The cold in our bodies [PRS]

"Det är säkert hela staden. Alla kvinnorna här har samma lyster. Nu vet jag nog varför allas hår såg så mjukt ut igår. " Hon såg på henne och började gå.
"Det är väl samma som igår?" Frågade hon och gick förbi en stor gobeläng och stannade upp. Varför hade hon inte märkt den här igår?
Det var Alice omringad av ljus och guld. På hennes huvud var det en krona som var formad som en sol samtidigt som en gloria. Hon såg änglalik ut.
"Olivia?"

"Du har rätt." Hon hade själv inte noterat det, men när hon tänkte på det, så såg hon mönstret.
"Ja, här är det.. Alice!" Olivia stannade upp i dörröppningen när hon fick syn på Alice. Och om det fanns något tillfälle hon naturligt ville kalla Alice som ers höghet, så var det nu. Hon såg ut som en drottning med det vackra smycket i håret. "Vad vacker du är.", sa hon i ett andetag och blinkade några gånger för att vara säker på att hon inte drömde.
Hon gick in i rummet och gjorde henne sällskap vid bordet som redan var dukat med mat för dem att ta av.

Alice såg på henne och lade huvudet på sned.
"Men du såg mig tidigare...." Sa hon och såg på Lottie och såg sedan på gobelängen.
"Den är så gammal. Jag minns inte när den gjordes egentligen." Hon såg på dem och gick sedan in. Slog sig ner på golvet där hon satt i går.
"Hur känns det att sitta på golvet? Är det obekvämt?" Alice såg på dem och Lottie skakade på huvudet.
"Faktiskt inte. Det är väldigt mjukt och jag får inte ont alls."

"Men jag säger det nu.", svarade hon mjukt och kastade en blick åt Lotties håll när hon också gjorde de sällskap vid bordet. "Det går alldeles utmärkt att sitta här." Hon vickade lite på sig för att sätta sig tillrätta och började sedan att plocka av maten för att servera sig själv. "Det är ett stort palats det här. Det måste vara många som bor här, eller?" Olivia såg upp på Alice.

Alice log och började att äta av nybakat bröd som låg framför henne.
"Det är kanske 15 personer som bor här. Kanske mer. Staden är mest för de andra och att skapa olika saker vi behöver. Oljorna. Brödet görs inte i palatset. Sen har vi färgerna vi andvänder. Vi har hus där vi förvarar säd och andra saker." Hon började räkna upp och såg sedan på dem. "Sen har vi en cermonisal. Som ett tempel."

Olivia svarade inte först. Hon smakade av brödet och hällde upp dryck i sitt glas för att smaka på det också. "Alla bidrar. Vad fint." Hon log. "Tempel? Får vi se det idag?" Hon tänkte på gårdagen när de hade haft sitt firande. Det hade också känt som en ceremoni. Men det fanns alltså en byggnad för det? Den ville Olivia se.

"Det är planerat att ni ska dit i dag." Alice bet sig tvekande och svalde.
"Vi måste vara säkra på att ni kommer hålla våra hemligheter om ni väljer att lämna staden. Så en cermoni i templet kommer fixa det." Hon såg på dem och Lottie nickade.
"Du har nämt det och vi sitter här. Jag har redan valt att göra det Alice." Hon såg på Olivia.

Olivia tänkte efter. Det var säkert mycket större än vad hon kunde förstå. Men Alice var hennes vän. Det här var inte ett svårt val. "Det är klart att jag också väljer att göra det, Alice.", försäkrade Olivia och såg direkt på Alice. Hon åt upp resten av brödbiten och svalde den med drickan.
"Vilka kommer att vara där, på ceremonin alltså?"

Alice såg på henne och suckade.
"Jag vill inte låta grym men om ni hade vägrat hade vi varit tvungna att låsa in er eller något liknande. Vår stad är helig. Det är en bit av himlen..." Hon såg sedan ner och en tår föll ner för hennes kind. Började sedan att gråta.
Winny såg upp och reste sig.
"Ers höghet... Vad står på?" Frågade hon och såg på Olivia och Lottie.
"Vad talade ni om?" Hon lät inte hård men rösten var sträng och Lottie såg på Olivia.
"Vi pratade om ceremonin vi ska delta i." Lottie såg på Olivia och såg sedan ner
"Hon sa att vi måste delta annars måste hon låsa in oss. Sedan började hon gråta.." Lottie vågade inte röra sig men Winny sjönk ner och tog Alice i sin famn. Vaggade henne nu när hon hade brustit ut i okontrollerat gråt.
"Det är okej ers höghet. Vi är här." Viskade hon och smekte henne över ryggen.
"Vi kommer att berätta vår historia för er. Men inte minst hennes." Winny smekte Alice över ryggen.

I samma stund som Alice brustit ut i gråt, kom Olivia upp på fötterna och var fram till henne. Men Winny var före. "Var inte ledsen, Alice. Det är bra här." Hon sträckte sig efter vännen och placerade en varm hand på hennes arm. "Jag förstår att det är svårt för er.", sa hon sedan och kunde bara ana vad deras historia handlade om.
Blicken vandrade till Lottie.