Power (Ett rollspel för alla)

((vet att jag skrev segt, jag suger på att skrivas på mobilen )*)

((gör inget. vänta, jag måste ändra mitt första inlägg så det passar med ditt ))

"Nä" sa Will. "Det är okej".
Han tog upp sin bok och försökte läsa, men det gick inte. Rösten i huvudet trängde sig på sinnet. Efter ett tag slutade han försöka. "Jag ska kolla in huset. Följer du med?"

((tack, jag har lite svårt att göra det med mobilen ))

"Visst", svarade Nik och kastade ut ciggen genom fönstret innan han stängde fönstret och lade händerna djupt i sina jeansfickor.
"Hoppas här finns någon snygg brud i alla fall", flinade han innan han stegade ut ur rummet.

Will flinade tillbaka och gick ut. Överallt var det människor som gick genom korridorerna, förmodligen i samma avsikter som han och Nik. "Vart ska vi börja?" frågade han.

Det verkade inte som om tjejen hade några planer på att hälsa på Annabeth ordentligt. Ändå var det ganska skönt att veta att hennes rumskamrat inte var den larviga vi-är-rumskamrater-vi-borde-bli-bästa-vänner-typen.
Annabeth gick förbi den svarthåriga tjejen till den säng som inte hade några saker på sig. Hon öppnade sin väska och började packa upp. Det enda som fick ligga kvar var hennes kläder, som hon tänkte vika och lägga i den lilla byrån senare.
Hon vände sig mot tjejen igen.
"Vad heter du då?"

Nik ryckte på axlarna.
"Jag såg ett sällskapsrum på bottenvåningen", berättade han. "Ett bra ställe att börja, där måste ju finnas några tjejer i alla fall."
Han tog upp sin mobil ur fickan och kollade den, ingen hade skickat ett SMS, Rebekah hade lovat att hon skulle höra av sig. Nik fylldes av plötslig ilska, som alltid brukade hända, hans pappa Mikael hade säkert förbjudit henne.

Francesca tittade ointresserat på när den nya tjejen packade upp sina tillhörigheter. Hennes egen väska låg stängd på golvet. "Francesca" mumlade hon, och sedan kastade hon sig åter på sängen. Fick man röka på rummen? Anna-tjejen verkade inte vara rätt person att fråga. Sedan suckade hon mentalt. Klart man inte fick röka på rummen. Hon fick ju inte röka överhuvudtaget. Men whatever, tänkte hon.

Annabeth visste hur det var att inte vilja lära känna den man blev tvingad till att vara med. Därför pressade hon inte tjejen, som sa att hon hette Francesca, mer. Själv var hon inte heller intresserad av att bli vänner, men det kändes fel att inte ens veta namnet på varandra. Därför hade hon frågat.
Istället för att prata med Francesca tog Annabeth fram sin mobil. Det var en gammal ihopfällbar Nokia, men hon var nöjd ändå. Hon knappade sig till Kontakter och ringde sin pappa.
Det pep en gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra gånger.
Hon suckade och stängde mobilen. Självklart svarade han inte. Som vanligt. Han brydde sig inte om henne.
För tusende gången i sitt liv undrade Annabeth om hennes mamma gjorde det.