(PM)Jag hatar din blotta existens

Naj naj! Kanske när FF:en är klar? Okej, vi gör så här: när FF:en är klar så är det fritt fram för alla att mörda, återuppliva, förbanna och krama karaktärerna i den.
Deal? :3

Jo, snälla? Jag behöver inte döda henne, bara puckla på henne! Eller kanske läsa lusen ur henne?
;D

megaväldigtmegajättebra!


PS
Mer

Ta det lugnt, och vänta. Det är trots allt matizzes ff. Men så snart den är slut (hoppas inte det blir snart, för den är så jättebra) så hänger jag på med att smälla till Nadine och de andra. Nadine får nämligen min före detta klasskompis att framstå som snäll och omtänksam, och mig förra terminen att verka populär och en person alla gillar. :'( Så jag antar att DB står med uppkavlade ärmar och bara väntar på att få ge dem an rejäl snyting så fort vi får lov att göra det.

Stackars Jess. :'( Men mer, snart! Jag vill veta hur det går.

Jag är med på att cruciatus'a Nadine, Elise och Co (Och kanske även avad kedavra om det fortsätter såhär)

Bra, ju fler desto bättre.
Men jag är inte med från början. Jag börjar nog med att ge Jess en ordentlig kram först. Det har jag alltid mått bättre av.
Men så fort jag har kramat om Jess, satt henne i ett varmt fotbad, och låtit henne prata ut så är jag på med cruciatus på N&co.

Jag är också på! Detta vill jag inte missa.
Matizze, jättebra kapitel♥
Stackars Jess :"(

Jag vill också vara med! *Börja öva på crucio* hehehe >=)

Jätte bäst kapitel, skriv mer snälla *titta bedjande på*

Jag är också med, det är så synd om Jess :"(

Jättebraaa kapitel!

^ Heh, antar att det blir jag som får stå för att återuppliva Nadine & co efter varje gång de dör :3

Insåg att det var länge sedan Bijou fick vara med, så det här kapitlet kommer nog att handla ganska mycket om honom ^^
-------------------------
Jean
"Ett I igen. Jag är mycket besviken på dig Catterholt, efter det mina kollegor säger om dig hade jag väntat mig något bättre", säger professorn i latin len ton. Jean sitter ensam kvar i klassrummet eftersom professorn hade hållit kvar honom där. De beniga fingrarna knackar oavbrutet på Jeans senaste prov där både korta och långa streck i en illröd färg täcker i stort sett varje svar. Jean kastar så ofta han kan snabba blickar på pergamentet för att försöka se vad som är fel.
Jean suckar omärkligt när han ser vad som är felen. ea och ae igen! Varför kunde han aldrig komma ihåg var det skulle stå ea och var det skulle stå ae?
"Jag drar av tio poäng från ditt slutprov för det här och ytterligare fem för din förbannade örn!" Det går att höra ilskan i professorns röst när han blänger på Bijou och Jean kan inte låta bli att flina svagt. Bijou skriar flera korta skrin och det låter som om han skrattar. Professorns min mörknar om möjligt ännu mer.
"Ursäkta professorn, men får jag gå nu? Jag kommer att missa min lunch", säger Jean i en oskyldig ton.
"Gå! Om jag fick bestämma skulle du gå för alltid", muttrar professorn och Jean går ut från klassrummet med rak rygg och ett litet leende.
Egentligen tänker Jean inte äta, han står inte ut med att vara i samma rum som Jess. Tjejen som har allt. Det är så han ser på Jess nu. Hon existerar, folk vet att hon finns. Hon har med andra ord det Jean vill ha mest av allt, och Jean hatade henne för det.

En av sommarens sista varma brisar far förbi och passar på att leka med Jeans silverblonda hår när den far förbi. Jean bryr sig inte ens om att känna efter om det ligger fel. Han vet att det inte gör det. Vilieblodet som rinner i hans ådror lyckas på något sätt alltid få håret, som inte riktigt når till axlarna, att se bra ut. Det var som om han ständigt hade en kam med sig och Jean hatar det. Hatar att vara perfekt. Varför kunde han inte bara få vara som alla andra, då kanske de skulle förstå att han existerade?
Med smidiga rörelser svingar sig Jean upp i ett av de många körsbärsträden som växer utomhus och slutar inte klättra förrän han befinner sig så högt upp som han kan komma innan grenarna blir för tunna. Bijou slår sig inte ner någonstans utan fortsätter att flyga högre och högre i vidare och vidare cirklar. Jean tittar på med en nästan avundsjuk blick, han önskar att han var lika fri. Det var därför han tränade på att se saker från Bijous vinkel och det var därför han var här just nu.
Idén hade slagit de båda förra våren och trots att Jean klarade det väldigt bra redan nu gick det fortfarande att utveckla det. Jean hade lärt sig att använda Bijous ögon istället för sina egna, men när han gjorde det var det som om han inte kunde styra sin egen kropp längre, den blev som ett tomt skal. Därför övade de varje rast på samma sak: Jean skulle klättra ner från trädet när han använde Bijous ögon. Hittills hade han inte lyckats, det var svårt att röra kroppen och när han väl hade lyckats slutade det alltid med att han ramlade ner och var tvungen att börja om från början igen. Men varken Jean eller Bijou gav sig. De skulle lyckas, om de så dog på kuppen. Eller snarare, om så Jean dog på kuppen.
"Oh, så rolig man kan vara då", muttrar Jean surt och Bijou skriar skrattande till svar.