Lily~James - Always and forever [SV]

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superduperawesome!!

Varsågod

Ja, jättegärna

Varför frågar du ens? -.-''
förresten, superbra kapitel XP

Kapitel 15
Middag hos familjen Evans
Juli 1977

-Ska man ha slips eller? Hördes James nervösa röst från badrummet.
Lily skrattade lite för sig själv och lade ner ''Häxextra'' på soffbordet och gick in i badrummet.
-Älskling, ta på dig en fin skjorta och ett par jeans bara så blir det jätttebra, sa hon och drog bort den grön och gul – randiga slipsen från honom.
-Vilken skjorta ska man ta då? Sa James frågande.
-Det spelar ingen roll. Du kan ju ta den ljusblåa jag köpte till dig förra veckan.
Hon gick tillbaka till vardagsrummet och tog upp tidningen, när telefonen ringde. Hon lade ner tidningen med en suck och sprang in i köket för att ta telefonen.
-Lily, sa hon.
-Ska man ha slips eller? Hördes Sirius röst i andra änden. Lily svalde ett gapskratt och sa sedan;
-Nej, ta en hyfsad normal skjorta och ett par jeans eller något.
-Hur ser en ''hyfsat normal skjorta'' ut då?
-Har du något enfärgat?
-Jag har en mörkblå...
-Ta den då. Ses strax, sa Lily och lade på.
Hon skulle precis gå ut ur rummet när telefonen ringde igen.
-Lily, sa hon igen när hon lyft luren.
-H-hej. Ska m-man ha slips eller? Stammade Peter.
Denna gången kvävde Lily skrattet skickligt i en hostning.
-Nej, ingen slips. Du kan ju ta det du hade igår, sa hon. Jag hängde upp det i tvättstugan innan, det är säkert torrt.
-Tack, sa Peter och lade på.
Lily hann knappt lägga på innan det ringde igen. Hon lyfte luren och sa irriterat;
-Ingen slips, ta bara en skjorta och jeans, sa hon och slängde på innan Remus hann säga något.
Hon gick ut i vardagsrummet och satte sig återigen ner med Häxextra.
Efter en liten stund kom James ut från badrummet, och denhär gången kunde inte Lily hålla sig utan brast ut i gapskratt.
-Vad är det nu då? Sa James argt.
-Ditt... hår... flämtade Lily mellan skrattattackerna.
James hade kammat håret platt längs med huvudet med någon sorts hårgele. Han hade lagt håret i sidbena, men hans ytterst motsträviga virvlar stack upp lite här och var.
-Gör det bättre själv då, sa James surt. Du sa ju att jag skulle göra något åt rufset.
Lily, som fortfarande hade svårt med andningen mitt i skrattet, reste sig upp och ledde ut James tillbaka i badrummet.
-Sätt dig på pallen, sa hon mellan skrattattackerna. Och ja, göra något åt ditt hår, inte dränka det i hårgelé...
James blängde surt på henne utan att säga något, och satte sig på badrumspallen.
Lily viftade med trollstaven, och hårgelén tvättades bort på några sekunder.
Hon kammade det i James mittbena, och borstade sedan snabbt igenom det. Hon tog en liten klick av hårgelén och rufsade till det lite på sidorna.
-Klart, sa hon och gick ut ur rummet utan att vänta på reaktion.
James ställde sig upp och kastade en snabb blick i spegeln.
-Hyfsat, sa han för sig själv, ryckte på axlarna och gick efter henne.

45 minuter senare var även Lily färdig. Hon bar en svart, kortärmad, enkel klänning, ett silversmycke med en safir formad som ett ''J'' hon fått av James dagen innan och silvriga sandaler. Det mörkröda håret var uppsatt i en hög knut, och hon matchade det med ett rött läppstift.
När hon kom ut tittade James upp från ''TrollkarlsTidningen''.
-Bad du oss skippa slipsen för att du skulle se snyggare ut? För det behövdes verkligen inte, sa han, drog ner henne i sitt knä och kysste henne.
Hon skrattade och drog sig ifrån honom.
-Nu får ju du också läppstift, fnittrade hon och torkade bort det röda från hans läppar med pekfingret.
-Jag kommer över det, sa han och kysste henne igen. Det blev inte någon vidare långtradare då det ringde på dörren i samma ögonblick.
-Jag öppnar, sa Lily och hoppade ur James knä. Han reste sig upp och gick efter henne.
-Om man skulle ha läppstift hade du väl kunnat säga det, sa Sirius surt när han såg James, som stod bakom Lily när hon öppnade dörren.
-Hej på dig också, sa Lily. Och nej, tillade hon sen och torkade återigen bort sitt läppstift från James läppar. Det skulle ni inte, det är bara James. Kom in nu.
Sirius steg in, men Lily hann inte stänga dörren innan hon såg Remus och Peter gå mot huset över gräsmattan.
-Hej, sa hon. Nu är alla här. Kom in.
När Remus och Peter också kommit in i hallen, stängde Lily ytterdörren och vände sig om.
-Ni ser bra ut, sa hon när hon såg deras ängsliga uppsyn. Kom nu, vi transfererar oss dit.
Hon räckte fram sin hand.
-Jag trodde vi skulle använda flampulver? Sa James förvånat, men Lily skakade på huvudet.
-Det har ingen öppen spis, sa hon. Ta min hand nu.
James, Sirius, Remus och Peter lade sina händer på Lilys, och alla fem upplevde den välbekanta känslan av att kvävas av en gigantisk sten.

När den obehagliga känslan försvann, stod de alla fem på en mugglargata. Det låg massor av små hus längs med vägkanterna, de flesta i tegel. Varje hus hade än trädgård, med rabatter, buskar, träd och ibland grönsaksland. Det körde inga bilar på gatan, det var helt öde, med undantag från en brunspräcklig katt som strök runt bland staketen.
-Här är det, sa Lily och pekade på det röda trähuset närmast de. Det stack ut lite bland de andra husen på gatan – det lös nästan med den nymålade fasaden.
Lily höll upp grinden och började gå nerför grusgången. Hon gick uppför stentrappan med de andra i släptåg, och ringde på den stora dörren i vitmålat trä.
De hördes genast röster inifrån.
-Petunia, öppna dörren är du snäll.
-Pfft, nej.
-Jag har fullt upp med maten här...
-Då får de väl stå och vänta då.
-Petunia Evans, du går och öppnar dörren nu genast!
En hög suck och sedan steg som kom närmare. Dörren svängde upp och ett så lagom glatt ansikte syntes. Petunia hade mörkbrunt, rakt hår som nådde ungefär till axlarna. Hon var klädd i en grå klänning med vita prickar på, och hade en guldkedja runt halsen. Från kedjan dinglade en rubin formad som ett ''V''.
-Tuni! Sa Lily glatt och slog ut armarna för att krama sin syster.
-Hej, sa Petunia och besvarade motvilligt omfamningen.
-Killar, dethär är min tvillingsyster, Petunia. Petunia, dethär är James Potter, min pojkvän, och Sirius Black, Peter Pettigrew och Remus Lupin, våra vänner.
-Trevligt att träffas, sa James och sträckte ut sin hand för att hälsa.
Petunia skakade den utan att kolla på honom, vände sig sedan och gick ut i köket igen.
-Kärleksfullt, mumlade Sirius i Lilys öra. I samma ögonblick kom en kvinna in i hallen. Hon hade Lilys mörkröda hår, men hon hade Petunias mörkblåa ögon. Kvinnan var klädd i en mörkgrön sammetsklänning, och håret hade hon i en lång fläta på ryggen.
-Lily! Sa hon och kramade om sin dotter. Sedan vände hon sig till pojkarna.
-Du måste vara James, förstår jag? Sa hon till Sirius, som stod ganska nära Lily efter att han viskat till henne.
-Öh, nej, sa han och tog ett steg åt vänster. Han sträckte fram sin hand. Jag heter Sirius Black.
-Trevligt att träffas, sa Lilys mamma, log och skakade hand med Sirius. Jag heter Mathilda Evans.
-Jag heter Remus Lupin, sa Remus och hälsade. Ni har brevväxlat med min mor, tror jag nog?
-Celia, javisst, sa Mrs Evans och log. Vi skrev några brev till varandra när du och Lily blev utnämna till förstaprefekter.
Lily kollade förvånat på henne. Några brev till eller från Celia Lupin hade hon aldrig hört sin mor nämna.
-Sirius Black, sa Sirius och hälsade vänligt. Angenämnt.
-Detsamma, sa Mrs Evans. Hon hälsade likadant på Peter och vände sig sedan till James.
-Då måset du måste vara Lilys pojkvän, James Potter? Sa hon.
-Det stämmer, sa James och skakade hennes hand. Ett nöje att träffa er, Mrs Evans.
-Åh, säg Thilda, sa Mrs Evans, log och släppte hans hand. Nå, ska ni stiga in då?
James, Sirius, Remus och Peter följde efter Lily, som steg in i vardagsrummet.
-Slå er ner, sa Mrs Evans. Petunia, vill du fixa drickat? Jag ska hämta Stewart, jag tror han är på kontoret...
Petunia reste sig surt upp och gick in i köket. När hon var borta gav Lily de andra en snabb blick.
-Jag ska försöka prata med henne, men jag lovar inga underverk, sa hon kort och gick efter sin syster in i köket.

-Tuni, vad är felet? Sa hon när hon kom in. Petunia drog igen kylskåpsdörren med en ljudlig smäll och greppade läskflaskorna hon nyss tagit ut.
-Hela middagen var en fånig idé, sa hon.
-Varför då? Äh förresten, svara inte. Men du kan väl försöka vara lite trevlig iallafall? Eller iallafall inte otrevlig? Sa Lily. Och kan vi få glas? Tillade hon när Petunia styrde stegen mot vardagsrummet med flaskorna i famnen.
Petunia svarade inte, utan gick ut ur köket innan hennes syster han säga något mer.
Lily suckade och tog ut fem glas ur kökskåpet, innan hon följde efter Petunia.

När hon kom in i vardagsrummet fann hon Petunia, sittandes i soffan på andra sidan rummet, med armarna i kors och en sur min, samt James, Sirius, Remus och Peter, sittandes i fåtöljerna med varsin kall Cola i handen. Det såg ut som om Petunia mest hade slängt flaskorna i knät på dem.
-Här, mumlade Lily och gav de var sitt glas.
Det var under ungefär en minut en obekväm atmosfär som fyllde rummet. Ingen av marodörerna såg ut att veta vad de skulle säga, och Petunia glodde surt åt ett annat håll.
-Pappa! Sa Lily plötsligt och reste sig upp. 'Jag har aldrig varit så glad att se dig' tänkte hon för sig själv medan hon kramade om honom.
Hon presenterade sina vänner, och de skakade i tur och ordning hand med Mr Evans.
-Middagen är klar, sa Mrs Evans, vars huvud stack fram över hennes makes axel.
Ungdomarna reste på sig, och följde efter Mr och Mrs Evans ut i matsalen, där det stod ett bord dukat med servetter, blommor och ljus.
-Säg inget om det torra köttet, beröm mamma för hennes kulinariska begåvning och ös på med sås istället, viskade Lily åt sina vänner innan de slog sig ner.
-Mrs... Ehm, Thilda, ni har dukat för nio, sa James. Väntar ni mer besök?
-Tja, Petunias pojkvän, Vernon, är inbjuden, men eftersom han är sen så... började Mrs Evans.
-Han sitter säkert i någon trafikkö, fräste Petunia. Det är väl inte hans fel.
-Självklart inte, hjärtat, suckade Mrs Evans. Tja, hugg in då.
I samma ögonblick ringde det på dörren och Petunia reste sig upp på en millisekund.
-Jag öppnar, skrek hon och ilade snabbt ut i hallen.
Mr Evans skrockade åt sin dotters entusiasm och satte sig sedan på sin stol.
-Nå, det lät som om ni fått ett mycket trevligt boende, när Lily skrev senast.
-Mycket trevligt, sa James, och lade upp en rykande potatis på sin tallrik.
-Jag förstod dock inte riktigt hur ni bodde, sa Mr Evans med ett lätt skratt. Det lät som någon sorts radhus?
-Inte riktigt, sa Remus. Det är fyra små hus som ligger bredvid varandra. Det är ganska ovanligt i trollkarlsvärlden, häxor och trollkarlar brukar oftast bo uppe på en kulle eller så. Men vi bor iallafall som sagt i fyra olika hus med några meters mellanrum, fast det är en stor gemensam gård på baksidan, med en gäststuga, en tvättstuga och en trevlig uteterrass.
-Så ni bor i varsitt? Frågade Mr Evans och sträckte sig efter brödkorgen.
-Ja, förutom L-Lily och James, som b-bor i samma, sa Peter.
Mr Evans nickade leendes och tog en tugga av sitt kött. James mindes plötsligt Lilys råd och hällde på bra med Bearnaisesås innan han provade.
-Ursäkta, Mr Evans, men vet Vernon någonting om... vår... ähum... värld? Sa Remus plötsligt. James, Sirius och Peter tittade upp. Ingen av de hade tänkt på att ställa frågan, men de var alla väldigt nyfikna.
-Vernon är informerad, sa Mr Evans och torkade sig försiktigt runt munnen med en servett. Och... medan Petunia och han ändå är där ute i hallen, kan jag ju säga attt ni inte behöver ta deras kylighet personligt.
-Jag sa det till de igårkväll, sa Lily. Petunia har varit sån sen Sev... sen jag fick brevet.
-Ja just det ja, Severus? Jag såg honom häromdagen, i Spinnaregränden. Har du ingen kontakt med honom längre? Han var trevlig, sa Mr Evans.
Lily tittade snabbt ner i sin sallad.
-Jag har ingen kontakt med Severus Snape längre, sa hon kort. Och jag tänker inte prata om det heller.
Hennes far kollade på henne med ett höjt ögonbryn, men hann inte fråga något innan Petunia och Vernon kom in i rummet.
Vernon var en kraftig artonåring. Hans blonda hår var prydligt slickat bakåt, och han bar en vit skjorta och svarta byxor.
-Det här är Vernon Dursley, min pojkvän, sa Petunia ivrigt. Slå dig ner Vern. Hoppas du har ätit innan, mamma har lagat kött igen...
-Ursäkta? Sa Mrs Evans.
-Inget, mor, trallade Petunia och satte sig på stolan mellan Vernon och Lily.
-Hej Vernon, vi träffades i julas, minns du? Jag heter Lily, Petunias syster.
Vernon grymtade bara till svar, utan att titta upp.
-ja... öh... detta är min pojkvän, James Potter, och våra vänner, Peter Pettigrew, Remus Lupin och Sirius Black, fortsatte Lily, men fick bara ännu en grymtning till svar.
Den obekväma atmosfären som varit i vardagsrummet tidigare hade kommit smygandes in i matsalen. Lily tittade nervöst på personerna som satt runt bordet, och försökte desperat komma på någonting att säga.
-Kolla Tuni, sa hon. Vi har ju samma halsband! Fast mitt är silver och blå, och ditt är guld och röd. Och så bokstaven så klart.
-Vernon valde guld för att han tycker silver bara passar till de näst bästa, sa Petunia kort till svar, och Vernon nickade.
Lily kastade en orolig blick mot James, men han satt bara och petade i sina ärtor.
-Så, sa Mr Evans istället. Får man fråga om framtidsplaner, pojkar? Vernon, har Grunnings svarat på din ansökan, förresten?
Vernon nickade utan att säga något mer.
-Så trevligt, sa Mr Evans. Ni andra då? Vad har ni tänkt jobba som i framtiden?
-Tja, Sirius och jag har, precis som Lily, funderat lite på att bli aurorer, sa James. Peter tänker nog studera vidare till botare på avdelningen för gifter och lindriga förbannelser, inte sant?
Peter nickade.
-Botare? Sa Mrs Evans frågande.
-Läkare, mamma, sa Lily snabbt.
-Åh, jaha.
-Dethär med aurorer har du nämnt, Lily, sa Mr Evans. Det liknar polis, om jag inte minns fel?
-Nja, sa Lily. Aurorer jagar onda trollkarlar.
-Ja, just det, sa Mr Evans och kollade sedan på Remus. Och du då, unge man?
-Jag har en praktikplats på Avdelningen för nu i höst, sa Remus. Om inte det är något för mig så funderar jag på att kanske bli lärare lite längre fram.
-Vad trevligt, sa Mr Evans.
-Vi har alltid tyckt att Lily borde vara lärare, sa Mrs Evans. Hon har så bra hand om barn, och har tålamod som en ängel.
-Sluta nu mamma, sa Lily och log. Mrs Evans gav henne en retsam blick och vände sig sedan till marodörerna.
-Era familjer då? Frågade hon. Är de... som er eller är de icke-magiska?
-Min mormor är mugglare, sa Remus. Annars är alla i min familj trollkarlar.
-S-samma här, f-fast min farfar, sa Peter.
-Hela min familj är trollkarlar, sa James och tog en klunk vatten.
När turen kom till Sirius var han tyst.
-Och du då, Sirius? Frågade Mrs Evans när han inte sa någonting. Hur ser din familj ut.
-Eh... började Sirius tveksamt. Vi kommer inte så bra öv...
-Sirius och hans familj har lite delade åsikter, räddade James honom.
-Åh, jaså, sa Mrs Evans med ett djupt veck mellan ögonbrynen.
-Min familj är lite... ähum... överdrivna med att alla ska vara av rent blod... sa Sirius.
-Rent blod? Sa Mr Evans frågande.
-Skitsnack, enligt mig, sa Sirius snabbt. Men min familj är väldigt hårda mot såna som... ehm... jag kan ta som exempel, min äldre kusin, Andromeda Tonks. Hon är gift med en mugglarfödd och... tja, vad ska man säga...
-Hon är inte inbjuden till julfesterna nuförtiden, mumlade Remus.
-Precis, sa Sirius.
-Det var tråkigt att höra, så Mr Evans allvarligt.
-Tja det är... de är...
Sirius sa inget mer där, utan lät meningen dö ut.
Den obekväma stämningen höll på att smyga in i rummet, men Remus bröt tystnaden innan atmosfären blev jobbig.
-Så, Vernon, sa han. Ni nämnde något om ett företag som hette Grunnings, om jag hörde rätt?
-Ja, grymtade Vernon.
-Vad exakt gör det företaget för nånting? Fortsatte Remus med ett fejkat.
-Borrar.
-Jaha...okej... så trevligt.
Tystnaden kom smygandes igen, men den här gången var det Petunia som bröt den.
-Lily, sa hon. När tänkte du berätta vad som har hänt med Snape?
Lily stannade till när hon hörde namnet och tittade surt upp på sin syster.
-Jag tänker inte diskutera det här och nu, inte sen heller för den delen, sa hon bestämt.
-Nå, han var ju precis som alla andra av er sort, helt enkelt handikappad...
-Tuni, sluta nu, sa Lily så lugnt hon kunde.
-...men det hade varit bra om du gift dig med honom. Han verkade vara en sån som kan försörja sig själv och sin familj bra.
Den här gången reagerade även James, men han sa inget. Lily försökte möta hans blick, men han tittade bort.
-Severus Snape är en jubelidiot, sa Lily. Tuni, slut på diskussionen....
-Inget illa menat, avbröt Petunia, log elakt och kollade bort mot James.
Förrresten, det här med auror, är det någonting man tjänar bra på?
Lily stampade hårt på sin systers fot under bordet, men Petunia brydde sig inte utan drog bort den.
-Öhm... tja, om man är duktig, sa James.
-Okej, sa Petunia med en fejkad vänlighet. Hur ska du då kunna försörja dig själv och min syster?
-Petunia, sluta nu! sa Lily bestämt.
-Nejnej, det är okej, sa James snabbt till sin flickvän. Han ville mer än gärna undvika bråk.
Ehm... vi kommer gå en utbildning, och lära oss jättemycket där, så jag tror säkert att det kommer gå bra.
-Nå, sa Petunia tveksamt och petade lite med gaffeln i sina ärtor. Om några år, när ni är panka och mor och far är döda, kom inte till oss och be på era bara knän om pengar...
-Nu räcker det! Skrek Lily
-Lily... försökte James.
-Hör du inte? Hon attackerar ju dig! Det har ingenting med någon av er att göra, hon har alltid tyckt att jag är helt värdelös, och nu låter hon det gå ut över er. Mamma och pappa, middagen var jättegod, men vi måste nog gå nu.
-Ni har ju inte fått efterätt än... sa Mrs Evans förfärat.
-Vi klarar oss, sa Lily och gick till dörren. Och förresten, tillade hon och vände sig om. Jag är gravid. Jag tänkte berätta det under middagen. Kom nu, hörni.
James, Sirius, Remus och Peter såg ut att inte veta vad de skulle göra, men de reste sig upp och gick efter Lily ut i hallen.
-Så bra då! Skrek Petunia hånfullt efter de. En till att inte kunna försörja!
-Petunia Evans! Hörde de Mr Evans ryta åt sin dotter. Vernon, du måste nog gå nu, jag ska prata några ord med min dotter.

Lily räckte jackorna till sina vänner, och skulle precis gå ut när hennes mamma kom springandes efter de.
-Ett barn! Sa hon. Så underbart! Hon sträckte sig genom dörringången och kramade sin dotter. Sedan vände hon sig till James.
1977-Ta inte åt dig av någonting som Petunia säger. Du får ursäkta henne, hon har alltid haft den inställningen till... er värld.
-Det är lugnt, försäkrade James henne. Tack så mycket för middagen, Thilda.
Mrs Evans log mot honom och de andra.
-Det var så kul att ha er här, sa hon.
-Kom gärna på middag hos oss någon gång! Sa James. Säg bara till när det passar er.
-Så gärna, sa Mrs Evans, nickade och log. Ta hand om er nu.
-Du med, mamma, sa Lily. Hon vände sig om och gick med sina vänner efter sig.

Superdupermegafoxyjätteawezome kapitel

Superawesome!

Instämmer totalt

Fantastiskt
Fast jag stör mig rejält på Petunia