Uppdraget! (Rollspel Privat)

Jag hör henne roppa och jag viftar med handen. Jag fortsätter att gå tills jag inser att jag inte klarar en minut till utan Lea så jag går tillbaka och ser henne vara kvar. " Lea...jag är mer besviken över mig själv en något mera i världen! Jag är så ledsen för allt. Jag tror att det har något med att jag är 14 och tonåring!" viskade jag och kännde tårarna mer för kinnderna och gick och kramade Lea. Jag andades in hennes hår och kännde doften av gräs då hon för någon minut låg ned i gräset.

Lea motstår att rygga tillbaka när Torccie kramar henne. Hon står kvar men hon kramar inte tillbaks då hon inte riktigt fattar vad som nyss hände.

Jag känner ingen kram tillbaka och tar boet armarn från henne. Jag ser på henne i ögonen och viskar ett förlåt. Jag ser generat på Lea. " sk vi gå?" sa jag och pekade innåt skogen.

Lea torkar sina ögon med handryggen. "Ja" Hon tar täten och går inåt skogen.

Jag följer efter in i skogen och ser mig samtidigt omkring. Jag märker att skogen blir tätare och mörkare. Jag tittar upp mot topparna och ser fortfarande solen stå högt uppe på himlen. Jag ser fram igen för att jag snubblade lite lätt men det gick bra endå. " ehe...Lea jag tror att vi har kommit ganska långt in i skogen nu!" sa jag efter några timmar när jag började bli trött i benen. Jag sneglar upp igen och ser att solen är nere igen. " vi borde slå läger" sa jag och tittade på Lea.

Lea stannar och ser sig omkring. Hon vädrar nästan som en hund. "Hum" Hon rycker på axlarna och vänder sig om mot Torccie. "Du måste verkligen vila. Här följ med, en liten bit till bara" Hon går med bestämda steg mot en slumpmässig riktning med Torccis handled i ett fast grepp. Hon ser en liten grotta. Inombords skriker hon nästan av lättnad. Untanpå gör hon inte en min. Hon leder bestämt in Torccie i grottan. "Ät och sov" beordrar hon och sätter sig utan ett enda ord till i grottans öppning.

Jag följer efter Lea och sätter mig i grottan. Jag tar upp vattenflaskan och lite torkat kött. Jag dricker en klunk och en torkad kött bit äter jag upp. Jag lägger tillbaka det anndra och somnar om.

Lea tittar ut. Hon håller ett krampaktigt tag om pilbågen som hon har spänt med en pil. Hon rör ljudlöst på huvudet när hon tittar sig omkring. Mörkret faller och hon märker att Torccie sover. Själv kan hon inte sova. Hon tänker inte visa sig svag inför honom.

Drömmer;
Jag står där, på en klippavsats. En till klippavsats visar sig men med ett stup mellan. På den andre klippavsatsen står en jestalt, det är Mikaela. Jag skriker till henne men hon skakar bara sorgset på huvudet. Då kommer det fram en dam som svävar i mitten. Hon visar två allterlnativ;
1. Få en bro så att Mikaela kan komma över men då offras jag själv.
2. Få en bro så att jag kan gå över till Mikaela men då kan inte hon få leva.
Jag skriker av förtvivlan men jag kommer fram till att det är bättre om Mikaela får leva, så jag pekar på första allternativet och en bro visar sig. Mikaela springer mot mig men jag står som fast frusen i marken. Då Mikaela ska krama mig försvinner jag och allt blir svart.
Vaken;
Jag vaknar med ett ryck och tittar mig förvirrande och tårögd omkring mig.

Lea tittar ut i mörkret. Hon hade knappt märkt att Torccie vaknat. Antagligen av en mardröm, sånna som hon själv håller sig undan ifrån. Då hennes är nästintill verkliga.