortfarande in i de dansande lågorna. Hon var tacksam över att Alexis inte pressade henne, men hon tyckte ändå att hon borde fortsätta det hon börjat på.
Sedan ändrade hon sig. Alexis var en tuff ung man, och han verkade i alla fall ha lite respekt för henne. Det var den första gången någon tog henne på allvar, och inte för att hon var en prinsessa. All den respekt skulle försvinna om hon berättade för Alexis om sina konstiga skräckhändelser. Han skulle tycka hon var knäpp. Eller i alla fall knäppare än hon var.

Alexis ser på henne med oläsligt uttryck.
"Inte för att tränga mig på, men om du anser att frågan är klart besvarad nu så antar jag att det är din tur att fråga." Alexis finner den inte besvarad, vilket han gör noga till att berätta i sitt tonfall. Profetior - det kommer nästa fråga handla om. Speciellt eftersom det tydligen ska göra Deianeira så rädd. Även om han själv inte tror på det. En rädsla har alltid en underliggande orsak. Inte bara berättelser och myter. För att någon så - enligt Alexis - modig som Deianeira ska rygga på det viset finns det klart grövre anledningar till varför. Alexis vill veta dem.