Celest Gaunt - Demonen i Natten

Awesome!

Jätte, jätte, jättebra!

Älskar hur du binder samman orginalet och din berättelse, för att uttrycka det så...

AWESOME kapitel

asbra

Perfekt

Jättebra!

Du tog mina ord.
Bra skrivet!

NI är så underbara! Allihopa! Tack! ♥
Ni stöder mig till att fortsätta skriva! De kommer ett till kapitel på fredag!

Mera snart?

Innan all kritik bombar in: Jah, de är inte ett genomtänkt kapitel. Nej jag orkar inte göra om meningar. Ja jag vet att jag har för många punkter! Ja, de kommer innehålla grammatiska fel! Jag hoppas de kan läsas ändå!
---------------
Harry och Hufflepuff pojken flög uppåt mot skyn, jagande efter kvicken, när dementorerna störtade in på planen. Dumbledore tänkte samma tanke som jag och både min och hans patronus dundrade upp i skyn sekunden efter! Min svarta panter flög fram över himelen och nästa sak jag såg var Harry som ramlade ner från sin kvast. Dumbledore vart rasande och stoppade Harrys fart med en besvärjelse. Harry stoppades mitt i luften och sänktes ner på backen, så långsamt som Dumbledore kunde förmå. Även om Dumbledore hade varit skicklig med trollstaven så dunkade Harry hårt ner i marken. Några Slytherinelever brast i skratt lite längre bort och jag såg att Pomona Sprout var snabb med att ge Slytherin avdrag.
Allt jag kunde fokusera på var min Gudson som låg på backen. Dumbledore bröt min trans med en order jag gärna lydde.
”Professor Gaunt, ta upp Mr Potter till slottet.”

Jag lade ner Harry och madam Pomfrey kom instörtande bärande på flaskor och chokladkakor.
”Vad har hänt? Celest?” Hon lär upprörd och hennes röst sprack lite på slutet av förfäran.
”Harry har ramlat av kvasten, dementorerna löpte amok in på planen.” Sade jag och satte mig i en stol bredvid Harrys sjukhusbedd. Han var duktig på qudditch, precis som hans far. Madam Pomfrey gav honom ett elexir och gav mig en chokladkaka.
”Han ska äta upp hel kakan! Jag måste gå och ta hand om Ms Trinell, hon har influensa och jag tror att de beror på att något gick snett på trolldryckslektionen, hon vaknar nog snart...” Madam Pomfrey skyndade iväg och när hon störtade ut, så störtade i nästan hela Gryffindors qudditchlag och de två vännerna till Harry in i rummet tillsammans med en kylande vindpust.
”Professor Gaunt?! Professor Gaunt?” Frågor ljöd igenom rummet och jag var tvungen att få till tystnad innan Madam Pomfrey skulle komma tillbaka och putta ut alla ur rummet.
”Harry kommer att bli bra. Nu måste ni lugna er.” Jag höjde rösten, skrek inte, för det skulle inte ha lika bra inverkan som en mörk hög röst.