Skriva av sig-tråden

Jag är fullständigt säker på att du en vacker dag kommer vara en utmärkt författare så fortsätt med att skriva för att du älskar det, för det är så det ska vara att skriva!
I believe in you!
Kram! ♥

Hur gör man då man är intresserad av någon, men chanserna att man träffas är typ lika med noll? Vågar inte ta kontakt, för vi har bara träffats två gånger så det känns jätteudda... Vet inte ens om han är intresserad av mig...

Sänkte farfars urna idag. Har fortfarande inte riktigt fattat att han är död. Alltså, jag fattar ju, men det känns inte som att han är borta? Känns som att han är hemma med farmor liksom. De enda stunder det verkligen slår mig är när jag är där, men på slutet så låg han på sitt rum och sov och känns nästan så ibland nu med. Det värsta är att han och farmor skulle ha firat sin 50 åriga bröllopsdag den 9 oktober. Istället begravde vi honom. Fyfan.

är det verkligen så kul att såra folk

Men fy fan

Du gör mitt liv.

Men du förstör det samtidigt.

Hur lyckas du?

Allt känns så jävla hopplöst..
Det känns som om jag aldrig kommer lyckas med nåt, kommer aldrig komma härifrån, kommer fastna här och gå under. Det känns som om alla hatar mig egentligen men eftersom de är snälla människor så biter de ihop och låtsas som om de uppskattar mig för att inte såra mig. Kan inte sova om nätterna och har skrivit tre anteckningsböcker fulla på fem dagar. Tankar tankar tankar, allt bara snurrar.. Jag försöker få nån ro i huvudet men det går inte, det är känslor hit och oro dit och självhat där och praktiska problem här och jag vill bara skrika och explodera över hela jävla världen för jag orkar egentligen inte. Men jag måste. Färgade håret igår och tyckte så mycket om resultatet att jag stod ganska länge efteråt framför spegeln och tittade på det.. men till sist så vaknade den jävla rösten igen och påminde mig om att hårfärg som inte ens är min egen aldrig kan göra något med mig bättre och att jag fortfarande är raktigenom äcklig. Och jag är så trött på just det där, att aldrig kunna tycka om något med mig själv eller finna minsta lilla smula av självförtroende utan att jag själv trasar sönder det igen och sparkar på mig själv för att jag ens kände så från första början. Och då skäms jag som fan för att jag ens tyckte så och mår ännu sämre och hatar mig själv än mer för jag är inte bara äcklig, värdelös, ful, vidrig, motbjudande och patetisk, jag är en självisk jävla narcissist också. Det driver mig till vansinne. Det är som att ha två röster i huvudet hela tiden, en som säger "tyck om mig, förlåt mig" och den andra som svarar "jag HATAR dig, jag tänker ALDRIG förlåta dig" och det är den andra rösten som alltidalltidalltid vinner.. En som vill bli accepterad och en som vägrar acceptera.
Någon sa en gång till mig "var snäll mot dig själv, det förstår du väl att man inte kan må bra om någon är elak mot en hela tiden!" och ja.. jag vet. Jag vet att jag är min egen värsta fiende och att ingen hatar mig mer än mig själv. Jag skulle så gärna vilja kunna tycka om mig själv, vilja kunna känna stolthet utan att det kommer med smaken av skam, kunna känna mig fin utan att börja dissekera sönder alla småsaker med det tills jag inser att det jag trodde var fint egentligen var en enda stor väv av fel... Och jag skäms för att vilja det för jag har egentligen ingen rätt till det. Det är så jävla komplicerat och det har blivit mina rötter. Självhat, skuld och skam. Ständiga följeslagare, de som somnar i mina armar och vaknar vid min sida, som ständigt pockar på uppmärksamhet, ständigt petar på mig med sina vassa klor och ständigt viskar med sina väsande röster "men dumma lilla älskling.. du har väl inte glömt bort att du är ersättningsbar?"