Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Jag gjorde mitt bästa", svarar Finnick och besvarar Thalias kram med att hålla om henne. Johanna ler mot dem och sedan öppnar hon armarna i Catos riktning.
"Vad tycker du, Cato? Borde vi också dela ett viktigt minne och ge varandra en kram?", säger hon med en skämtsam ton. Cato skrattar och säger ett snabbt självklart och sen kramar han om henne. Det märktes att han behövde en kram, att döma från hur han kramade om henne och hur länge den varade.

Thalia sätter sig slutligen ner i en av fåtöljerna och ser på dem tre. Hon förundrades att hon var här med dem, hade hon trott det då hon såg dem i spelet? Hade hon trott det då hon faktiskt beundrat dem? Vilket hon gjorde än men inte på samma sätt. Cato och Finnick var karriärister men Finnick snäll som en katt och Cato det med under hans tuffa yttre. Sen Johanna, hennes Johanna det pirrade bara i magen av att tänka på det. Hennes Johanna som visat sig så bra i spelen, lurat alla och förlorat alla. Det kändes sorgligt att ingen av dem hade några släktingar att berätta detta för.

När Cato släppt taget och Johanna ser på de andra kommer hon att tänka på en sak. Det är alldeles för lugnt. Hon hade aldrig haft det såhär fritt som hon har det nu. Hon skulle kunna göra vad hon ville nu och hon skulle inte behöva bli torterad av Snow för det. Men ändå så uppstod en viss oro i henne. Tänk om den nya regeringen ville ha något med dem att göra? Tänk om de inte skulle låta dem vara utan tvinga dem, under nya kreativa hot, att göra saker som de inte ville? Johanna skulle aldrig lita på regeringen. Hon hade aldrig gjort det och kommer aldrig att göra. Förr hade hon sin familj och vänner att oroa sig för. Nu hade hon sina bästa vänner och sin flickvän att oroa sig för. Johanna log lite då hon tänkte ordet flickvän. Det var så ovanligt men så rätt. Hon älskade Thalia och hon skulle göra allt för att få vara med henne tills den dag hennes hjärta slutade slå.

Thalia sitter i fåtöljen och ser allmänt blek och medtagen ut. Hon gäspar och sträcker plötsligt på sig.
"Jag vet inte hur det är med er. Men efter att ha gått i evigheter och nu fått mat vill jag bara ett par saker. Tvätta mig, få rena kläder och sova, vad säger ni?" sa hon och log snett. Hon visste att hon var värre än de andra, men de behövde väl vila med? Hon hoppades det, hon ville inte erkänna att hon var nästan förbi av trötthet och bara ville sova för att orka morgondagen.

Johanna nickade. "Vi får skaffa kläder till er imorgon", sade hon och log. För hon hade ju inte kläder till killar i hennes hus. Hon hade slängt alla hennes fars kläder för längesen när de tappat doften av honom. Hon hade då inte velat bli påmind om honom något mer. "Men dusch och så finns ju tillgänglig", sade Johanna och log. Killarna sade båda två att de i så fall hellre duschade imorgon och sade därför god natt till tjejerna och gick till sovrummen Johanna visat dem tidigare. Det var löjligt att Johanna haft alla dessa rum utan att ens gå in i dem tidigare.

"Jag vill gärna göra mig ren, kan jag låna något av dig?" frågar Thalia och ler svagt mot Johanna då de blivit själva. Hon reser sig försiktigt upp och kommer nära lägger en försiktig kyss på hennes panna och stryker bort det smutsiga håret som var så kort. Thalias eget hår var långt och tovigt. Hon hatade smuts, det påminde om kampen i 11an. Kampen mot smuts, hunger och sjukdomar som uppstod där.
"Snälla." bad hon, hon ville inte att de skulle lägga sig smutsiga.

Johanna log när Thalias läppar rörde huden på hennes panna. Det gjorde henne gladare, helt klart. Sedan kom hon ihåg frågan som Thalia ställt. Då nickar Johanna och säger, "självklart du får låna det. Allt i det här huset är lika mycket ert som mitt." Egentligen var inget av det verkligen hennes. Det var faktiskt Huvudstadens från början men det hade givits till henne när hon vunnit hungerspelen. Av den enkla orsaken ville hon inte ens ha det egentligen.

"Tack." log Thalia och tog Johannas hand i sin för att ta sig till övervåningen och duschen som fanns där.
"Det är inte mer än rättvist, har vunnit ett spel jag med utan ett hus." sa Thalia med ett snett roat leende, ett försök till skämt. Hon hade inte velat haft ett stort tomt hus i 11an utan en livs levande Thresh vid sin sida. Det gjorde ont att tänka på honom, att tänka på alla de förlorat. Hon trycker Johannas hand hårdare, hon var här i alla fall och Thalia måste hålla sina tankar i den verkliga världen.

Johanna skrattade då Thalia anmärkte att hon inte fått ett hus. "Du vann en plats i mitt hus", sade Johanna till sist med ett leende på läpparna för att på något sätt försöka få Thalia att inte tänka på sin döde bror. Johanna visste mycket väl vad Thalia gick igenom. Hon hade gjort samma sak när hennes bror dog. Hon ville inte att Thalia skulle börja tänka för mycket på det, för då skulle hon försvinna ner i sorgen och det kunde hon inte göra riktigt än. Det fanns fortfarande saker att göra och de kunde ännu inte slappna av ordentligt.

(Yay )

Thalia ler snett och de kom upp på övervåningen.
"En plats i ditt hus och en plats i ditt hjärta." sa hon ömt och la sin hand över Johannas hjärta.
"Som du har ett i mitt." sa hon vänligt och la Johannas hand på sitt. De stod så tysta ett långt tag innan Thalia sakta böjde sig fram och kysste henne på nästippen, skrattade till lätt och de kom in i badrummet.