"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Okej
Men jag måste typ sluta nu för vår mat harb kommit

:'( :'( :'(

ARIANA!!!!! RENNERVATEEEEE!!!!!!!!!!!

♥♥♥

Ledsen för att jag inte uppdaterat, men jag har det sista att klara av i skolan nu...

Det är helt ok. Jag ser fram emot att läsa den

Ingen fara! Väntar man på något gott, väntar man aldrig för länge.

Detta kapitel tillägnas Cara Riddle eftersom hon nyligen firat sin ettårsdag här på mugglis! Ledsen över att ni har behövt vänta, men jag tackar för ert tålamod.


Dumbledore satt på sin säng med sina armar virade runt knäna, i ett försök att hålla ihop sig själv för att han hela tiden höll på att falla i bitar av sorg. Med sina långa, toviga hårtestar, mörka ringar under ögonen och sjukligt bleka hy liknade han nästan en inferie.

Inferie. Det hade varit Gellert syfte att med hjälp av återuppståndelsestenen skapa en här av inferier till sitt förfogande. Albus stönade. Han hade varit Gellerts inferie, en docka utan vilja som han kunnat styra efter eget behag. Och ändå saknade han honom. Han ville kyssa honom eller döda honom eller både och. Han ville så gärna tro att Ariana fallit för Gellert stav och inte för hans egen eller Aberforths, men ovissheten förtärde honom inifrån.

"Det var inte jag, inte jag, inte jag, inte jag, inte jag, inte jag..." fortsatte Albus att muttra sitt eviga mantra, utan att kunna tro på det. Han knep ihop ögonen och tårarna började rinna igen, de tycktes aldrig ta slut. På en millisekund hade han förlorat mannen han älskade, sin syster och sin bror.

Det hade varit över med Gellert i samma stund som han bar hand på Aberforth, och spiken i kistan var Ariana. Det fanns inte en chans att Albus någonsin skulle kunna förlåta honom. Hade inte Gellert gjort det han gjort, så hade inte Albus behövt leva med vetskapen om att han kanske dödat sin syster.

Sin syster, sin älskade, ljuva syster. Hennes kropp hade fortfarande varit varm när Albus höll henne, och hennes ögon lika blå som alltid men utan gnista. I och med det hade Albus förlorat sin bror också, för Aberforth hade inte pratat med Albus sedan dess. Inte ens sett åt honom. Sorgen för Aberforths del yttrade sig så att han inte ens kunde gråta, utan gav bara upphov till ett vanvettigt inferno av raseri inom honom. Flera av byborna hade förundrats av det åskoväder som måste ha orsakat de svartbrända, söndersprängda träden i utkanten av skogen.

Någon knackade mjukt på dörren.
"Nej." sade Albus bara, men dörren öppnades ändå.

"Albus..." sade Bathilda Bagshot med ostadig röst, samtidigt som hon blinkade häftigt. "Jag tänkte att jag tillfälligt tar på mig ansvaret för dig och Aberforth, jag var ju trots allt en nära vän till er mor. Gellert berättade vad som hände. Han var så uppsliten, den stackars pojken, att han reste härifrån så fort han talat med mig. Ni stackars, fina pojkar. Att Ariana skulle tappa besinningen till den grad att hon till slut dödade sig själv..."

Albus flög uppifrån sängen så snabbt att Bathilda chockat lade handen över bröstet. Hennes järngrå hår lockade sig av svett i den kvava sommarhettan.

Albus skrattade för första gången på veckor, men det var ett bittert, obehagligt skratt.

"Fina pojkar? Vill du veta vad dina fina pojkar gjorde? Vi dödade Ariana! Någon av oss dödade Ariana, hon försökte hindra oss ifrån att ta livet av ta varandra med sitt eget liv som insats. Och din älskade Gellert är en jävla lögnare!" sade Albus, och trängde sig förbi en förfärad kvinna som långsamt satte sig ned på Albus säng.

Bathilda lovade sig själv att aldrig någonsin tala med någon om detta, ett löfte hon höll i nästan hundra år. Först då, så många år senare, lyckades en slug journalist lockade fram fragment av den mörka sanningen genom Bathildas senilitet.

Omg vad bra!! Men så fruktansvärt sorglig...

Herregud vad bra! Tack för en underbar historia

Nöjet är helt på min sida! Jag åker till Grekland nästa vecka, så då får ni klara er utan uppdatering ett tag... Men jag ska givetvis hinna skriva lite mer innan dess.

Jättebra!!