Svart EMO

VAD BRA KAPITEL ♥♥♥♥♥

Så sjukt bra!

Du har skrivit kapitel 11 två gånger... PUCKO!!

Vad snäll man kan vara då

Lugn bara, hon skämtar. Basilisken12 går i min klass, och hon kallar mig pucko hela tiden (vi är bästa vänner) Och jag fixade det, nu är det inte två Kapitel 11
(förresten, någon måste skriva et nytt inlägg i tråden, för annars kan jag inte skriva ett nytt kapitel xD)

Inlägg! men det var jättebra!:3 keep on going!

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER
M
ME
MEE
MEEE
MEEEE
MEEEEE
MEEEEEE
MEEEEEEE
MEEEEEEEE
MEEEEEEEEE
MEEEEEEEEEE
MEEEEEEEEEER
MEEEEEEEEEERA
MEEEEEEEEEER
MEEEEEEEEEE
MEEEEEEEEE
MEEEEEEEE
MEEEEEEE
MEEEEEE
MEEEEE
MEEEE
MEEE
MEE
ME
M

Här är ett kapitel xD

Kapitel 21

Nicholas

Det kändes så bra. Våren var tillbaka och värmen svepte in över skogen. Luke och jag gick runt med stora saliga leenden på läpparna, och pekade på varje växt och varje djur med ett skratt och ropade: ”Åh! Titta på den!” eller ”Kom du ihåg senast vi såg en sån? Det gör inte jag!”.
Den enda som var allvarlig var Kimberlie. Hon fortsatte med arbetet, och var ovanligt tyst. Men ibland, när jag sa ett skämt som var menat för Luke, så såg jag henne le ett litet leende.
Okej, nu är ni säkert förvirrade. Jag gillade inte Luke, nej, men våren hade fört med sig så mycket glädje att jag kände mig lycklig nog att umgås med Herr Jag-Är-Såååå-Charmig.
Ni tror mig inte. Visst, jag berättar sanningen. Jag är med Luke för att komma närmare Kim. Så, nu var det sagt.
Jag menar, sedan Luke blev en av oss så har han och Kimberlie vart som bästa vänner. Och ajg, jag har hela tiden varit butter och sur, och inte velat umgås med Luke. Jag gillar honom inte, och än vet jag faktiskt inte varför. Mystiskt.
Men jaja, om Kim gillar Luke och hans beteende, så ska jag också vara som honom. Och första steget är väl att bli hans vän.

Jag höll på att tänka på allt det där, då jag slogs av en plötslig tanke.
Var jag…
kär?!
Var jag det? Jag kunde helt plötsligt inte andas. Var jag kär i Kimberlie?!
Ena halvan av mig ville skratta nervöst och förneka det, men faktum av var att resten av mig bara var tyst. Det var en konstig sorts tystnad.
Skyldig tystnad.
Varför hade jag inte insett det förut? Jo, det hade jag gjort, men jag hade gömt bort den delen av mig medvetet.
-Nick!
Jag kom tillbaka till verkligheten med en duns. Luke stirrade på mig lite frågande, och jag insåg att jag hade vart frånvarande i någon minut. Och lite för sent förstod jag också att jag hade hållit andan.
Jag drog ett djupt andetag, och tog på mig ett samlat ansiktsuttryck.
-Jag bara…dagdrömde, sa jag.
Luke nickade förstående.
-Det händer ibland.
Vi fortsatte vandra, och Luke fortsatte snacka vidare. Jag hade lite svårt att hänga med, mina tankar var på annat håll.
Den kvällen satt vi vid brasan och sjöng lite olika låtar. Det var Lukes idé, han gjorde alltid allt för att få dygnen att verka roligare.
Kim gav mig ett spett. Till dagens ära hade vi lagat till ”köttspett”; pinnar med köttbitar och bär på. Hon råkade snudda min hand när hon gav mig spettet. En ilning av värme drog längs ryggraden. Kimberlie verkade inte ha märkt ett dugg, utan gav ett spett till Luke. Vi log båda två och tackade, för även om hon blivit arg då vi sa att hon borde ta hand om matlagningen i fortsättningen, hade hon faktiskt tagit på sig ansvaret för det. Och maten var alltid jättegod.
Jag tog en tugga och funderade lite. Jag brukade ofta tänka på Hogwarts på kvällarna, och det gjorde jag ikväll med.
Hur skulle det ha vart om jag var där nu? Skulle alla slutat reta mig? Skulle jag vara duktig på lektionerna? Skulle jag ha en massa vänner?Skulle jag hämnats på Blaine?
Kimberlie avbröt tystnaden.
-Så… Jag vill att vi ska planera.
Hon såg allvarligt på oss, som om vi borde fatta vinken.
-Öh? Sa Luke med munnen full av kött.
Jag kunde inte klandra honom.
-Planera, sa hon otåligt. Planera resten av flykten!
-Jahaaa, sa jag.
Kim gav mig en sträng blick.
-Jag menar, i mer än ett halvår har vi bara planlöst gått runt här. Det är dags att bestämma oss för vad vi ska göra.
-Du har rätt, sa Luke.
Kim gav honom en gillande blick.
Jag hatade Luke just då.
-Men vad ska vi göra då? Frågade jag irriterat.
-Första steget är att hitta ut ur skogen, sa Kim. Det kommer ta tid.
-Ja, men vi har varit här väldigt länge redan nu! Och vad jag vet har vi inte gått i cirklar! Sa jag.
-Nick har rätt, vi ahr inte gått i cirklar, sa Luke. Vi har gått framåt.
-Borde vi inte varit ute ur skogen nu, isåfall? Frågade Kimberlie.
-Jo, instämde jag. Men det är ju en förtrollad skog.
-Förtrollad?
Luke stirrade på oss.
-Öh… Jag menar förfärlig. Det är en förfärlig skog, sa jag snabbt.
Inte helt övertygad slog Luke ner blicken.
-Du har rätt, Nick, sa Kim funderande.
Hon verkade inte ha hört mitt lilla misstag.
Jag kom plötsligt på någonting.
-Men när vi först kom hit, så var det en mörk, läskig skog full av monster.
Luke verkade inte bry sig om ordet ”monster”. Jag antog att han trodde vi menade rovdjur.
-Vi hörde läskiga ljud varje natt, eller hur Kimberlie? Fortsatte jag.
-Jo, sa Kim långsamt, men…
-Och nu är skogen grön och full av fågelkvitter, med färgrika blommor överallt…
Kim tittade på mig.
-Du… du har rätt, sa hon.
-Du låter förvånad, retades jag.
Hon brydde sig inte.
-Det här är inte samma skog, sa hon och reste sig. Det här är inte den Förbju…
-Exakt, sa jag högt, för att överrösta henne när hon skulle säga ”Förbjudna Skogen”.
Luke tittade inte på oss. Han var fullt upptagen med att peta ut en bit kött mellan tänderna.
Kimberlie stirrade på mig. Först trodde jag att hon skulle skrika på mig, men sedan gjorde hon något som jag aldrig kunnat tro.
Hon gav mig en stor kram.
-Nicholas, du är ett geni! Jublade hon.
Sedan sprang hon in i tältet, med det svarta håret fladdrande.
Luke verkade lika förvånad över vad som hänt som jag. Vi stirrade på varandra i några sekunder, men sedan ska Luke en aning ansträngt;
-Jaha… Vi kanske borde lägga oss då…
Jag nickade.
-Just precis. Lägga oss.
En timme senare, när vi låg i sovsäckarna, så kunde jag inte hålla tillbaka mina tankar längre. Jag tillät mig tänka på mina känslor för Kim.
Jag kunde förneka de och gömma känslorna i någon liten vrå av hjärnan.
Eller så kunde jag förklara för henne.
Men det bästa alternativet var nog att vänta och glömma bort de, tills vi hittade en civilisation där vi kunde slå oss ner och leva ett normalt liv.
Jag bestämde mig för det tredje alternativet, men just innan jag somnade så kom jag att tänka på Kimberlies kram, och föll ner i sömnen med ett litet leende på läpparna.

Hoppas ni gillade mitt lilla kapitel!

Super bra

Bra...Bättre...Bäst!!!