Livet efter livet

Alltså ÅH vad snäll du är! Lova ya ♥
Och jag vet inte vad jag ska satsa på när jag blir stor... hehe ♥

Lucy och Rose - Du är underbaris ♥

^ Dsm :3

Do du skriva mer snart??

Jag har skrivit ca ett halvt kapitel nu :3
-
FöRReSTEN! ZiriusBlack skulle bli superglad om ni kollade in hennes FF "En oväntad resa". Skulle ni vilja göra det? Please?
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=20110
-
Älskar er! ♥

^ Vi får se. Jag kanske kollar in den :3

^^ den ägde ju nästan lika bra som din

^
^ Den var ganska bra ^^

Hejsansvejsan på er! Förlåt att det har tagit sån tid.. Jag har bara varit lat! -_-
MEEEn, nu har jag lyckats fått ihop ett litet kapitel, och jag hoppas det duger för er

6 - Övervakare
George…
Varför?
Varför var George där, i teven?
Fred stirrade på teven som om han trodde att den skulle sprängas. George stred för sitt liv tillsammans med flera andra som Fred kände, och Fred klarade knappt av att titta. Han kunde se vissa kroppar som låg döda på marken, och när han kände igen dem stod han inte ut längre. Han fumlade med händerna efter fjärrkontrollen och slog av teven.
Varför hade han sett George på den? Varför hade teven bara visat människor han kände? Var det här avsett för just honom?
Sedan såg han texten på teven. Där det i vanliga fall brukade stå tillverkaren av teven stod det istället ”Övervakning” med kursiv text. Fred mindes valmöjligheterna Marlene hade berättat om, och han kunde komma ihåg att övervakare var ett av valen.
Fred klargjorde för sig själv att övervakare definitivt inte var något för honom. Att bara se sin bror vid liv, men inte kunna göra något … inte kunna prata med honom eller hjälpa honom om han skulle utsättas för fara. Det skulle inte vara lätt.
Eller kunde man göra något? Det kändes i alla fall inte så, med tanke på att man bara satt här i soffan och stirrade på en fyrkantig låda. Om man var ande, å andra sidan, då kunde man väl både övervaka personen från nära håll och hjälpa personen? Eller var det inte så? Umgås skulle man i varje fall inte kunna göra.
Spöke då? Hur skulle det vara? Då kunde man ju i alla fall umgås med personer som vanligt, bara det att man var genomskinlig och svävade strax ovanför golvet.
Fred kom att tänka på huvudlöse Nick. Han flög ju runt på Hogwarts och umgicks och pratade med folk. Det hade inte varit helt fel för Fred, och det var nog den mest lockande valmöjligheten för honom, eftersom han inte ville lämna alla han älskade. Det enda problemet var Marlenes röst som dök upp i Freds huvud.
”Spöke kan man bara bli om man i livet fruktade döden”, hade hon sagt, och Fred hade inte fruktat döden.
Han kände sig sorgsen. Han kanske aldrig skulle få träffa George igen när allt kom omkring. Fred kände sig dum som hade trott det. Han kände hur det där lilla hoppet sakta gled ur honom samtidigt som han reste sig upp och bestämde sig för att ta en promenad ute på den här konstiga platsen. Platsen man kom till då man var död…
Fred skulle precis gå ut genom dörren då han kom på att han bara hade det vita nattlinnet på sig, så han gick automatiskt fram till byrån i sovrummet och upptäckte med förvåning att det fanns kläder där i. Det var inte heller vilka kläder som helst, det var hans egna kläder som han hade haft när han var vid liv. Han satte på sig sina älsklingsjeans och en vit t-shirt, och sedan gick han ut ur stugan.
Fred gick länge. Utan att komma på något annat att göra började han läsa namnen på skyltarna till husen igen. Vad han trodde var cirka en kilometer bort från hans egen lilla stuga kom han fram till ett område där husen var aningen större. Sedan upptäckte han att skyltarna här inte bara visade ett namn, utan två.
Med ens kände sig Fred otroligt ensam. Han skulle antagligen aldrig mer få se skymten av någon han i sitt liv hade lärt känna. Aldrig.
Medan han kämpade mot tårar och klumpen i halsen råkade han luta sig mot grinden till ett av de många husen. Han ställde sig genast rakt upp igen och försökte samla sina krafter för att gå tillbaka till sin stuga. Han vände sig om och skulle precis börja gå då någonting hindrade honom.
Hjärtat sjönk som en sten i bröstet på Fred när han råkade se namnen som stod på skylten alldeles bredvid grinden han hade lutat sig mot.
Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant.
De kunde inte vara döda.
På skylten läste Fred namnen om och om igen. Han ville inte tro sina ögon, men bokstäverna var tydligt skrivna och texten på skylten var inte svår att tyda:
Denna bostad tillhör Nymphadora Tonks och Remus Lupin

Alltså du dödar mig kvinna!!!!!! ♥

ALLTSÅ ÅH, DU SKRIVER FÖR BRA, SLUTA MED DET! JAG HÅLLER PÅ ATT DÖ HÄR BORTA PÅ GRUND AV DIN SKRIVARFÖRMÅGA!♥
HELT OTROLIGT BRA..