(PM) En mugglare på Hogwarts

FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE SKRIVIT!!! HÄR KOMMER MER!
___________________________________________


Kapitel 25
Det här var ju spännande! Kom jag på mig själv tänka. För det första så hade jag alltid tyckt att böckerna var spännande även om jag redan visste hur de slutade. För det andra var det på riktigt nu! Det var inte bara bokstäver, även om min vilda fantasi lätt kunde göra bokstäverna till verklighet i mina drömmar. Jag var heller inte orolig längre över vad som skulle hända. Det skulle gå bra, intalade jag mig själv.
”Vad har Scabbers med det här att göra?” sa Ron, och jag kom på mig själv med att mima ’Allting’ tyst precis innan Lupin sa det. ”Låt mig få se på honom är du snäll.” fortsatte Lupin. Ron drog ut ’Scabbers’ innanför hans klädnad. Som Pettigrew hade gjort i boken, sprattlade han vilt. Och Ron grep tag i hans svans. Krumben ställde sig upp och fräste högt. Lupin gick fram till Ron och stirrade på Scabbers. Ron drog bort Pettigrew från Lupin och tryckte honom tätt intill sig och frågade,
”Vad är det? Vad har min råtta med det här att göra?” Jag vände mitt huvud mot Sirius och märkte att när jag gjorde det gjorde också alla andra i rummet samma sak. Jag suckade men ignorerade det. Det gjorde Sirius också.
”Det är inte nån råtta.” sa han med rispig röst. Ron tvekade inte ens, han sa bara snabbt och enkelt,
”Vad menar du? Det är klart att han är en råtta.” Jag höll andan. Snart så. Snart skulle de säga det.
”Nej, det är han inte. Han är en trollkarl.” sa Lupin. Jag mimade tyst Sirius replik för mig själv innan han sa den.
”En animagus. Och hans namn är Peter Pettigrew.” Alla blev tysta. Men sedan bröt Ron tystnaden genom att säga hans bästa replik (enligt mig) i den här boken.
”Ni måste vara vrickade båda två.”
”Det är ju löjligt!” sa Hermione. Harry fortsatte helt rasande,
”Peter Pettigrew är död! Han dödade honom för tolv år sen!” sa han och pekade på Sirius. Jag tittade på Sirius och mycket riktigt så ryckte det till i hans ansikte. Jag kom precis på en sak. Om bara några sekunder så skulle Sirius häva sig över Ron med hela sin tyngd och det skulle göra jätte ont! Om det var något jag hatade var det när någon gjorde illa mina vänner. Vilken avsikt de än hade. Precis då avslutade Sirius sin mening med,
”Fast den här gången ska det inte lyckas honom!” och samtidigt som han gjorde sitt utfall mot Ron hoppade jag fram och borrade in mitt huvud mot hans magra bröst korg och stångade bort honom så att han flög in i väggen. Den här rörelsen hade mer effekt än vad jag hade trott. Alla i rummet inklusive Lupin höjde sina trollstavar och riktade dem mot Sirius.
”Nej!” ropade jag. ”Det är okej.”
Inget hände förutom att Hermione Ron och Harry gav mig en gemensam konstig blick.
”Det är okej. Han försökte få till sig… eh... råttan, och om han hade kommit ända fram hade han landat på Rons brutna ben! Det är allt.” när inget hände, förutom att de såg ytterst förvirrade ut, sa jag,
”Men sänk stavarna!” De gav mig en sista konstig blick innan de långsamt sänkte ner stavarna. Jag tittade ner på Sirius och jag var tvungen att le när jag såg hans chockade ansiktsuttryck. Sedan muttrade han,
”Man vet att man har dålig kondis när en liten tjej lyckas, utan magi, få ner en på marken.” jag skrattade till och backade lite så att de skulle kunna fortsätta. Men Lupin fortsatte inte att förklara. Istället sa han.
”Annie. Du stångar ner Sirius på marken men du vägrar att hjälpa till att förklara!” jag rodnade men muttrade något om att det var en annan sak. Vilket det var.
”Bara fortsätt.” sa jag till honom, fortfarande blossande röd om kinderna.
”Men det får ta och gå fort!” sa Sirius högt till Lupin. ”Jag vill se honom död. Och det snart.”
Ron stirrade på oss och jag mindes att han, Hermione inte sagt ett ord sedan jag fått bort Sirius från Ron.
”Jag orkar inte med det här längre! Ni två är helt knäppa. Och jag fattar inte varför Annie är med på det! Jag går nu!” sa han innan han reste sig upp. Jag sa inget för jag visste att Lupin snart skulle säga ”Du ska först höra på vad jag har att säga, Ron. Och se till att du håller fast Peter ordentligt medan du lyssnar.” Jag såg på Ron och jag märkte att nu hade han verkligen fått nog. Inte konstigt. Mannen som hade brutit av hans ben påstod att hans älskade råtta… faktiskt inte var någon råtta! Hans bästa försvar för svartkonst lärare höll också med i denna galenskap. Han var antagligen hungrig också. Ron var alltid hungrig.

Azum

Jättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

superbra!!

Good, very good

Jättesupermegabombra!

mer

JAAA ♥ fortsätt fortsätt!!! det e jättespännande och roligt på samma gång

Det vore verkligen roligt om du kunde forsätta