Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Ett kapitel att läsa medan snön virvlar runt utanför fönstret (det gör den iallafall hos mig). ♥

Kapitel nio.
The Golden Egg

Efter att pratat med Cedric ett tag i sjukvårdstältet ber Madam Pomfrey mig att lämna honom ifred ett tag. Jag gör som hon säger och lämnar tältet och utanför står Percy lutad mot en trädstam. Han ser mig och ler lite svagt. Jag besvarar hans leende men går inte fram till honom utan går iväg mot läktarna igen för att se den sista deltagaren, Harry Potter, genomföra uppgiften. Jag klättrar upp för trappan till läktaren och slår mig ner bredvid Ronya.
”Vart har du varit?” Viskar hon oroligt och ser på mig med stora bruna ögon.
”Jag ville bara träffa Cedric.” Svarar jag oskyldigt och vänder min uppmärksamhet mot Harry Potter som kommer ut i inhänganden där den ungerska taggsvansen morrar skrämmande. Jag ser hur Harry gör locka-till-sig besvärjelsen och att hans kvast kommer flygande mot honom. Han överlistar draken och får tag i ägget. Alla applåderar och drar en lättad suck, alla fyra deltagarna har alltså lyckats få tag på ägget. Alla börjar dra sig mot skolan igen. Jag går i armkrok med Ronya som babblar på om Viktor Krums fantastiskt insats med glittrande ögon.

När vi kommer tillbaka till skolan går alla Hufflepuff-elever ner till vårt sällskapsrum. Cedric som stannat kvar efteråt för att läka en aning är inte där så jag ställer mig på ett bord.
”Okej, allesammans, kan jag bara få er uppmärksanhet?” Ropar jag över havet med elever, de flesta ser nyfiket upp på mig. En tystnad sprids i sällskapsrummet innan nästintill hela elevhemmet ser upp på mig. Jag drar nervöst i mina ärmar på klädnaden, jag är definitivt inte van vid att så många glor på mig. Och jag förstår varför jag inte gillar att vara i centrum, detta är läskigt. ”Jag tänkte vi kunde fixa någonting för Cedric efter hans insats idag. En liten överraskning när han kommer tillbaka.” Några nickar upphetsat, andra bara lite svagt. Det blir helt tyst, alla väntar på att jag ska fortsätta så jag hostar till nervöst och kliar mig i pannan. ”Några idéer?”
”Vi fixar världens överraskningsparty!” Utropar Aaron, och hela Cedrics närmaste killkompisar instämmer högljutt och snart är några äldre elever också på idén. Jag nickar.
”Men inte för vild, vi har ju några förstaårselever som…” Börjar jag men blir avbruten av Aaron igen.
”Jag fixar eldwhiskeyn!” Många skrattar och tjoar. Jag suckar, det var omöjligt att få Aaron att lyssna när han väl bestämt sig.
”Ja visst.” Säger jag lågt och kliver ner från bordet. Oliver kommer direkt fram till mig.
”Oroa dig inte, jag ska se till så att festen inte spårar ut. Och att alla första och andraårselever håller sig borta.” Han ler vänligt mot mig. Jag nickar uppskattande och går sedan vidare mellan den uppspelta folkmassan. Jag hämtar några gul-svarta banderoller som jag hänger mellan lamporna. Jag förtrollar dem så att det står CEDRIC VÅR HJÄLTE och sedan kommer Aaron inrusande med flera flaskor eldwhiskey och ställer ner dem på samma bord jag stått och pratat en halvtimme tidigare. Jag ser olyckligt på flaskorna och sedan upp på Aaron vars ögon lyser som diamanter. Plötsligt börjar alla vråla och jag klämmer mig fram genom alla elever, jag ser att ur den smala gången från ingången kommer Cedric. Han ser inte lika sotig ut men ena halvan av hans ansikte är täckt med en orange salva, antagligen för att läka brännskadan. Han ler varmt mot mig, jag besvarar det med ett minst lika varmt och lyckligt leende. Han går inte fram till mig, utan till Aaron, Oliver och alla andra som samlas som en flock omkring honom. Jag drar mig undan och slår mig ner i en av sofforna. Jag ser på allt rabalder som pågår och drar handen genom håret. Jag skymtar Cedrics huvud, lite längre än alla andra. Sedan börjar alla kasta honom i luften, som en riktig hjälte. Men det var han ju också, på sätt och vis.
”Få se, öppna ägget någon gång!” Tjatar någon. Det är mist trettionde gången under hela kvällen som någon vill att Cedric ska öppna ägget. Cedric vägrar varje gång och bär runt det under armen hela kvällen. Aaron och några äldre killar blir lite för påverkade av eldwhiskeyn och tuppar av på några soffor och fåtöljer i ett hörn. Jag har inte tagit en enda klunk och känner hur jag börjar bli tröttare och tröttare. Ögonlocken blir tyngre och jag anstänger mig för att inte somna mitt bland alla. Plötsligt lägger någon en hand på min axel. Jag vänder mig om och ser Cedrics perfekta ansikte le mot mig.
”Kom, vi öppnar ägget.” Säger han och tar min hand. Jag ser förvirrat på honom och sedan runt i det överfulla rummet. Jag hinner inte riktigt svara innan Cedric börjar dra med mig mot utgången och vi kryper ut från sällskapsrummet. Vi börjar gå genom korridoren.
”Lyhra jag vill bara säga, innan jag öppnar ägget…” Han ser allvarligt på mig med sina alldeles för vackra gröna ögon. Han tar även min andra hans och flätar in sina fingrar i mina.
Plötsligt hörs röster längre bort i korridoren. ”Fred, orkar du verkligen bära allt det där?” ”Haha, kolla på dem här!” ”Nu ska vi göda hela elevhemmet!” ”George! Den där pajen ser lite ut som du.” De skrattar och rösterna kommer allt närmre. Jag drar mig ur Cedrics grepp och lutar mig avslappnat mot väggen just som tre killar kommer gående i korridoren. Cedric gör genast detsamma.
”Ja, det var ett strålande exempel på hur man… bakar vaniljkakor” Improviserar Cedric och skymmer ägget en aning bakom sig. Killarna som visar sig vara tvillingarna Weasley och deras vän Lee Gordan hejar snabbt när dem går förbi, med ett gäng godsaker i famnen. Jag och Cedric följer dem med blicken tills mörkret slukar dem och de försvinner.
”Undra vad dem gjorde hä…” Börjar jag men Cedric tar fram ägget och håller det mellan oss.
”Är du beredd?” Säger han spänt och öppnar det genom att bända upp med naglarna. Ett högt och avskyvärt oljud ekar i korridoren. Som ett högt jämmer på någon sin blir torterad. Jag smäller snabbt ihop ägget igen innan Cedric gör det. Jag ryser.
”Cedric! Vad ska det betyda?” Frågar jag förtvivlat. ”Kommer de tortera dig!?” Cedric skakar sakta på huvudet och biter sig i läppen, som han alltid gör när han tänker. Vi börjar gå tillbaka mot Cedrics fest, sakta och under en djup tystnad. Cedric tänker intensivt och jag vågar inte säga någonting för att störa. När vi kommer tillbaka till vårt sällskapsrum igen är det inte lika fartfyllt som när vi gick därifrån. Ytterligare några har däckat i sofforna, resten har gått upp för att sova. Jag gör en gest mot rummet.
”Ja, så blev det med din överraskningsfest.” Skämtar jag och ser på Cedric. Han skrattar till och han ögon lyser. Han kommer fram till mig och sluter sina armar omkring mig han lägger dem på min rygg och han kramar mig. Jag lägger mina händer runt hans nacke och kramar honom tillbaka. En mjuk och underbar kram som jag aldrig vill avsluta.
”God natt.” Viskar han i mitt hår. Jag ryser till.
”God natt, Cedric.” Svarar jag och släpper motvilligt taget om honom. Sedan går han mot pojkarnas sovsal och jag går mot flickornas. Med hans värme kvar i kroppen somnar jag med ett leende på läpparna.

Jätte bra!

Jättebra kapitel!
Älskar ditt sätt att skriva!
Älskar den här ff:en!
Älskar hela dig!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jag älskar sättet du skriver på! Man lever sig verkligen in i berättelsen och vill alldrig att den ska ta slut!

Älskar det. Underbart

ÄLSKAR detta kapitlet

bra!

aaahhhh, så himla braaa ♥

AWSOME!!!!! Som alltid