Två speciella syskon

Det här ären jättebra ff. Fortsätt bara

Tack! ♥

Nu har jag otroligt dåligt samvete.
Imorgon ska jag skriva, kanske ikväll. Sedan när det kommer, är en annan sak.

Ni är bäst.

Och om ni har någon idé om vad jag ska skriva om, tveka inte att skicka en uggla åt mig. ♥

Jag skulle skriva ett kapitel till! ♥

________________________________________________________

RE;
"Expeliarmus!" Skrek Harry samtidigt som Draco
"Densaugeo!"
Jag duckade för att inte bländas av ljuset.
Steg hördes och professor Snape kom springande.
"Vad håller ni på med?! Potter, stoppa undan staven, Draco, vad gör du?" Draco blängde på Harry innan han lade tillbaka staven innanför jackan.
Harry sänkte sin stav.
"Sraffkomendering Potter, klockan fem på mitt kontor!" Sa Professor Snape, innan han marscherade iväg.

Rosalie;
"Professorn!?" Ropade jag efter professor Snape.
"Ja, miss Rosalie?" Frågade han.
Jag suckade inombords, varför var han bara så trevlig mot slytherinare?
"Äch, det var inget!" Log jag.
Han vände sig åter om och gick iväg.
"Vad tänker ni med egentligen!?" Fräste jag åt killarna när professor Snape hade gått.
Harry tittade skamset bort, medan Draco högdraget fnös.
"Jag kan i alla fall tänka, det där" sa han och gjorde en gest mot Harry "vet nog inte ens vad tänka är!" Sa Draco.
"Draco!" Sa jag allvarligt.
"Ni kunde faktiskt ha skadat er, det här är allvarligt! Harry har fått straffkommendering!" Sa jag argt.
Draco himlade med ögonen.
"Han kanske vill gå i sin snälla fars fotspår?!" Sa Draco.
Harry fräste.
"Kan ni inte vara snälla mot varandra i fem minuter!" Nu skrek jag nästan.
Harry vände på klacken och stormade ut.
"Se nu vad du har gjort Draco!" Sa jag argt till Draco.
"Jag!?" Sa han "Jag!?" Nu skrek han också.
Jag suckade.
"Förlåt!" Sa jag och log sanningsenligt.
"Förlåt!" Sa han och kysste mig ömt på kinden.
"Vi måste gå nu, Miranda undrar nog vart vi är..." Sa jag.
Han suckade.
"Miranda är väl inte så viktig? Vi har ju varandra!" Sa han och kysste mig igen.
"Hon är min syster!" Sa jag och vände mig om.
Han följde med mig och vi hittade snart Miranda i uppehållsrummet.

meeeeeeeer

Tack!

Mer mer mer mer mer mer mer meeeeeeeeeer!

Underbart. Fortsätt så.

Braa!Meer!

Jag läste precis igenom hela berättelsen.. Står ju i de första kapitlen att det är GOYLE som gillar Miranda INTE CRABBE..

Jag hoppas det är okej att jag ändrar så att Vincent heter Goyle istället för Crabbe.
Döda mig inte. Nästa kapitel kommer senare.



HÄR KOMMER KAPITLET!

___________________________________________________________________

Miranda:

I mörkret drömde jag. Eller var det verkligen en dröm? Var det verklighet?

"Miranda. Miranda. Miranda." Väste en röst. Jag låtsades som om jag inte hörde någon röst.
"Idiotiska flicka. Jag vet att du hör mig." Väste rösten igen.
"Vad vill du mig?" fick jag fram. Rösten skrattade.
"Jag känner till din gåva och hemlighet. Vad du och din syster är. Metaformagusar. Mycket sällsynt, men väldigt användbart."

Jag öppnade ögonen. Jag låg mot Vincents bröst. Han hade inte märkt att jag vaknat.
"Vincent" stammade jag fram. Han tittade direkt oroligt ner på mig.
"Vad är det Miranda?" frågade han och granskade mig noga.
"Jag.. Jag." Försökte jag få fram, men tårarna avbröt mig. Vincent tröstade mig.
"Miranda? Mår du bra?" frågade han sakta. Jag nickade, men sanningen var att jag mådde uruselt.
"Vincent, oroa dig inte för mig" svarade jag så stadigt jag kunde för tillfället.
"Miranda, vill du berätta om vad som hände?" frågade han. Jag nickade.
"Jag blev förföljd av någon, vem vet jag inte. Men rösten var så lik på något sätt, men jag kunde inte komma på vem den tillhörde." Sa jag och fortsatte. "Han skrek saker och just när jag kom in hit svartnade allt. Jag drömde något, men jag är inte säker på att det var en dröm. Det var så verkligt och jag fick en känsla av att det var verkligt. Det var så läskigt." Vincent höll om mig, medan tårarna rann som floder på mina kinder.

Dörren till sällskapsrummet öppnades. In kom Rosalie.
Hon såg direkt mig och kom rusandes mot mig. Min syster granskade mig noga.
"Rose, jag är okej. Jag berättar senare." Sa jag, men Rose bara skakade på huvudet.
"Rosalie.." Började jag men hon avbröt mig.
"Du ska till madam Pomfrey, nu. Vincent, du borde följa med henne." Sa hon bestämt. Jag tittade förvånat på Rosalie. Att bestämma över andra var inte likt henne. Men jag lydde henne.

"Åh kära Miranda! Du ser hemsk ut, lägg dig ner här." Beordrade madam Pomfrey mig så fort vi kommit in. Jag suckade, Poppy brukade alltid behandla mig som om jag vore hennes barn.
"Nu du barn, får du ta och berätta vad som hänt." Sa hon. Jag berättade allt medan jag höll Vincent i handen, hon såg väldigt rädd ut när jag tittade henne i ögonen.
Madam Pomfrey reste mig upp från stolen hon suttit i.
"Mr. Goyle, du kan vänta här med henne. Jag måste kalla rektorn hit." Sa hon innan hon stängde dörren till sjukhusflygeln.

Det dröjde inte länge innan Madam Pomfrey kom tillbaka, i sällskap med Dumbledore, McGonnagall och Rosalie.
"Miranda, lille vän. Hur mår du?" frågade Albus. Jag tittade honom i ögonen.
"Väldigt dåligt, sir." Svarade jag. Han nickade.
"Du och din syster kommer få en ganska stor chock när jag berättar det här. Mr. Goyle, får jag be dig gå ut?" sa Albus vänligt. Rose satte sig bredvid mig i sängen och tog tag i min hand.
"Det är så att Voldemort är ute efter er. Han skulle nog kunna döda för att komma åt er, han vill verkligen ha er, inte mer än Harry då." Sa han. Jag drog efter andan. Voldemort var ute efter oss.