Hunger Games....Sweden (Rollspel)

Menja granskar Sarah roat, hon verkade vara ivrig. Ivrig att döda, det kunde bli Sarahs död om hon inte kunde hejda sig. Man skulle aldrig hoppa in i en situation utan att tänka först.

Sarah kände hur Menja granskade henne, hur hon kanske hade lust att hoppa på henne och döda henne, men kanske det var därför hon valde att gå ut och döda andra istället för att döda djur.
Sarah suckade till lite och kände efter så att dolken fortfarande hängde i hennes bälte och det gjorde den också.

Jag sväljer det sissta. "Du har nog rätt" säger jag och tittar på det som är kvar av ekorren. Jag tittar upp mot himmlen som syns mellan trädtopparna. Solen är ungefär på mitten. "Vi borde fortsätta gå" säger jag och ställer mig upp.

Menja går lungt vid Sarahs sida. Och stannar sedan upp och pekar på en eld med fem ungdommar runt och ler. Var de tillräckligt knäppa att ha en eld, så skulle de bli ett lätt byte.

Sarah tittar bort dit Menja pekar och sedan skrattar hon till, det skulle inte skada med fem spelare mindre och de verkade vara ganska lätta att göra upp med.
"Det är säkert en pakt, titta på den stora pyramiden med mat och det stora lägret de sover i några meter därifrån. De måste ha något visst system för att den som försöker sno maten ska dö en snabb och plågsam död" viskade hon och hade fortfarande blicken fäst på spelarna som satt vid sin lägereld, helt ovetande om att deras död var nära.

Menja nickar och ler åt Sarahs skarptänkthet. "Så vad ska vi göra? Några föslag?" ler hon glatt och hoppas att alla kameror ser dem nu, de skulle behöva fler sponsorer.

"Vi borde försöka riva ner deras matförråd först, antagligen har de någon som är vakt som är riktigt skarp och kvicktänkt. Antagligen är det den som sitter närmast med det stora svärdet." sa hon och pekade på en kille säkert i 18-års åldern som hade ett ärr längs med armen och ett stort svärd lutat mot marken.
"Men det kommer att bli svårt" lade hon sedan till och suckade.

Jag reser mig upp och tar resten av ekorren och börjar gå.
Det känns som vi går i en evighet men rätt som det var blev det mörkt.
"Vi kanske borde slå läger för natten" säger jag långsamt samtidigt som jag sveper med blicken över skogen.

"Ja" säger jag och tittar mig omkring i den nu mörka skogen. "Vi kanske kan sova i det där trädet?" jag pekar på ett högt träd med tjoka grenar.

"Vi kör på det" säger jag och börjar klättra upp för trädets tjocka grenar. Väl uppe trädet försöker jag hitta en skön ställning men ger snart upp. Jag sitter i en ganska obekväm ställning när nationalsången ljuder.