Vamäxan Sarah

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
ST!!!

Ni är bara bäst, vet ni det? ♥

Btw, just nu har jag ingen som helst insperation, så det kanske dröjer lite längre än vanligt till nästa kapitel. Hoppas ingen slutar bevaka för det.
(Och sen råkar jag ha ganska mycket insperation att skriva på min novell/bok, så det blir nog mest skrivet på den. Sedan får man gärna skicka meddelande om man vill läsa. xD)

Kapitel.14

Vi landade med en duns och dörrarna till trappan öppnades. Alla började ta ner sina koffertar och gå ut. Jag gjorde som Ashley och resten av dem, och försökte smälta in.
Efter att vi stigit ut med våra koffertar började Ashley och Miley prata på nytt. Inte alls lika nervös som mig, utan de var till och med lugna.
”Vi ska bara ta det bästa rummet” mumlade Ashley tyst som om hon väntade sig att någon stod och lyssnade. Fast hon hade ju i sådant fall rätt, jag stod ju och lyssnade på dem. ”Man är ju två som delar rum, så du och jag delar väll?” frågade hon, men inte nervöst eftersom jag tvivlade på att hon ens kunde bli nervös. Hon sa det som om hon redan visste att Miley skulle vilja dela med henne. Plötsligt vände hon sig om mot mig, nej inte mot mig. Mot Cate.
”Öh, visst kan vi dela rum!” sa Miley väldigt glatt, men så snabbt som hon såg att Ashley hade vänt sig om blev hon med ens osäker.
Ashley harklade sig, och verkade hånle bakom ryggen på Miley, men jag såg det. och jag vet inte riktigt om det var menat att jag skulle se det, för när Ashley såg mitt chockade ansikte blev hon förskräckt. Men hämtade sig snabbt, eftersom Cate faktiskt också stod brevvid mig. Hon såg faktiskt rätt van ut, som om Cate sett detta hända massor med gånger.
”Öh, jag frågade inte dig, dumskalle” fräste Ashley ur sig och tittade snabbt på Cate. ”Det var dig jag frågade!” uppmanade hon Cate, hon ville att Cate skulle svara snabbt. Så hon fick det här överstökat.
”Visst” svarade Cate snabbt och undvikande. Hon var tydligen inte riktigt med oss, hon var inte närvarande liksom.
Ashley log nöjt och vi fortsatte gå upp mot... Ja, just nu gick vi alla åtminstone på en stig. Jag visste inte vart den skulle föra oss, och vi var först i ledet som gick hitåt. Jag gick förbi Miley för att se framåt vad som väntade. Och såg ett stort ljusklot. Det var det som vi följde efter, så nu visste jag! Vi följde efter ett ljusklot som skulle leda oss till skolan. Enkelt.
Vi gick och gick, i vad som kändes som en timme. Tills ljusklotet äntligen började lysa upp ett stort hus. Inte som jag hade trott att det skulle se ut, utan mer som ett hus. Jag hade nämligen fantiaserat mig att det skulle vara ett stort slott. Men tydligen inte, utan istället ett mega hus.
Medans vi rörde oss uppåt för backen mot huset, hörde jag nya röster, panikslagna, nervösa och lugna. Vissa verkade ha föräldrar eller syskon som kunde berätta vad som väntade dem. Men vissa, som jag, visste inget alls.
När vi äntligen hade kommit upp till huset, öppnades dörrarna med en smäll. Ashley, Miley, Cate och jag vandrade först in av alla.
När vi kom var det första vi såg en stor tjock dam, med ett brunt hår och en spetsig näsa. Det var säkert rektorn.
”Välkomna nya elever. Det här är Beauxbatons skola. Jag hoppas ni kommer känna er som hemma här, och jag är er rektor, Madame Maxime” sa rektorn och log vänligt. ”Nu ska ni alla komma fram till mig i tur och säga ert namn, så ska jag ge era numer till ert rum. Ni får vara två och två i ett rum” sa hon och vi bildade genast en kö. Långt inne i mitt huvud undrade jag med vem jag skull dela rum, och varför Ashley trodde att de självs skulle få välja.
Plötsligt var det jag som stod först i kön, Ashley och Miley hade varit före mig. De hade redan gått iväg för att hitta till sitt rum. Jag kände paniken växa i magen som ett stort hål som bara ville suga in mig. Hur skulle man ens hitta sitt rum?
”Flicka lilla vad är det?” frågade Madame Maxime och såg oroligt på mig.
”Öh... Inget. Amber Sarah” svarade jag och hoppades att hon kunde svara snabbt, så att jag kanske kunde hinna i fatt Ashley och Miley. Jag ville ogärna fråga Cate.
”Amber Sarah” mumlade rektorn för sig själv och verkade leta på en list hon hade i famnen, men i stället för att leta med ögonen verkade en penna fara runt på pappret och söka efter namnet. ”Ah, rum 4175” sa rektorn och gav mig en nyckel. Jag väntade i några minuter genom att gå extra långsamt för att se vart Cate gick. Hon gick in i en hiss och verkade trycka på en knapp och den for iväg. Jag väntade på nästa hiss innan jag själv steg in och granskade den.
Den hade säkert hundra olika knappar, och då överdriver jag inte ens. Och när jag kollar närmare ser jag att varje knapp verkar ha en skyllt med numror på. jag tittar på min nykel och ser igen nummern 4175. Och letar på knapparna tills jag hittar en knapp som det stod 4100-4200. Jag tryckte på knappen och hissen for iväg. Och då kom jag på att vi skulle få dela med någon, jag kanske skulle få dela med Ashley, Miley, eller en helt främling. Tanken fick det att dra sig i magen på mig. Och bara efter några minuter var jag panikslagen, men då åkte hissens dörrar upp och jag började gå.
Jag följde skyltarna och tittade på dörrnumren och sådant. Tillslut stod jag framför det, dörren 4175.
---
Nu kanske ni tycker att jag är konstig för att Madame Maxime inte pratar så där konstigt, men jag hade redan skrivit kapitlet när jag kom på det. Men nu får ni leva med det.

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERB
SUPERBR
SUPERBRA
SUPERBRA!
SUPERBRA
SUPERBR
SUPERB
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

FINIS ♥

Awsome

Awesome! ♥

meeeeeeeeeer

Jättebra!